Tidigare publicerade inlägg i debatten:
20/11 2025: ”Riksarkivet har stärkt positionen som en viktig samhällsaktör”
18/11 2025: ”Riksarkivet riskerar att förlora sin kompetens och sitt samhällsuppdrag”
Karin Borgkvist Ljung, tidigare enhetschef vid riksarkivet skriver i en debattartikel i Magasin K att ”Riksarkivet riskerar att förlora sin kompetens och sitt samhällsuppdrag”. Agerandet i Östersund där man valt att lägga ner en välfungerande och mycket uppskattad del av sin verksamhet understryker riktigheten i Borgkvist Ljungs budskap. Kanske man till och med skulle kunna ta bort ordet ”riskerar”. Ulf Ållebrand skriver bland annat i en replik att ”man nyligen tilldelats extra anslag för digitalisering och AI för att möta framtidens krav.”
Inget i Ållebrands text svarar på de frågor jag har. Det material som nu flyttas från Östersund till Härnösand kommer det ta många år att digitalisera. Det är ju lovvärt att man skjutit till extra medel för ett viktigt arbete, men lägger man ner arkivet i Östersund så är det många forskare och personer i kulturarvssektorn som förlorar möjligheten att komma åt handlingar. Hade man väntat till efter en digitalisering hade läget varit ett annat. Ållebrand talar om att ”Målet är god tillgänglighet till arkiven, oavsett om man bor i Skellefteå eller Stockholm.”
Det är 34 mil från Skellefteå till Härnösand och eftersom bara en bråkdel av Riksarkivets bestånd idag är digitaliserat så kommer inga satsningar i världen eller förhoppningar om AI:s magiska trollspö åtgärda det problemet under överskådlig tid.
Riksarkivet har under avgående riksarkivarien Karin Åström Iko gått från att vara en kunskapsinstitution till en förvaringsorganisation.
Kanske man skulle börja samarbeta med Shurgard snarare än med de universitet, museer och forskare som tidigare har varit självklara användare av allt det material som Riksarkivet nu väljer att koncentrera till färre platser i vårt land?
Akademiker, forskare och personer som använt materialet professionellt på kulturarvsområdet får allt svårare att komma åt det. Med det sistnämnda tänker jag på uppdragsfinansierade arkeologer och byggnadsantikvarier som i sin dagliga professionella gärning varit beroende av att kunna komma åt historiskt källmaterial för sina uppdrag. Den kunskap och kompetens om det material som förvarats och tillgängliggjorts i Östersund går nu förlorad eftersom stora delar av personalen sagt upp sig. Det är illa. Betänk att Riksarkivet i Östersund betjänade ett geografiskt område lika stort som Danmark och var det enda arkivet beläget i en samisk förvaltningskommun.
”Den kunskap och kompetens om det material som förvarats och tillgängliggjorts i Östersund går nu förlorad eftersom stora delar av personalen sagt upp sig.”
Att riksarkivet i Östersund dessutom lockat många släktforskare och andra brukare är uppenbarligen en helt underordnad fråga. Det gäller också den framgångsrika pedagogiska verksamhet som bedrivits där skolelever fått lära sig om arkivets betydelse för ett demokratiskt välfungerande samhälle. Inte heller det verkar stå högt i kurs på myndigheten trots att det särskilt lyfts fram i den egna årsredovisningen. Riksarkivarien har uppenbarligen mycket stor makt att att själv besluta om nedläggning av enheter. Vid den interpellationsdebatt i riksdagen som fördes under våren så kunde därför kulturministern avfärda riksdagsledamoten Kalle Olssons (S) frågor med att hon inte hade någon möjlighet att påverka besluten.
Att man dessutom gör detta i tider där beredskapsfrågorna seglat högt upp på dagordningen för oss som är satta att bevara Sveriges kulturarv är obegripligt. Redan 1697 insåg man att det inte var en särskilt god idé att samla hela arkivet på en plats. Det fanns då i slottet Tre kronor…
”Något Shurgard vill vi inte ha, utan en kunskapsinstitution som tar sitt uppdrag i hela vårt stora och mångfacetterade land på allvar. ”
När man nu lägger ner Riksarkivet i Östersund så flyttas materialet till en nybyggd koloss i Härnösand, 23 mil bort. Härnösand ligger vid kusten mitt i Sverige. Norr om Härnösand finns inget Riksarkiv. En bomb eller en brand skulle effektivt radera ut norra Sveriges kulturarv. Så länge Riksarkivet i Östersund tilläts finnas så var ändå risken fördelad på två platser. Det hade man behövt bygga ut – inte lägga ner.
Den tillträdande riksarkivarien Daniel Forsman har mycket att ställa till rätta för att den viktiga myndighet som Riksarkivet borde vara återfår det förtroende som den avgående riksarkivarien förbrukat. Något Shurgard vill vi inte ha, utan en kunskapsinstitution som tar sitt uppdrag i hela vårt stora och mångfacetterade land på allvar. Jag ser fram emot att diskutera detta med tillträdande riksarkivarien.
Olov Amelin
Landsantikvarie i Jämtland Härjedalen
