”Man måste våga hålla i och hålla ut”

Från Junibackens lekmiljöer till Sveriges enda privatdrivna bibliotek. Helena Gomér har alltid utgått från barn och besökare, vilket ofta lett till stora förändringar i de biblioteksrum där hon kommit in.

Rebecka Gordan

6 maj 2025

– Min uppgift är att ge dig den här pennan vid den här scenen. Det är det enda jag ska göra. Men om du inte får den, då förlorar vi hela föreställningen.

Teatern, det var en utmärkt ledarskapsutbildning, säger Helena Gomér. Att förstå allas roll och att alla är en del i en helhet.

Det blev drygt tjugo år i teaterns värld. Kanske kan det verka långt mellan sminket på Nackaoperan till chefstjänsten på samma kommuns privatdrivna bibliotekskoncern. Men den röda tråden, som började med amatörteater hemma i Sandviken, har sin logik.

Efter det där första jobbet på Nackaoperan följde flera uppdrag som rekvisitör och projektledare på bland annat Folkoperan, Riksteatern och turnéer utomlands.

– Jag hamnade i ett väldigt trevligt sammanhang och jag tror att de gillade mitt sätt att jobba. Jag uppfattas nog som en driven och positiv person, som hittar lösningar på saker. Sedan var det otroligt härligt att jobba med teater. Man är i en grupp som jobbar mot samma mål, en premiär. Det blir som en kick.

Via scenografin fick hon jobb på Junibacken, som då höll på att byggas upp. Helena Gomér utmejslade flera av barnkulturhusets miljöer, i tätt samarbete med illustratörer, scenografer och Astrid Lindgren själv.

– Hon var väldigt involverad. Det kändes häftigt. Hon var så nyfiken på människan som satt framför henne. Och hon var rolig.

Arbetet med Junibacken, där hon sedan stannade ett par år som producent, säger hon har betytt mycket för hennes fortsatta arbetsliv.

– Där såg jag att jag hade möjligheten att skapa miljöer för att folk skulle må bra.

Tankar hon hade med sig när en av mammorna i hennes föräldragrupp, som hon var i med sitt andra barn, drog med dem till Rum för barn.

– Lite krasst så tyckte jag väl allvarligt talat att det inte direkt fanns något barnperspektiv där.

Mamman som tagit med dem till Kulturhuset var Giovanna Jörgensen, chef för Rum för barn som då stod inför en ombyggnation som handlade om att barnen skulle kunna hitta på sitt bibliotek utan att alltid behöva fråga en vuxen, men också om en mer anpassad och inspirerande plats.

– Vi byggde om med de förutsättningar vi hade, för att få fram en mjukare biblioteksmiljö, säger Helena Gomér som snart blev en del av teamet.

En tid senare fick de möjlighet till en större ombyggnation. Med sig hade de nu en teaterscenograf, Kristofer Sjöström, som Helena Gomér kände från sitt tidigare yrkesliv. Projektteamet och personalgruppen hämtade inspiration till en ny sorts plats, framförallt från olika museer – deras lekstugor, springytor och barnanpassade krypin och sittytor.

– Barn lär sig genom lek. Rörelsen är viktig också, för att de ska kunna ta till sig materialet.

Det som var viktigt, säger hon, var också att de såg att olika åldersgrupper hade olika behov. Att biblioteket inte skulle vara som ett stort öppet hav, utan att det behövdes olika rumsindelningar där framförallt de små barnen behövde ett eget rum.

– Vi försökte hela tiden tänka hur vi skulle kunna skapa en miljö som var barnanpassad. Under en period kröp jag på knä jättemycket för att se vad barnen såg. Var de tittar.

Under åren som följde jobbade Helena Gomér som projektledare på Kulturhuset, bland annat för barnbiblioteket Tiotretton. Därefter följde uppdrag för Stockholms stadsbibliotek, med ansvar för ombyggnaden av Husby bibliotek och etablering av Kista bibliotek i Kista galleria. Därefter rekryterades hon som chef för Rum för barn, Tiotretton och Kulturhusets rum för unga, Lava, som under hennes tid kompletterades med biblioteksverksamhet.

– Att jobba med bibliotek är en utmaning, för du kan aldrig mäta resultatet. Du kan mäta utlån och du kan mäta besöksstatistik. Men aldrig effekten av att det var någon som tog emot det här barnet eller den här ungdomen när de som mest behövde det.

– Så man måste våga hålla i och hålla ut. För effekten kanske kommer om tio år, när barnet vuxit upp och blivit en läsande person eller fått en bättre utbildning.

”Du kan mäta utlån och du kan mäta besöksstatistik. Men aldrig effekten av att det var någon som tog emot det här barnet eller den här ungdomen när de som mest behövde det.”

Vid den här tiden hade Svenska institutet fått upp ögonen för Kulturhusets och Stockholms stadsbiblioteks satsningar på barn. Helena Gomér bjöds att föreläsa och skapa miniversioner av Rum för barn i städer som Leipzig, Berlin, Krakow och Seoul.

Hur såg det ut på barnbiblioteken i städerna som ni besökte?

– Det fanns jättefina barnbibliotek, som i Seoul. Men också många som var mer traditionella, med vissa hyllor för barn. Ibland stod böckerna i skåp med glas, för att de skulle skyddas. Och där kom jag och sade att barnböckerna ska ju ligga på golvet. Det blev mycket diskussioner, där man både fått prata och lyssna, säger Helena Gomér.

