– Vi måste ställa oss på rätt sida av historien.
– Ha en solidaritet mot våra kollegor i Gaza.
– Gå i bräschen, som bibliotekariernas fackförbund.
Tiden är knapp. Rinner som sand mellan fingrarna, medan dödstalen stiger. Soledad Cartagena, Paula Bueno och Sarra Anaya skulle gärna sluppit den här intervjun, önskar att DIK tagit tydlig ställning för länge sedan. Att deras förbund vågade ”stå upp för mänskliga rättigheter som kränks i Palestina och Gaza”, som de skriver i ett brev till förbundets ordförande Anna Troberg daterat första april.
De fick svar snart därpå, men med tomma ord, som de ser det.
– Det räcker inte med att säga ”ja, vi står för mänskliga rättigheter” och ”våldet som sker i Palestina är jättehemskt”. Vi måste göra mer än så, säger Soledad Cartagena.
Nätverket Bibliotekarier för Palestina bildades hösten 2024. Flera upplevde en tystnadskultur kring kriget i Gaza på sina arbetsplatser. De delade också en stark besvikelse på DIK.
– Traditionellt har ju facket tagit kamp för de här grundprinciperna, för rättvisa och solidaritet. Det har inte bara handlat om den enskilda individen på en arbetsplats, utan också de här globala stora frågorna, säger Sarra Anaya, som arbetar på ett folkbibliotek.
Hon hade hoppats att DIK skulle vara ett av de första fackförbunden att säga något om konflikten. Men månaderna gick. Redan hösten 2023 hade Vision fördömt ”Hamas brutala terrorattack mot israeler” och ”Israels urskillningslösa bombande av Gaza” och Seko gått ut med att ”våldet måste omedelbart upphöra, från båda parter”.
”Traditionellt har ju facket tagit kamp för de här grundprinciperna, för rättvisa och solidaritet.”
Fler fackföreningar följde. Nyligen visade en genomgång i Arbetsvärden att 19 av 45 förbund inom de stora centralorganisationerna har antagit egna uttalanden om situationen i Gaza. Även LO och TCO har gjort det, men Saco har – till skillnad från det egna studentrådet – fortsatt valt att stå utanför. Däremot har 4 av 21 Saco-förbund gått ut med egna uttalanden. *
– Vi såg att det fanns en vilja hos andra fackförbund att ta ställning eller fördöma folkmordet. Så vi ville öppna upp för dialog, säger Sarra Anaya.
De har delat ett upprop som innehåller förslag på ett antal åtgärder, som att DIK ska ”lyfta de kulturella institutioner som har blivit förstörda av Israel” och uppmana arbetsgivare att följa den Internationella domstolen (ICJ) i Haags utlåtande och ”bojkotta företag som stödjer ockupationen och folkmordet i Gaza”.
I skrivande stund har omkring nittio DIK-medlemmar och bibliotekarier skrivit under uppropet, som ännu inte stängts.
– DIK har i många andra fall stått rakryggat för människors lika värde, även i internationella frågor. Så vi tänkte att innan vi skickar in kraven kan vi ge förbundet en chans att själva komma med ett vettigt uttalande, säger Paula Bueno, apropå brevet till Anna Troberg, som de alltså mejlade henne en tid efter att uppropet publicerades i januari.
I mitten av april, ungefär samtidigt som Anna Troberg svarade Bibliotekarier för Palestina, antog DIK en ”policy för uttalanden om sympati och fördömande”. När Magasin K apropå policyn frågar Anna Troberg varför förbundet inte gjort några skriftliga uttalanden om Ukraina eller Gaza, svarar hon med vad som kan tolkas som ett första uttalande om Gaza, där hon säger att DIK självklart fördömer ”det fruktansvärda gränslösa våldet mot människor i Palestina, Ukraina, Sudan och på andra platser runt om i världen”. Att DIK naturligtvis står upp för ”folkrätten, för humanitära fri- och rättigheter och bakom FN:s stadgar.”
Men Bibliotekarier för Palestina tycker inte att det räcker, att det ”inte var lika starkt” som när DIK ställde sig bakom Sacos uttalande och fördömde Rysslands attack på Ukraina. Paula Bueno förklarar varför:
– Som många andra buntar Anna Troberg ihop flera konflikter. Och det är ett sätt att relativisera och underminera det som sker mot palestinierna. Såklart vill vi att DIK också ska vara solidariska mot Sudan, som de har varit mot Ukraina. Men att bunta ihop allt ger varken tyngd eller fokus på folkmordet vi bevittnar i realtid och vår regerings ansvar i det.
– Sedan är det väldigt förminskande att säga att det är jättebra att de här frågorna väcker engagemang och känslor hos DIK:s medlemmar. För internationell rätt handlar inte om våra känslor. Det här är lagar som vi måste följa, upprätthålla och försvara.
