Debatt: ”Strömstadsfallet prövar bibliotekariernas principer på allvar”

Jag var ett ganska brådmoget barn. Född 1978 och tidigt en stor beundrare av Jack London. En av mina absoluta favoritböcker var Före Adam, en berättelse om våra avlägsna förfäder och deras brutala kamp för överlevnad.

I boken finns en särskilt obehaglig varelse som kallas Rödöga. Han är en våldsam och skräckinjagande halvmänniska, och i en scen som bränt sig fast i mitt minne krossar han apfolkets spädbarn mot en sten.

Jag tycker väl inte det är jättekul att vara den som blivit utsedd att försvara barns läsning av exempelvis spädbarnskrossning men får desto mer medhåll när jag kritiserar när andra böcker tas bort och dubbelmoralen gör mig faktiskt lite illamående.

Det är därför principerna blir viktiga. Det är enkelt att försvara människors rätt att läsa böcker som vi själva tycker om. Det är betydligt svårare att försvara deras rätt att läsa sådant vi inte gillar.

”Det är enkelt att försvara människors rätt att läsa böcker som vi själva tycker om. Det är betydligt svårare att försvara deras rätt att läsa sådant vi inte gillar.”

I Strömstad har ett bibliotek gjort en orosanmälan efter att en elvaårig flicka lånat romanen Haunting Adeline av H.D. Carlton. Boken tillhör genren dark romance och innehåller bland annat skildringar av sexuellt våld och övergrepp. Flickans pappa har JO-anmält kommunen och berättat att dottern efter händelsen inte längre vill besöka biblioteket.

Kommunen har förklarat att det fanns ytterligare omständigheter bakom oron och att personalen rådfrågade socialtjänsten innan anmälan gjordes. Exakt vad som låg till grund för bedömningen är inte offentligt klarlagt, jag applåderar alla som tar ansvar för barns välmående men att just valet av litteratur lyfts fram gör att fallet blir en viktig principiell fråga för hela biblioteksväsendet.

Kan en människas litterära intressen i sig utgöra skäl för en orosanmälan?

Mitt svar är ett mycket bestämt nej.

När vi börjar använda människors litterära intressen som underlag för misstankar om deras personliga förhållanden har vi passerat en viktig gräns.

Den brittiske filosofen John Stuart Mill argumenterade redan 1859 i Om friheten för individens frihet gentemot samhällets moraliska förmynderi. Hans resonemang väcker en fråga som är högst relevant för biblioteksväsendet: Vem ska avgöra vilka tankar, idéer och berättelser som är så farliga att människor behöver skyddas från dem?

Historien är full av exempel på litteratur som ansetts moraliskt förkastlig. Men egen personliga historia är också kantad av att älska kultur som medelålders tanter har ansett vara förkastliga och det är faktiskt en kränkning och som barn/ungdom så har man ingen som för ens röst.

Litteraturen ger oss möjlighet att uppleva sådant som ligger långt utanför våra egna liv och för en intuition som påstår sig försvara bredd och vara till för alla så ifrågasätts man oproportionerligt ofta när man inte tillhör normen.

Yttrandefriheten tillhör också läsaren

Organisationer som Svenska PEN har länge arbetat för att försvara det fria ordet och den litterära yttrandefriheten. Vi talar ofta om detta som författarens rätt att skriva och publicera sina verk, även när innehållet provocerar eller utmanar etablerade normer.

Men yttrandefriheten har också en mottagare.

Någon måste kunna läsa det som skrivs.

Redan i FN allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna framhålls inte bara rätten att uttrycka och sprida idéer, utan också rätten att söka och ta emot information.

Vad är författarens frihet värd om läsaren inte vågar ta del av det som skrivits?

I debatten om Strömstad har biblioteksutvecklaren Magdalena Ivarsson i Magasin K påpekat att en orosanmälan inte är censur. Barnet förbjöds inte att låna boken och den togs inte bort från bibliotekets samlingar.

Det är riktigt i en snäv bemärkelse. Men en människa behöver inte uttryckligen förbjudas att läsa för att hennes intellektuella frihet ska begränsas.

Det kan räcka att hon börjar undra vad bibliotekspersonalen tänker om hennes bokval, vilka slutsatser som dras och om hennes läsning kan få konsekvenser utanför bibliotekets väggar.

När omsorg riskerar att bli kontroll

I bibliotekens internationella manifest framhålls bibliotekens betydelse för människors fria tillgång till kunskap, kultur och information. Samma grundtanke återfinns i den svenska bibliotekslagen, där biblioteken ska bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning.

Men den principen förutsätter att biblioteket inte samtidigt gör anspråk på att kontrollera vad människor gör med denna frihet.

”De har rätt att vara nyfikna, att söka sig till det förbjudna och att utforska sådant som vuxna finner obegripligt.”

Vi talar ständigt om hur viktigt det är att barn och ungdomar läser. Vi anordnar läsfrämjande aktiviteter och oroar oss över sjunkande läsförståelse. Men vad händer när de faktiskt börjar läsa och väljer något som vi vuxna inte tycker om?

Då prövas våra principer på allvar.

Här finns naturligtvis ett viktigt motargument. Bibliotekarier ska reagera när barn riskerar att fara illa. En orosanmälan är inte en fällande dom, och anmälningsskyldigheten förutsätter inte att vi kan bevisa att ett barn utsatts för övergrepp.

Magdalena Ivarsson har därför en viktig poäng när hon skriver att vi måste kunna värna barns tillgång till litteratur och samtidigt ta oro för deras välmående på allvar.

Jag håller med henne.

Men en misstanke behöver inte vara bevisad för att vara befogad, däremot måste den rimligen handla om barnets situation. Inte enbart om vad en vuxen föreställer sig att barnets litterära intressen kan betyda.

Det är en sak att ett barn berättar om övergrepp eller att en bibliotekarie på andra konkreta grunder får anledning att misstänka att barnet far illa. Det är en annan sak att börja läsa in möjliga trauman i barnets val av litteratur.

Barn har rätt till omsorg, men de har också rätt till ett privat tankeliv. De har rätt att vara nyfikna, att söka sig till det förbjudna och att utforska sådant som vuxna finner obegripligt.

Vi måste vara försiktiga med föreställningen att det alltid finns en psykologisk förklaring till människors litterära intressen.

Jag vet fortfarande inte varför jag som barn fascinerades så mycket av Jack Londons brutala skildringar av våra förfäder. Kanske var det äventyret, skräcken eller känslan av att få blicka in i en värld som var fullständigt främmande för min egen.

Jag vet inte heller om jag hade kunnat förklara det för en vuxen som frågade.

Men poängen är att jag inte skulle ha behövt.

Tommy Bildström
Bibliotekschef Nordmalings kommun