Lamporna släcks i Wisdome, Tekniska museets enorma kupolformade trähus som öppnade i fjol. Vi tar på oss de 3D-glasögon vi fick i handen när vi gick in. Mellanstadieklassen från en skola i Jordbro är förvånansvärt tysta i sin bänkrad.
Den nya lär- och upplevelsekupolen, som också hyrs ut till events som kick off eller after work, är bara en del av pusslet som är museets diversifierade finansieringsmodell. Pressträffen, som ska berätta om museets nya partnerskap med försvarskoncernen Saab, är relativt snabbt överstökad. I stället tar Anders Ynnerman, professor i vetenskaplig visualisering på Linköpings universitet och Marcus Wandt, tidigare astronaut men numera Innovationschef på Saab, med oss på en virtuell resa mot Mars, Saturnus och i omlopp kring jorden. Det går ett överväldigat sus bland eleverna. Wow utbrister de i kör när vi kommer så nära planeterna att det går att sträcka ut handen och nästan röra på en måne.
Det har gått 102 år sedan företagsledaren och samlaren Carl Sahlin skänkte de allra första föremålen till vad som två år senare skulle bli Sveriges största tekniska museum.
Sommaren 1922 skrevs den första föremålsraden in i den nyinköpta huvudliggaren: en halv daler silvermynt från 1722, tillverkat i Alvesta.
Museet grundades av bland annat en rad teknik- och industriföreningar tillsammans med Gustav V:s Ingenjörsvetenskapsakademien, men gjordes 1948 om till en stiftelse. 1936 fick de sin nuvarande museibyggnad, belägen vid Museiparken på Gärdet i Stockholm, efter en större insamling. På 1960-talet tog staten över en del av driften, och började ge bidrag.
– I dag så motsvarar statsanslaget ungefär trettio procent av vår omsättning. Resten är egenfinansiering, säger Peter Skogh, museidirektör sedan 2015 och med ett förflutet både inom kultursektorn och Scania. För tjugo år sedan stod anslaget för ungefär åttio procent.
"Det finns inte i våra avtal om att vi inte får yttra oss om våra partners. Vill vi kritisera Saab så gör vi det. De stödjer värdet av publika platser där vi diskuterar teknik", säger Peter Skogh.
Foto: Jonas Eng
”Stiftelsen Tekniska museet ska samarbeta nationellt och internationellt med andra aktörer för att utveckla verksamheten” står det i riktlinjerna för statens bidrag till museet.
Täta band både till kunskapsinstitutioner som KTH, men även till industrin och näringslivet, har alltid varit viktigt för ett museum som Tekniska. De har vuxit upp tillsammans, sida vid sida. Samarbetet med Kungliga musikhögskolan och Karolinska Institutet är exempel på nyare samarbeten.
Partnerskapet med Saab annonseras just som Myndigheten för Kulturanalys publicerat en ny rapport där de kartlagt den privata kulturfinansieringen i Sverige. I den pekar myndigheten ut både risker och möjligheter med privata pengar som går in i kultursektorn. Kulturaktörer kan riskera att anpassa sin verksamhet efter finansiärers önskemål, och lämnas sårbara, enligt rapporten.
– Vi har en modell i Sverige för kulturens finansiering. Att byta modell vore väldigt dumt, jag tror på den finansieringsmodellen vi har. Det är möjligt att det går att öka den privata sidans engagemang i kulturen, och jag tror det också vore bra. Wisdome, som vi sitter i nu, kom till för att vi ville skapa något nytt. Och det hade inte gått med statliga medel. De pengarna finns inte, säger Peter Skogh.
”Wisdome, som vi sitter i nu, kom till för att vi ville skapa något nytt. Och det hade inte gått med statliga medel. De pengarna finns inte.”
Museet har också partnerskap i form av kunskapsutbyten, som inte är finansiella överenskommelser, med över tio universitet och högskolor. Till det kommer en tydlig finansiell uppdelning för vad som är bidrag, sponsring, partnerskap, anslag, entréavgift – och vilken pott som går till utställningar eller driften av själva museet, och vad som inte gör det. Olika konton, olika syften.
– Ett sponsringssamabete är en affärsmässig uppgörelse där man ska ha rättigheter som motsvarar det belopp man betalar. Det handlar om associationsrätter och exponering, men det kan man inte få i utställningarna. Det får man i mellanrummen eller i vår kommunikation. Vad vi som museum får är medel att disponera fritt.
När Sally Yerkovich, professor i museiantropologi som leder arbetet med att uppdatera Icom:s etiska regler, nyligen intervjuades av Magasin K, menade hon att en viktig del är att betona museets självständighet och integritet jämte sponsorer. Något som Peter Skogh ser som en absolut självklarhet.
– Vi har också policys kring sponsring. Det som ska ställas ut och vad som blir innehållet, det väljer vi alltid själva. Det kan ingen annan köpa sig till. Det har vi avtal för.
”Det som ska ställas ut och vad som blir innehållet, det väljer vi alltid själva. Det kan ingen annan köpa sig till.”
Bidrag och sponsorinkomster går alltså till särskilda satsningar – som Wisdome eller utställningar. Förutom Saab, har Ericsson varit partner till museet sedan 2019.
