Allt fler söker till landets kommunikationsutbildningar. Ett av programmen där söktrycket ökat mest, med 43 procent sedan förra året, är Kommunikatörsprogrammet med inriktning mot myndigheter och offentlig förvaltning. Sedan ett år tillbaka är det lektorn Sara Stenkvist som ansvarar för det, vilket förvånat en del.
– Det är väldigt många som frågar: Varför jobbar du med ett kommunikatörsprogram, du som har skrivit en avhandling om att kommunikatörer är onödiga? Men det är de inte, verkligen inte. Kommunikation är superviktigt. Men jag tycker att mycket av det de sysslar med är fel saker, säger Sara Stenkvist.
Hon betonar att avhandlingen – som analyserar kommunikationsverksamheten på Jämställdhetsmyndigheten och har titeln Ett självmatande maskineri – inte handlar om att kommunikatörer skulle vara överflödiga. Däremot är den kritisk mot hur myndigheters kommunikation bedrivs i praktiken.
I inledningen skriver hon att den ”bidrar med en problematiserande analys av kommunikationens roll i svenska förvaltningsmyndigheter”, vilket också är en central del i masterprogrammet.
– En tendens jag skrev om är att studenter på MKV-programmen läser pr, strategisk kommunikation och varumärke och sedan går ut i offentlig förvaltning, eftersom det är där de flesta jobben finns. Och det var egentligen det jag ifrågasatte: att vi sänder ut studenter som kan reklam och pr till den offentliga förvaltningen – som då givetvis påverkas, säger hon.
Till skillnad från många andra kommunikationsprogram ligger mastern hon ansvarar för på institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori. Sara Stenkvist säger att kopplingen till institutionens forskning tidigare inte var särskilt stark, samtidigt som studenter som sökte förväntade sig kurser i Photoshop och sociala medier.
– Kommunikation har ju varit ett populärt ämne som många vill läsa, som låter kul. Men min poäng är att universiteten inte borde försöka prångla ut utbildningar som många ska gå utan egentlig eftertanke vad det leder till för samhället.
Till skillnad från många andra kommunikationsprogram ligger mastern Sara Stenkvist ansvarar för på institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori.
Foto: Monica Havström
Därför, säger Sara Stenkvist, har hon ihop med institutionen försökt förtydliga att programmet utgår ifrån de kommunikationsbehov som forskningen identifierat att den offentliga förvaltningen har.
– Vi lever i en tid då demokratin demonteras i allt fler länder och yttrandefriheten är under hot. Det här innebär många, många utmaningar för den offentliga förvaltningen som kommer kräva människor som inte använder sig av standardiserade format, utan som är reflexiva och kan tänka självständigt och kritiskt.
Och för det, anser Sara Stenkvist, behövs verktyg som hon hoppas att utbildningen ska ge, till exempel genom att studenterna läser filosofi och lingvistik.
– Filosofi ger perspektiv på etik och moral, grundläggande frågor om makt, ansvar och transparens. Medan lingvistiken är ett verktyg för hur man uttrycker sig språkligt i myndighetssektorn.
Jag tror att man verkligen skulle behöva tänka om och tänka nytt – och det hoppas jag att kommunikatörer i framtiden kan bidra med.
I den bästa av världar har den som söker mastern en kandidat i bagaget inriktad mot offentlig förvaltning eller mot en myndighets kärnverksamhet, säger Sara Stenkvist.
– Jag tror att man behöver en djupare förståelse för vilken roll staten har, vilken roll medborgaren har, vilken roll förvaltningen har. Att frågor som rör etik kommer bli ännu viktigare i framtiden.
Hon tillägger att kommunikatörerna på Jämställdhetsmyndigheten ofta hade en väldigt öppen arbetsbeskrivning och en stor frihet – eftersom man var expert på kommunikation – men att mycket som gjordes ”var rätt oreflekterat”.
– Det var väldigt viktigt för dem att arbeta mot medborgare och att vara objektiva och neutrala, det var mycket prat om det. Men i praktiken arbetade de väldigt mycket med myndighetens varumärke och image, säger Sara Stenkvist.
Hon tillägger snabbt:
– Jag vet att väldigt många kommunikatörer skulle säga att de inte gör det – men det finns ändå så pass mycket forskning som visar att det i praktiken är så. Att allt mer tid går åt till att skapa legitimitet för organisationen i sig.
Men handlar inte det om att bygga förtroende?
– Jag tycker ju att det är fel sätt att tänka, för det som bygger förtroende är inte att myndigheten har arbetat med sin bild, utan att man faktiskt gör relevanta och bra saker.
Utifrån den här problematiken som du ser, vad behöver framtidens kommunikatörer lära sig?
– Jag tror att man verkligen skulle behöva tänka om och tänka nytt – och det hoppas jag att kommunikatörer i framtiden kan bidra med. Att tänka utanför ramen, våga ifrågasätta och ta fram nya lösningar, snarare än att lära sig gamla recept.