Efter barn- och ungdomsbiblioteken i Kulturhuset kom hon till biblioteken i Södertälje, som hon var chef för fram till förra året. Men trots att hon numera arbetat med bibliotek under drygt halva sitt yrkesliv har Helena Gomér aldrig kompletterat med någon bibliotekarieutbildning.

Vad har det inneburit för dig som chef?

– Det är en väldigt personlig fråga. Jag tyckte den var svårare för några år sedan, då kände jag nästan lite skuld över att jag inte läst någon universitetsutbildning. Men samtidigt tycker jag att det har varit en fördel också, för jag törs ställa frågor som varför då, varför gör vi så, jag fattar inte? Jag kommer in med ett annat perspektiv.

– Och det är nog det som hela tiden har brunnit hos mig, besöksperspektivet. Att hela tiden utgå ifrån det. Det var ju en viktig del i Rum för barn. Att från barnens perspektiv så ska böckerna placeras efter vad de innehåller, inte utifrån vem som har skrivit dem.

Under tiden Helena Gomér var bibliotekschef i Södertälje lyftes arbetsmiljöproblem av det lokala facket, som i en tidningsartikel sade att dessa berodde på ”problem med chefskapet” och ”brist på respekt för bibliotekariernas yrkeskunnande”.

Vill du ge din syn på det som hände?

– Absolut. När jag började hade de varit chefslösa i ganska många år. Och jag hade fått ett tydligt uppdrag, där jag hade en utmaning att försöka få med mig alla. För samtidigt innebar ju det att jag var inne och begränsade vissa.

Anställda upplevde att de inte blev lyssnade på och respekterade i sitt yrke. Vad tänker du om det i dag?

– Jag tycker det är jättetragiskt om man har upplevt det så. För ett yrkeskunnande har jag all respekt för. Sedan kan det finnas ett uppdrag att man ska förändra någonting. Och då kan det ju vara svårt.

Du skriver själv att du är en tydlig och engagerad ledare. Vad tänker du om det lyhörda ledarskapet?

– Jag har nog alltid haft med mig att vara lyhörd mot kunskapen som finns inom bibliotek. Men det är klart att det kan krocka ibland. Som chef gäller det att lyssna och bemöta. Samtidigt har man ett uppdrag, som att utveckla. Och utveckling kan vara svår, jobbig och göra en sårbar för att man måste bryta sina gamla vanor. Då måste jag som chef stå där som ett tryggt ankare. Säga vi ska hit, det här är visionen, det här är målet. Vara så transparent det bara går.

”Jag har nog alltid haft med mig att vara lyhörd mot kunskapen som finns inom bibliotek. Men det är klart att det kan krocka ibland.”

Viktigast för henne som chef, säger Helena Gomér, är att ge de anställda förtroende. För att den som blir litad på mår bra. Sedan drygt ett år är hon bibliotekschef i Nacka, landets enda kommun som lagt ut driften av folkbiblioteken helt på entreprenad. Fördelen med att ha företaget Axiell som arbetsgivare, säger hon, är att hon som bibliotekschef vet exakt hur mycket pengar hon har att röra sig med.

– Jag vet vad jag har för ekonomi. Det är ingen som kommer och säger ”nej nu måste vi spara pengar här, vi tar lite härifrån”. Det är en stor skillnad. Och jag behöver inte upphandla enligt LOU.

Samtidigt, betonar hon där vi sitter i det ljusa men trånga mötesrummet som personalen har att tillgå på biblioteket i gallerian Nacka forum, lyder biblioteket som alla andra under bibliotekslagen.

– Så det är inte någon större förändring i mitt uppdrag som jag ser det. Det viktiga är att besökarna är nöjda.

Men en sak, kommer hon på, har gått smidigare på de offentligt drivna bibliotek hon varit på: samverkan med andra kommunala aktörer. Något som hon jobbar på.

– I Fisksätra har vi till exempel anställt en förskolepedagog som ska jobba med språkutveckling. Eftersom det är så många barn som kommer till skolan med för få ord, vilket gör att de hamnar efter. Och det här gör vi ihop med Nacka kommun.

Helena Gomér tänker efter, lägger till:

– Vi måste vara medvetna om att det sker en förändring i samhället, där folk förväntar sig andra saker av oss som bibliotek. Och om vi bestämmer oss för att hantera de här nya behoven, då måste vi se till att vi får de resurser som krävs.

Sjunger i kör och bygger hus

Uppvuxen: Sandviken i Gästrikland.

Bor: Mariaberget på Södermalm i Stockholm.

Familj: Man som jobbar på Riksteatern, tre vuxna barn och en liten hund som heter Herman.

Gör: Bibliotekschef för Forumbiblioteken i Nacka.

Tidigare uppdrag: Enhetschef för Kulturhuset Stadsteaterns barn och ungdomsbibliotek, övergripande ansvar för sju bibliotek inom Södertälje kommun, samarbete med Svenska Institutet och UD kring bibliotekens roll i samhället.

Min fritid, då gör jag helst: Sjunger i Kristinakören. ”En svensk damkör som snart firar hundra år!”

Senaste bibliotekslån: Rut Kvarnströms Fenomenala fruntimmer på Grand Hotel. ”Den var mycket bra”.

Bibliotek jag vill besöka: Åhus nya huvudbibliotek Dokk1.

Oanad talang: Kan bygga hus. ”Jag gillar att snickra och greja. På vårt landställe bygger jag och min man olika bodar och bastur”.

Uppdatering 13 maj 2025: I en tidigare version av texten angavs Helena Gomér som projektledare för Rum för barns ombyggnation. Initiativtagare och projektledare var Giovanna Jörgensen.