Ena dagen budgetmöte, nästa dag på golvet, Johanna Haverlind gillar kontrasterna i jobbet som utställningschef på Arbetets museum. Men hon funderar också över arbetslivets krav och hoppas att framtidens människor ska betrakta vår tid med förundran.
Johanna Haverlind hade först tänkt jobba med film. Men när hon i början av 2000-talet började läsa Kultur, samhälle, mediegestaltning vid Linköpings universitet var det utställningsmediet hon föll för. Utbildningen var bred och blandade film, radio och utställningar med det som på den tiden kallades hypermedia – ungefär allt som var digitalt.
– Det kändes som en lyx att man i utställningsmediet kunde använda alla sinnen för att förmedla kunskap, starta samtal och gestalta upplevelser. Att skapa sammanhang och förståelse när personer kan röra sig fritt i ett rum verkade supersvårt, men också fruktansvärt roligt, berättar hon.
Johanna Haverlind gjorde sin praktik på Arbetets museum i Norrköping, som är inriktat på aktuella samhällsfrågor. Sedan dess har hon hunnit med många roller på museet – från praktikant och extraknäck i receptionen till pedagog, tekniker, utställningsproducent och formgivare.
Efter några års utflykt till det som då hette Statens maritima museer, där hon bland annat jobbade med en basutställning på Vasamuseet, återvände hon till Östergötland. I den vevan sökte hon jobbet som utställningschef på Arbetets museum, som hon inte trodde att hon skulle få.
– Det säger mycket om museet att jag fick en chans trots att jag inte hade chefserfarenhet. Man ser potentialen hos människor här, säger hon.
Nu har Johanna Haverlind varit utställningschef i drygt 15 år och är också biträdande direktör på museet i det k-märkta gula industrikvarteret.
På Arbetets museum har man testat att promenera under arbetsplatsträffarna. “Det blir ofta mer kreativt än att bara sitta i ett rum och gå igenom dagordningen”, säger Johanna Haverlind.
Foto: Jonas Eng
En tydlig förändring under hennes år som utställningschef är att utställningarna allt oftare och på fler sätt dyker upp utanför museets väggar, som en del av museets nationella uppdrag att finnas i hela landet.
– Tidigare byggde vi stora utställningar som turnerade mellan museer. Nu utmanar vi oss med att möta människor i deras vardag, berättar hon.
Numera finns de på bibliotek, i skolor och på arbetsplatser. Utställningen Bamses källspanare, om källkritik och källtillit, finns till exempel i en väskversion för mindre bibliotek. Ett annat exempel är Jävla kukdator, en fotoutställning om teknikstrul i arbetslivet som har tagits fram med fackförbundet Unionen. Utifrån inskickade berättelser har man skapat iscensatta fotografier, som sedan används som “teknikstrulsbingo” för att få igång samtal om den digitala arbetsmiljön.
– Det här är ämnen som angår nästan alla. Och vi vill vara samtidsaktuella just på det sättet, säger Johanna Haverlind.
Johanna Haverlinds chefsroll innehåller både långsiktig planering, personalansvar och jobb “på golvet” som projektledare eller utställningsproducent. Ena dagen sitter hon med budgeten, en annan möter hon högt uppsatta chefer, för att nästa dag hjälpa till att städa undan en utställning.
– Jag trivs bra med att både få tänka strategiskt och kunna använda min kreativa sida. Jag har ett varierat och rikt jobb, konstaterar hon.
Den breda erfarenheten från museets olika yrkesroller har påverkat hennes ledarskap positivt, tror hon. Hon vet hur processen i en utställningsproduktion fungerar och vilka utmaningar som kan uppstå. Sitt ledarskap beskriver hon som lyssnande och analytiskt, och med den viktiga principen att hålla dörren till sitt arbetsrum öppen.
– Det ska vara enkelt att komma in och diskutera saker, prata av sig eller få hjälp att komma vidare i jobbet. Det tror jag är särskilt viktigt i kreativa verksamheter.
Med åren har hon blivit mer prestigelös, tycker hon. Som ny chef ville hon ta plats.
– Nu har jag lärt mig att ta ett kliv tillbaka. Min uppgift är att stötta medarbetarna, som sitter på de stora kompetenserna.
En av hennes viktigaste chefslärdomar bjöd pandemin på: att kommunikation är viktigare än man kan tro.
– Man kan ibland känna sig tjatig och tänka att man har sagt en sak tusen gånger. Men människor tar till sig information på olika sätt, och därför behöver man kommunicera både i grupp, enskilt och i olika kanaler, säger hon.
Johanna Haverlinds chefsroll innehåller både långsiktig planering, personalansvar och jobb “på golvet” som projektledare eller utställningsproducent.
Foto: Jonas Eng
Att leda just en kreativ verksamhet är framför allt roligt, tycker Johanna Haverlind, men också svårt. En av de största utmaningarna är att hitta balansen mellan kreativitet och begränsade resurser. Arbetets museum har drygt 20 anställda och omkring 200 000 besökare årligen. Som stiftelse har de statligt stöd, men för att kunna utveckla verksamheten behöver museet hela tiden söka projektmedel.
– Det här är ju inget nytt för oss, men det kanske behövs mer i framtiden och konkurrensen blir större, säger Johanna Haverlind.
Nya projekt gör också att hennes avdelning ofta måste ställa om, växla i storlek eller förändra sitt arbetssätt. Det anser hon är en drivkraft, samtidigt måste hon både se till att verksamheten fungerar och att det inte blir för mycket för medarbetarna. Hon behöver också utifrån budget och tidsram sätta gränser för ambitionerna, utan att energin tar slut eller att motivationen dalar.
– Man får kommunicera att vi ska göra det allra bästa utifrån förutsättningarna, inte alltid utifrån vad vi skulle vilja göra. “Good enough” är inget roligt begrepp, men någonstans handlar det om det, säger Johanna Haverlind.
Johanna Haverlind har också fått träna på att sätta gränser för egen del. När jobbet är roligt kan det vara svårt att sätta stopp. Hon försöker till exempel låta bli jobbmejlen när hon är ledig, både för återhämtningens skull och för att hon är medveten om vilka signaler en chef skickar till sina medarbetare. Med åren har hon också lärt sig att vara snällare mot sig själv.
– Jag, precis som alla andra, har ju dagar när jag presterar enormt, medan jag andra dagar är väldigt trött och mindre produktiv.
Om hon skulle skapa en utställning om dagens arbetsliv som människor kunde besöka om hundra år, skulle den handla just om stress och svårigheten att få ihop upplevda krav på både arbete och privatliv.
– Jag hoppas att man om hundra år blickar tillbaka och undrar vad det var för konstig tid vi levde i, säger hon med ett skratt.
