Prins Eugens Waldemarsudde utgör Sveriges största privata konstdonation med över 7 000 verk, byggnader och markanläggningar, park och trädgård. Här visas ett urval av prinsens egen konst, verk ur samlingarna samt tillfälliga utställningar. När Karin Sidén blev museichef och överintendent satte hon en ny vision för konstmuseet, bland annat att historisk och samtida konst skulle samverka mer för att skapa synergieffekter.
– Men för att verkligen kunna förstå och tolka platsen kände jag också ett behov av att förstå Prins Eugens ursprungliga intentioner, berättar hon.
När prins Eugens forna privata hem och de övriga tjugo byggnaderna på området, park och trädgårdsanläggningar samt hans privata konstsamling enligt hans testamente överlämnades till staten 1947, tog Stockholms stad hand om förvaltningen i några decennier. På 1990-talet blev Waldemarsudde en del av myndigheten och centralorganisationen Statens Konstmuseer, som senare utmynnade i myndigheten Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde.
– Som konst- och museimänniska kände jag att det var något konstigt över hur stiftelsen sköttes. Att vara en stiftelse med en styrelse inom en myndighet är en oren konstruktion, säger Karin Sidén.
Karin Sidén, en stiftelsejurist, styrelsen för museet och Länsstyrelsen kom efter många och långa turer fram till samma sak: Prins Eugens Waldemarsudde ska verka som den självständiga stiftelse den en gång i tiden bildats som. 2015 övertog stiftelsen ansvaret för fastigheterna från Statens Fastighetsverk, och 2017 frikopplades enligt ett regeringsbeslut verksamheten från Nationalmuseum.
2017 blev Prins Eugens Waldemarsudde utsett till årets museum av Riksförbundet Sveriges museer och Svenska Icom. Det man då lyfte fram var verksamhetsutvecklingen och visionerna bakom museets verksamhet, uppbyggnaden av pedagogiken och stärkandet av platsens identitet.
Foto: Jonas Eng
Frigörelsen har lett till stora förändringar och många nya möjligheter. Att återigen få äga byggnaderna själva innebar att museet slapp de höga marknadshyrorna för något som i praktiken var deras egen egendom.
– Det var otroligt värdefullt för museet. Vi vill ju finnas till för andras konstupplevelser, och det var mycket svårare när hyreskostnaderna var så höga, säger Karin Sidén.
Att överta fastighetsansvaret har också inneburit att stiftelsen nu kan planera renoveringar efter behov och ekonomiska möjligheter. Tidigare betalade de en fast summa, oavsett om Statens Fastighetsverk genomförde renoveringar eller inte, och processerna var ofta långa och byråkratiska.
Men den nya förvaltningen har framför allt lett till en fördjupad helhetssyn på verksamheten
– Prins Eugen såg Waldemarsudde som ett allkonstverk, han hade en tanke om att natur, park, trädgård, arkitektur och konst skulle samverka som en helhet. Det var så han arbetade med platsen då, och det är så vi driver verksamheten nu, säger Karin Sidén.
Idag drivs även museirestaurangen i egen regi, vilket innebär både ekonomiska intäkter och ett utökat helhetstänk.
– Vi har tagit fram vår egen öl och har anlagt en örtagård, och båda hör till restaurangverksamheten. Våra menyer kopplas nu också till utställningarna, till en Miró-utställning serverades tapas och till en Marie Krøyer-utställning fanns smörrebröd på menyn, berättar Karin Sidén.
Även den pedagogiska verksamheten har fått ett uppsving i och med omställningen
– Tidigare fanns ingen upparbetad pedagogisk verksamhet alls för barn och unga. Idag arbetar många barn och unga kreativt med konst hos oss, men också med bildanalys och bildförståelse.
Det är bråda dagar på Prins Eugens Waldemarsudde, med utställningar både med konstnären Gunnel Wåhlstrand och med Lars Hertervig och Carl Fredrik Hill.
Foto: Jonas Eng
Karin Sidén tror att det var hennes forskarbakgrund, vetgirighet och önskan att kreativt utveckla som behövdes för att ifrågasätta förvaltningen och analysera Prins Eugens testamente.
– När man sysslar med forskning närmar man sig alltid olika saker med frågor, man analyserar och undersöker, och då är man mer öppen för att se olika för- och nackdelar och att tänka nytt.
”När man sysslar med forskning närmar man sig alltid olika saker med frågor, man analyserar och undersöker, och då är man mer öppen för att se olika för- och nackdelar och att tänka nytt.”
Förändringen det ledde till innebär visserligen ett större ansvar, men framför allt till ett större mått av frihet, tycker hon.
– Nu kan vi på ett helt annat sätt arbeta med en verksamhet i relation till en ekonomi. Går det bra ett år har vi möjlighet att behålla vinsten till året därpå, som myndighet får man bara behålla tre till fyra procent. Det påverkar oss mycket.
Verksamheten finansieras idag med entréintäkter, försäljning, av stiftelsemedel, ett statligt bidrag, och av externa medel från olika forskningsstiftelser. Prins Eugens Waldemarsudde täcker nu 75 procent av sina kostnader själva genom bland annat entréer, försäljning och restaurangintäkter samt externa bidrag.
– En stor utmaning just nu är att det statliga bidraget har urholkats och inte höjts på 10 års tid, trots att varor och annat blivit dyrare och löner årligen höjts. En viktig uppgift nu blir att få ett ökat statligt bidrag, för att säkra verksamheten på sikt, säger Karin Sidén.
För att klara sig måste museet vara kostnadseffektivt och hålla en slimmad personalstyrka som jobbar kreativt för att hålla nere kostnaderna.
– Som chef behöver jag tänka på hur vi alla kan få den här platsen, det här allkonstverket, att vara en generös plats för starka konstupplevelser. Jag tycker om när saker rör på sig och utvecklas, oavsett vem som driver på. Även om allt kanske inte kan genomföras, ska vi känna att det går – och det ska publiken också märka.