”Internationell rätt handlar inte om våra känslor. Det här är lagar som vi måste följa, upprätthålla och försvara.”
Sarra Anaya nickar, lägger till:
– Vi har ju också sett att andra fackföreningar har egna krav, kravlistor med olika åtgärder som man vill se, som eldupphör. Så det vi hade önskat från DIK är inte bara ett uttalande utan också ett arbete som faktiskt kan driva den här frågan framåt.
Vad tror ni det kan göra för skillnad att fackförbund kommer med kravlistor, går ut med pressmeddelanden och officiella uttalanden?
– Det kan göra jättestor skillnad! Hela ”vi anger inte”-kampanjen ledde faktiskt till att vi inte behöver ange våra medmänniskor, när olika professioner och fackförbund slog sig ihop, säger Soledad Cartagena.
Hur ser ni på solidaritetsfonden som DIK:s styrelse initierat, som ska kunna ge konkret humanitär hjälp?
– Det är ett steg i rätt riktning, men samtidigt måste vi göra allt vi kan för att inte vara delaktiga och möjliggöra folkmordet. Så vi behöver också ett starkt fördömande, säger Paula Bueno.
Tystnaden de upplever, handlar som sagt också om arbetsplatserna. I sitt upprop skriver Bibliotekarier för Palestina att de som i kultursektorn lyfter frågan möts med ”anklagelser om att inte agera i enlighet med tjänstemannarollen och i värsta fall får vi reprimander”.
– Något som jag tror att flera av oss har fått höra är att ”det här är så långt bort”. Att det ”inte berör oss”. För mig är det kopplat till en slags rasism som handlar om vilka man anser vara värda till liv, vilka man anser värdiga att ens rapportera om, säger Sarra Anaya och tillägger:
– Sedan finns det en tystnadskultur som, upplever jag i alla fall, kommit uppifrån. Där vi får höra att vi inte agerar tjänstemannamässigt eller att det finns ett krav på neutralitet när det kommer till just den här frågan.
Vad tänker ni om det?
– Vi har diskuterat det i nätverket, att begreppet neutralitet inte riktigt går att applicera på vårt uppdrag. Eftersom våra lagar inte är neutrala – de tar ju ställning för och skyddar mänskliga rättigheter till exempel. Så när vi ser att de bryts, när vi ser att ett folk förintas och deras kultur suddas ut, då är det också vår uppgift att lyfta de rösterna. Lyfta litteraturen, poesin, författarna, säger Paula Bueno som jobbar på ett folkbibliotek.
Såväl Amnesty som FN har kommit fram till att den israeliska militären begått handlingar motsvarande folkmord i Gaza. Men den Internationella domstolen (ICJ) i Haag utreder fortfarande om Israels agerande utgör folkmord. Kan det vara vad som gör era arbetsgivare osäkra?
– Vi har ändå en skyldighet att agera, det räcker med misstanke om folkmord. Även de enskilda grova folkrättsbrotten är tillräckliga för att kunna ta ställning, säger Paula Bueno.
”När vi ser att ett folk förintas och deras kultur suddas ut, då är det också vår uppgift att lyfta de rösterna.”
Precis som Soledad Cartagena och Sarra Anaya understryker hon att deras upprop också handlar om internationell solidaritet. Att de är övertygade om att det betyder något för bibliotekarierna i Gaza att kollegor i länder som Sverige öppet visar stöd.
Hon kommer att tänka på en artikel i Magasin K, där Ukrainas riksarkivarie betonar vikten av utländskt kollegialt stöd. Intervjun gjordes när han var på besök i Stockholm i maj 2023 för att träffa chefer i den svenska arkivvärlden.
– Det som var fantastiskt var att de här cheferna frågade honom ”hur kan vi hjälpa er”? Tänk om vi såg något sådant i biblioteksvärlden. Det känns nästan omöjligt att föreställa sig, säger Paula Bueno.
Soledad Cartagena, som till vardags är skolbibliotekarie, känner till skillnad från andra i nätverket stöd från sin arbetsgivare för att lyfta berättelser från Gaza och Palestina. Precis som biblioteket gör kring Förintelsen och den judiska traditionen, tillägger hon.
För Soledad Cartagena är det framförallt DIK:s tystnad som är öronbedövande. Hon, som var fackligt ombud på kongressen senast i höstas, har nu skrivit en debattartikel där hon gör klart att hon lämnar sitt fackförbund.
– Vi måste prata om biblioteken som har förstörts i Gaza, nämna dem – och alla författare och journalister som dött – vid namn. Jag hoppas att DIK vågar vara en ledstjärna och visar vägen framåt.
* Drygt en vecka efter Arbetsvärldens publicering, strax innan midsommar, lade DIK upp ett första uttalande om Gaza på förbundets hemsida.
