Linkedin, som startade 2003, är numera världens största plattform för professionellt nätverkande. Men när Alessandra Sossini tittande närmare på forskningen som gjorts fram tills nu handlade den främst om hur organisationer kan få sina anställda att marknadsföra dem.
– Det jag saknade var ett medarbetarperspektiv, vad det innebär för individen att exponera sig på den här plattformen. Hur man måste navigera i vad som är socialt acceptabelt och hur mycket hur man ska visa upp av sig själv.
I dag är Alessandra Sossini två år in i sin avhandling. Målet är att skapa en mer kritisk förståelse för de förväntningar och normer som omger oss. Hittills har hon intervjuat anställda på femtontal företag och organisationer – främst i Schweiz men också i Sverige – två länder vars modesta kultur till viss del krockar med den på Linkedin.
– Både i Sverige och Schweiz, som jag kommer ifrån, pratar vi ogärna om oss själva för mycket. Vi upplever att vi skryter. Samtidigt känner vi att vi borde det, för karriärens skull. Så det är i grunden vad mitt projekt handlar om, hur vi kommunicerar på Linkedin och hur mycket komplexare det är än vi tror.
Ett av resultaten hittills är att anställda som skriver ett inlägg om organisationen de arbetar på nästan alltid gör det med den egna karriären i åtanke.
– Det här gör man inte nödvändigtvis för att lyfta sig själv, utan för att det finns en underliggande rädsla att förlora anställningen man har. Så det blir som en slags fallskärm som man skapar.
En annan slutsats är att det finns ett starkt informellt regelverk på Linkedin, kontrollmekanismer som gör att man inte postar vad som helst.
– Eftersom vi inte vet vilka som kommer läsa blir vi väldigt försiktiga med vad vi skriver i våra inlägg. Till exempel säger de jag intervjuat att de inte delar politiskt innehåll. Man upplever att det medför för stora risker, både för en själv och arbetsgivaren.
Problem eller misslyckanden inom den egna organisationen är inte heller på kartan att posta, utan man är lojal med sin arbetsplats.
– Därför är det intressant att så många arbetsgivare oroar sig för att deras anställda ska kritisera dem på sociala medier. För det händer i princip aldrig. Så här skulle jag säga att organisationer borde lita mer på medarbetarna. De väldigt strikta sociala medier-policyerna som man tar fram, de behövs inte.
Du beskriver Linkedin som en ”bitterljuv symfoni”.
– Å ena sidan innebär plattformen en fantastisk möjlighet att visa upp sitt professionella jag och det man arbetar med utanför den egna organisationen. Samtidigt finns det en bitter eftersmak i och med att vi inte har full frihet i det vi skriver. Det handlar om normer kring vad som är en bra post, som andra och algoritmen ska gilla, men också huruvida vi vågar uttrycka våra åsikter.
Konsekvensen, säger Alessandra Sossini, blir att vi övervakar och censurerar oss själva. Vilket i sin tur kan påverka vår självbild.
– Att de här kontrollmekanismerna är så internaliserade tycker jag är väldigt intressant. Det handlar inte om att vänner eller arbetsgivare har sagt rakt ut att du inte kan posta det eller det, utan det handlar om normer som vi tagit till oss.
Vad gör Linkedin med den som inte har ett jobb?
– I det långa loppet tror jag att det kan få en ganska negativ inverkan på ens välbefinnande och psykiska hälsa. Som kanske redan är påverkad för att man är arbetslös. För det är en plattform där vi konstant bombarderas med positivt innehåll snarare än den fullständiga bilden, där få delar misslyckanden. Det finns en liten trend åt det hållet, men upplägget där vi uppmanas att dela prestationer och nya jobb är plattformens grundläggande arkitektur.
Det finns många gråzoner där medarbetare lägger upp innehåll på kvällen, bara för att man tror att arbetsgivaren förväntar sig det.
En annan sak Alessandra Sossini identifierat är vad hon kallar en ”autenticitetsparadox”. Den utgår från en trend som synts på senare tid där vi uppmanas att bli mer personliga och autentiska, på sociala medier och i arbetslivet.
– Samtidigt har vi det här fokuset på perfektionism på Linkedin, där du måste vara trovärdig och professionell och inte får visa dig för sårbar. Oftast lämnas de anställda rätt ensamma i att reda ut det här.
Vad är ditt råd till den som är anställd och har en profil på Linkedin?
– Jag tror vi behöver reflektera mer över hur vi använder plattformen och vad den gör med oss. Sedan är mitt medskick till arbetsgivarna att ta ett steg tillbaka. Man vill gärna ha medarbetare som ambassadörer för den egna organisationen, men det handlar fortfarande om personens egen profil där man bör kunna posta på ett sätt som man trivs med, säger Alessandra Sossini och tillägger:
– Sedan är det viktigt, om man ändå har ambassadörer, att man är tydlig med vad som förväntas och att det ingår i arbetet. Det finns många gråzoner där medarbetare lägger upp innehåll på kvällen, bara för att man tror att arbetsgivaren förväntar sig det.
Vad blir nästa steg i din forskning?
– Närmast handlar det om autenticitet, därefter kommer jag titta på hur vi använder AI för att skapa inlägg på Linkedin. Vad händer när vi outsourcar vår personlighet till Linkedin och AI, vad gör det med posternas värde? Och vad betyder det för vår identitet och självförståelse?
