Februari 2020. Efter tio år i teatervärlden och ytterligare fem som barnbibliotekarie med programansvar har Linda Melin just klivit in i rollen som producent för Järvabiblioteken, som omfattar Kista, Husby, Tensta, Spånga och Rinkeby i norra Stockholm.
Så kommer den, pandemin. Alla programpunkter ställs in. Och i media kablas det ut, att Järva är mest drabbat. Det talas om språkförbistringar, att smittan sprider sig för att invånarna inte förstår myndigheternas information om att hålla avstånd. Och Linda Melin inser att något är fel.
– Det vi och andra i Järva märkte, var att det här var ju inte hela sanningen. För folk förstod visst. Men i Järva bor stora familjer på liten yta. Här bor busschaufförer och sjuksköterskor, som inte kan jobba hemma. Så vi kände att vi behövde göra någonting.
Hon kommer i kontakt med en ideell organisation för unga, som gått med samma tankar. På kort tid drar de ihop ett fyra timmar långt livestreamat samtal, med rubriken Förorten reser sig mot corona! som Alexandra Pascalidou och två andra Järvaprofiler modererar. Psykologer, journalister, lokalpolitiker, föreningsaktiva och boende i olika åldrar intervjuas. Själv har hon aldrig använt zoom förut, men sitter nu där med headset, roddar hela programmet.
– Det var många som tittade. Som sedan i efterhand sade att det kändes otroligt viktigt att också förorten får säga sitt. I mitt arbete vill man gärna planera långsiktigt. Men det funkar inte alltid, man måste våga vara snabb och agera i nuet också. Det lärde jag mig då.
Att moderatorerna var uppväxta i området betydde mycket, tillägger Linda Melin.
– Jag tror det skulle ha blivit ett helt annat samtal om de inte haft förståelsen för hur det är att komma från en förort.
Själv är hon uppvuxen i ett miljonprogram i norr om Stockholm, med en stor del av familjen från Polen.
– För mig har det alltid känts hemma att ha olika kulturer omkring mig, där det luktade annan slags mat eller att det firades på annorlunda sätt. Och det tar jag ju med mig, att det har varit en trygghet för mig att vara i sammanhang där olika kulturer möts.
Det här är också ett mål hon har och haft i sitt yrkesliv.
– Jag ser det ju som en otrolig rikedom vi har i Sverige, med alla bakgrunder och kulturer. Jag vill att alla ska få mötas i det offentliga rummet. För mötet öppnar dörrar för förståelse för andra människor – och det är där demokrati börjar.
Att människor får ta plats, att de känner sig representerade, är en annan aspekt.
– Det är otroligt viktigt för individen.
Från teatern har Linda Melin med sig värdet av ett sceniskt upplägg, där varje program har en tydlig början, mitten och slut, samt att scenografin – känslan i möbler och rekvisita – passar programmet.
Foto: Jonas Eng
Hon säger att hon alltid fascinerats av människors berättelser. Det var så hon kom in i teatervärlden, men det var inte Dramatenskådis hon ville bli. I stället jobbade hon med röster som vanligtvis inte hörs, från marginaliserade grupper som hemlösa, till att lyfta ungas perspektiv.
I Stockholm pluggade hon teater- och religionsvetenskap. Tog en master i tillämpad teater i London, med fokus på hur drama och teater kan användas för att skapa förändring. Kompletterade med en lärarutbildning, för att kunna undervisa på gymnasiet, vilket hon också gjorde under en period.
– Jag lärde mig jättemycket. Men jag insåg också att det inte var där jag tankade på min energi. Utan att jag ville jobba med samtal, kultur och möten. Precis det jag gör nu.
Men att hon skulle arbeta på bibliotek, det fanns inte på kartan. Det var en plats där man pluggade och lånade böcker. Men så såg hon en teaterföreställning på Kista bibliotek.
– Vänta här nu, de har ju en blackbox, de har ju en scen?!
Vid det här laget, i sena tjugoårsåldern, drömde Linda Melin om att jobba på kulturhus eller på en teater.
– Men det här var bättre, för här fanns ju böckerna, som har berättelserna. Här fanns dramatiken, som jag tycker så mycket om.
En tid senare fick hon en tjänst som barnbibliotekarie med programansvar i Kista. Det är tio år sedan nu. Bland det första hon gjorde var att starta upp en barnrättsgrupp, för att implementera barnkonventionen, som då ännu inte blivit lag. Ihop med kollegor tog hon fram ett dokument kring hur de skulle tänka kring medier, lokal, bemötande och program.
– Det handlade mycket om att barn ska få vara delaktiga, barns rätt till kultur men också hur vi pratar med barn och unga. Jag pratar ofta om det, om barns rättigheter på biblioteket: när de kränks och hur vi kan göra annorlunda.
När kränks barns rättigheter på biblioteket?
– Ett barn som sitter och leker kanske blir hyschat, att man säger att det inte får leka. Men de får de ju. Barn har rätt att leka på biblioteket.
– Eller så kanske ett barn sitter och vilar och en ordningsvakt tycker att det ska gå ut, för att barnet inte gör någonting. Men det är klart att barn ska få sitta här och vila. Man måste inte läsa för att få vara här. Så där kränks också en rättighet.
– En klurig situation är när en bibliotekarie ger ett boktips till ett barn, där barnet vill ha boken men föräldern inte håller med. Mitt svar är ju att barnet såklart ska få läsa boken. Men det kan vara svårt, när vårdnadshavare är med.
