Plötsligt händer det. Ett sedan länge glömt föremål, manuskript eller konstverk upptäcks och kastar nytt ljus över vår historia. I artikelserien ”Fyndet” får du möta yrkespersoner som har fyndat på jobbet.
Vill du berätta om ett fynd du eller en kollega gjort på jobbet? Kontakta redaktion@magasink.se
Vi beger oss till Roslagen för cirka 2000 år sedan. Tänk dig havsnivån 10–15 meter högre än i dag och landskapet som en vidsträckt skärgård med havsvikar som når långt in i Uppland.
Trakten bebos av bönder. Jordbruk, boskapsskötsel och fiske är deras huvudsakliga näringar och resor sjövägen öster- och söderut är inte ovanliga.
På flera ställen i det böljande landskapet byggs begravningsplatser för att hedra en viktig person som har dött. Sten läggs till sten. Ofta på höjder och krön så att gravröset syns på långt håll som ett monument över den fornstore makthavaren.
Betydelsefull var av allt att döma den person som begravs i ett gravröse på en kulle på det som i dag kallas Västerängens gravfält i Norrtälje kommun. En romersk bronskittel och en kedja till två dryckeshorn med ett ko- eller tjurhuvud som avslutning är några av de saker som får följa med i den sista vilan.
Och så ett långt hopp framåt. 1943 ska en större fornminnesinventering göras och arkeologen Harry Thålin får i uppdrag att tillsammans med en grupp beredskapsarbetare undersöka röset i Västerängen.
Benen efter den avlidne är sedan länge förmultnade, men han hittar bronskittlen, dryckeshornen och dessutom förtorkade skinnbitar som han tolkar som delar av en björnfäll. Fynden märks och hamnar i en trälåda i magasinet på Statens historiska museer.
I röset på Västerängens gravplats i Söderby Karl begravdes en personer för nästan två tusen år sedan. I graven följde bland annat en romersk kopparkittel och en sko som är tydligt inspirerad av det romerska skomodet.
Foto: Thomas Eriksson
Tillbaka till nutiden. Ylva Telldahl, arkeolog och fornvårdare på Roslagsmuseet i Norrtälje, skulle röja och sätta upp informationsskyltar vid Västerängens gravfält. Hon begärde fram Harry Thålins låda och tillsammans med Thomas Eriksson, antikvarie vid Statens historiska museer med ansvar för bronsåldern och äldre järnåldern, kunde hon konstatera att det var något som inte stämde med de förtorkade skinnbitarna.
De såg inte alls ut som en björnfäll. Maria Neijman, textil antikvarie på museet, tillkallades och behövde ingen betänketid:
– Jag var inte insatt i den historiska kontexten, men såg direkt att det var en sko. För mig var det uppenbart att det var en romartida sko av äldre typ, säger hon.
– Skinnfragmenten var tillskurna och hade olika öppningar, vilket gjorde att det inte kunde vara en björnfäll, säger Thomas Eriksson, som betonar att det var Ylva Telldahls vetgirighet som ledde dem på spåren.
Den övre delen är en nött vristrem, hålen i den nedre avslöjar att skon har haft skosnören.
Foto: Thomas Eriksson
Fyndet är tydligt inspirerat av det romerska skomodet, men med största sannolikhet tillverkad lokalt i Roslagen. Modellen kallas Ramshaw, en praktisk allväderssko gjord för långa promenader.
Analyser som gjorts av Naturhistoriska riksmuseet tyder på att den är tillverkad av hund- eller vargskinn, daterad till cirka år 100 efter Kristus.
– Den är därmed den äldsta sko som har hittats i Sverige, den är faktiskt tusen år äldre än de näst äldsta skorna vi har här på museet, säger Thomas Eriksson.
Tidigt stod det klart att skon från Västerängens gravfält var ett fynd utöver det vanliga. Museiledningen gav Thomas Eriksson och Maria Neijman tid att skriva en artikel som publicerades i arkeologitidskriften Fornvännen.
Ett pressmeddelande skrevs och sedan var bollen i rullning – historien om den gamla skon spreds i sociala medier, radio, tidningar och de två antikvarierna var till och med i morgon-tv.
– Det är roligt att ett vardagsföremål får så stor uppmärksamhet. Ofta handlar det om silverskatter eller svärd. Här är det ett bruksföremål som alla har ett förhållandet till, kanske är det förklaringen till att intresset blev så stort, funderar Maria Neijman.
Vad kan denna hårt slitna och uttorkade allvädersko berätta om livet i Roslagen för nästan 2000 år sedan?
– Att det inte var något isolerat område, utan att man hade kontakter söderut. Det handlade inte bara om lyxprodukter som bronskitteln utan också om traditionsutbyte med folk som bodde inom det romerska rikets gränser, säger Thomas Eriksson.
