När jag läser reaktionerna på nyheten om biblioteket i Strömstad, som gjorde en orosanmälan efter att ett barn lånat romanen Haunting Adeline, slås jag av skillnaden mellan hur många folkbibliotekarier och skolbibliotekarier i mina flöden verkar reagera.
Jag förstår att händelsen väcker frågor. Men jag förvånas över vilken fråga som fått störst utrymme: litteraturens innehåll och risken för censur. Jag tycker att diskussionen riskerar att hamna snett om vi fokuserar på boklånet och glömmer frågan om varför bibliotekarien blev orolig.
Haunting Adeline är en populär bok inom BookTok och en titel som är känd för oss som arbetar med ungdomars läsning. Det är inte ovanligt att ungdomar frågar efter den här typen av böcker. Är den lämplig för en tioåring? Nej, det skulle jag inte säga. Men barn och unga har i alla tider läst böcker som egentligen är skrivna för vuxna. Det är i sig inget märkligt, och inget jag tror att en bibliotekarie normalt skulle reagera särskilt starkt på.
”Vi behöver kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt: vi ska värna barns tillgång till litteratur och vi ska ta oro för barns välmående på allvar.”
Jag har därför svårt att tro att det enbart var boktiteln som låg till grund för oron. Jag kan förstås inte veta vad som faktiskt låg bakom bibliotekariens bedömning, men vi behöver kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt: vi ska värna barns tillgång till litteratur och vi ska ta oro för barns välmående på allvar.
Vi måste kunna diskutera vad som är bra och dålig litteratur, hur vi väljer böcker och var gränsen går mellan professionella urval och censur. I skolbiblioteken har vi skolans värdegrund och utbildningens behov att utgå från när vi planerar våra mediebestånd och fattar beslut om inköp. Vi kan också hänvisa en elev till folkbiblioteket när vi inte har en viss titel. Att hjälpa en ung människa vidare till folkbiblioteket kan vara en vinst i sig – ytterligare en väg till läsning och till att bli en livslång läsare.
Folkbiblioteken har en annan och på många sätt svårare balansgång när det gäller urval och tillgång till litteratur. Därför är det viktigt att de står upp för allas tillgång till litteratur och inte nekar barn och unga böcker enbart för att innehållet upplevs som olämpligt eller provocerande.
Men vi behöver också skilja på vad som faktiskt har hänt och vad vi befarar skulle kunna hända. Barnet nekades inte att låna boken, och biblioteket tog inte heller bort den ur samlingen. Det som rapporterats är att biblioteket gjorde en orosanmälan. Det är inte samma sak som censur.
Vi som arbetar med barn och unga har också ett ansvar att agera när vi misstänker att ett barn far illa. För oss som arbetar med barn och unga är anmälningsskyldigheten lagstadgad. En orosanmälan kräver inte bevis, utan bygger på en oro eller misstanke om att ett barn far illa. Ibland kan det vara svårt att förklara exakt vad som väcker oron. Vårt ansvar är att reagera och lämna över bedömningen till dem som har uppdraget att göra den.
”Vi som arbetar med barn och unga har också ett ansvar att agera när vi misstänker att ett barn far illa.”
Det är därför jag vill backa den bibliotekarie som gjorde anmälan. Inte för att jag vet exakt vad som låg bakom beslutet eller kan slå fast att bedömningen var rätt, utan för att jag tycker att vi måste kunna agera på oro för ett barn utan att omedelbart bli misstänkliggjorda.
En orosanmälan är inte en dom över ett barn eller dess föräldrar. Den är ett sätt att uppmärksamma att ett barn kan behöva stöd eller skydd. Vad som sedan händer är en annan fråga. Vi kan och bör diskutera socialtjänstens arbete, rättssäkerhet och hur familjer bemöts, men det är en separat diskussion.
För mig handlar det här alltså inte i första hand om censur. Det handlar om att vi inte får skapa ett stigma kring att göra en orosanmälan. Vi måste våga vara uppmärksamma, våga reagera och våga lämna över vår oro till dem som har ansvar för att bedöma den.
Vi ska inte ställa barns rätt till litteratur mot barns rätt till skydd. Och vi ska inte heller ställa bibliotekarier mot varandra på grund av en debatt som kommit att handla mer om en boktitel än om vad som faktiskt hänt.
Vi är kollegor med olika uppdrag och förutsättningar, men med ett gemensamt ansvar för barn och unga. Det ansvaret måste också innebära att vi har förtroende för varandra och inte utgår från att en kollega har agerat fel bara för att vi inte känner till hela sammanhanget.
Magdalena Ivarsson
Biblioteksutvecklare för Lärande i Sverige