Linda Melin inkluderar gärna sina kollegor i programarbetet. I somras fick de som ville läsa högt ur Här var vårt hus – barns berättelser från Gaza. ”Det var många som grät. Men vi hade pratat om det innan, att vi är tjänstemän, men vi är också bara människor.”
Foto: Jonas Eng
Stockholms stadsbibliotek har åtta geografiska enheter, som tillsammans samlar stadens 40 bibliotek. Fyra av enheterna har sex anställda producenter, medan fyra har programansvariga, till exempel bibliotekarier. Samtliga ingår i ett nätverk, som leds av en programsamordnare. Lina Melin tycker att de borde bli fler producenter, minst en per geografisk enhet.
– Som bibliotekarie är man ju också ute och bemannar biblioteket och har ansvar för medier, medan jag som producent har renodlat programansvar. Det är en jättestor skillnad.
De senaste fem åren har Linda Melin varit ensam i rollen i Järva, men nyligen fick hon en producentkollega på halvtid. Det behövs tycker hon, inte minst för att så många vill samarbeta just med Järva.
Skälet stavas bland annat flera socioekonomiskt utsatta områden, med målgrupper som många institutioner vill nå. Men samtligt som det här innebär fantastiska möjligheter – för närvarande samarbetar Järvabiblioteken med såväl Dramaten som Operan och Naturhistoriska riksmuseet – understryker Linda Melin att programmen måste vara relevanta för de som bor i området.
Det är också det viktigaste hon tar med sig från sina första fem år, att man som producent behöver lära känna sina målgrupper och att det inte görs i en handvändning.
– Att skapa förtroende och tillit tar tid. Man måste ut och träffa folk som bor här, olika föreningar och organisationer. Samverka, mingla, presentera sig, testa. Vara modig och nyfiken.
När de har producentmöten inom Stockholms stadsbibliotek brukar hon leta efter luckorna. Vad som behövs för att alla ska känna sig representerade, men också möta andra bakgrunder, särskilt i tidig ålder.
Bibliotekspersonalens bemötande är grunden för att folk ska känna sig välkomna, tycker Linda Melin. ”Jag brukar säga att biblioteket ofta är den första platsen där folk möter kultur – so let’s make it a good one”.
Foto: Jonas Eng
Och det är de unga hon vill fokusera på, nu när valåret tar vid. Särskilt i dagens hårdnande samhällsklimat, där debatter och samtal blir allt mer polariserande.
– Jag märker ju av en oro hos unga. För det kommer mycket från politiken nu, som att straffåldern ska sänkas, att unga ska sättas i fängelse. Att det ska bli disciplinära åtgärder i skolan för barn som inte sköter sig, att det ska bli mobilförbud.
För även om biblioteken har i uppdrag från staden att fokusera på unga mellan 13 och 18, där hon tycker att ungdomsbibliotekarierna gör ett enormt jobb, är det en svår målgrupp att nå. Vilket betyder att arbetet måste skruvas upp.
– Jag vill att de unga ska få en plats att lyssna på och samtala med politikerna. Att de ska få kunskap; tydlig och saklig information. Och jag vill att barn och unga ska få berätta och prata om vad de själva tycker om just de här frågorna.
De här samtalen, tänker hon, kommer inkluderas i deras löpande program för unga, men hon vill också ordna fler programpunkter under året som kommer, som panelsamtal och debatter på scen. Program där förtroendet som biblioteken i Järva har blir avgörande.
– Precis som vuxna börjar barn och unga prata när de känner en trygghet och en tillit till den som ordnar samtalet, till oss som jobbar här.
Linda Melin säger att hon brukar tänka på biblioteken som samhällets nervsystem.
– Vi märker ju av förändringar tidigt, oro hos besökarna, oroligheter i stadsdelarna.
En känslighet som förpliktigar, tillägger hon, där biblioteken behöver fungera som det parasympatiska nervsystemet; det som sänker pulsen, som lugnar och läker.
– Jag ser det som vårt jobb att skapa den här mjuka öppna platsen i ett hårt och stängt samhälle. Där man vet att moderatorn är trygg och pålitlig, där man inte behöver prestera, där alla känner sig välkomna.
Hon betonar att unga och de utan svenska som modersmål ofta hamnar utanför. Att många har tappat förtroendet för samhällets institutioner.
– De måste få känna sig delaktiga, känna gemenskap, inte bara i sin grupp men också i samhället i stort. Så det är vårt viktigaste jobb just nu, att få alla att känna sig välkomnade och inkluderade. Så att vi kan bygga tillit och förtroende för samhället.
Jag kan inte förklara det, men det är en energi, ett slags rus som jag får varje gång. Det är något så mäktigt med att uppleva kultur tillsammans.
Själv försöker hon alltid ta sig tid att sitta ned bland besökarna när de har program. När det är barnteaterföreställning är det en måste.
– Jag tittar absolut mer på publiken, än vad jag tittar på föreställningen. Det finns forskning på att publikens hjärtslag brukar slå i samma takt en bit in i föreställningen. Och det märks.
Linda Melin pausar, avslutar:
– Jag kan inte förklara det, men det är en energi, ett slags rus som jag får varje gång. Det är något så mäktigt med att uppleva kultur tillsammans. Den blir som en ingångsport, där man först får känna och sedan prata om det man upplevt.