– Våra partners vill stötta den verksamhet vi redan bedriver. Det värde vi pratat om i dag: att väcka intresset för STEM-ämnen och teknikens betydelse för samhällsutvecklingen. Att vi är en fri plats. Om de ser det som viktigt så öppnar det upp för ett samarbete, säger Peter Skogh och tillägger att eftersom man blandar ihop varandras varumärken är det viktigt att förstå varandra och vad man ska samarbeta kring. Han menar också att Tekniska museet är beroende av kunskapen som teknikföretagen besitter för att kunna diskutera samhällets framtidsfrågor.
– Det finns inte i våra avtal att vi inte skulle få yttra oss om våra partners. Vill vi kritisera Saab så gör vi det. De stödjer värdet av publika platser där vi diskuterar teknik. Teknik har alltid fördelar och nackdelar. Och vi kommer att prata om risker och de negativa sidorna med vapenindustrin. Partnerskapet ger oss en möjlighet att göra det på ett insiktsfullt sätt.
"Jag tror att kulturen bör inse vilka värden institutionen representerar. Man måste ha ordning på det när man går in i en relation. Om man är medveten om sina egna värden, vad kulturarvet eller konsten eller teknikhistoria står för, har man mycket makt i den relationen."
Foto: Jonas Eng
Rapporten från Kulturanalys ser både fördelar och risker med privata pengar. Den pekar bland annat på att det kan försvaga styrningen till de kulturpolitiska målen.
– Jag tror inte kulturen ska vara så rädd för det. Jag tror att kulturen bör inse vilka värden institutionen representerar. Man måste ha ordning på det när man går in i en relation. Om man är medveten om sina egna värden, vad kulturarvet eller konsten eller teknikhistoria står för, har man mycket makt i den relationen. Där ska man våga stå. Det är en väg till ökad finansiering.
För att komma till Wisdome, behöver man passera utställningen Skogen, som öppnade i höstas. Där har museet valt att inte ha några sponsorer.
– I skogsfrågan var det en het och rörig debatt som vi ville hjälpa till att ordna upp. Där hade risken varit uppenbar om vi hade haft sponsorer. Vi fick förfrågningar om det, men sa nej.
Sponsorerna har inget att säga till om, men det blev ändå en trovärdighetsfråga?
– Där var risken uppenbar, skulle jag säga, med sponsorer hade det kunnat minska trovärdigheten i en sådan utsträckning att vi inte hade kunnat göra det vi ville göra.
Ser du andra nackdelar med sponsrade utställningar?
– Samhället består av olika delar, näringslivet är en del. Att de stöttar den kulturella sfären uppfattar jag som positivt, som ett engagemang i samhället för att skapa förutsättningar för upplevelser och fri åsiktsbildning. Jag upplever inte att vi har diskussionen med våra partners att de vill påverka i någon viss riktning.
”Jag vill gärna prata om riskerna, men jag önskar att vi också kunde prata om möjligheterna. ”
Peter Skogh tar fram ett diagram över statsanslagen åren 2011 till 2025, som visar att det nominella värdet på anslaget har ökat från 40 till ungefär 51 miljoner. Det reella värdet däremot, har minskat med 20 procent bara de senaste fem åren 2020-2025. Vad ska man göra som kulturinstitution? frågar han sig.
– Det är en risk att vara utlämnad till statlig finansiering. Man kan inte lita på den pengen. Vi har satsat på att öka våra egna intäkter och omsättning för att vi ska kunna bedriva bra kulturverksamhet. Jag vill gärna prata om riskerna, men jag önskar att vi också kunde prata om möjligheterna. Politiken anser tydligt att det inte är viktigt att finansiera upp den här verksamheten.
Den stora finansiären av den här omställningen, menar Peter Skogh, är besökarna. Där hamnar kostnaden.
– Uppenbarligen är det också den politiska viljan över tid och från många olika regeringar. Fri entré-reformen, som vi aldrig har omfattats av, har alltid varit underfinansierad. Vi lever i den tid vi lever i. Jag ser att vi får en massa energi genom att göra relevant verksamhet. Vi måste göra det klokt, och se våra värden. Men det här, säger Peter Skogh och pekar på diagrammet, det händer oavsett.
Regeringen utreder skattelättnader för kultursponsring
Regeringen beslutade i veckan om ett tillägg till en pågående utredning som ser över skatteincitamenten för juridiska personers gåvor till ideell verksamhet. Utredaren ska nu också se över om avdrag eller annan skattelättnader för sponsring ska införas. Det gäller bland annat sponsring av kultur.
– Kulturen finansieras till stor del och sedan lång tid gemensamt av staten, regionerna och kommunerna. Viss kultur kommer alltid behöva vara offentligt finansierad, men kulturen blir mer självständig om den står på flera ben. Sponsring är dock en liten och minskande del av finansieringen för kulturlivet, vilket kan bero på att skattereglerna uppfattas som otydliga. Därför är det mycket angeläget att denna fråga utreds, säger kulturminister Parisa Liljestrand (M) i ett pressmeddelande.