Anställda vittnar om låg beredskap i biblioteks- och museisektorn

På senare tid har tunga röster som Försvarsberedningen lyft kulturlivets betydelse för sammanhållning och försvarsvilja. Beredskapsmyndigheter som MSB har pekat ut kulturen som en viktig samhällsfunktion och regeringen har konstaterat att det är angeläget att kulturverksamheter upprätthålls i kris och höjd beredskap.

Men enligt en ny rapport från DIK är det bara är ett fåtal biblioteks- och museianställda som anser att deras arbetsplats har tillräckliga resurser för beredskapsarbetet.

– Folkbibliotek och museer har svårt att leva upp till biblioteks- och museilagen ens i fredstid för att de har alldeles för dåliga resurser.  Och klarar man inte av arbetet i vardagen, då blir det ju ohyggligt svårt att förbereda sig för – och verka – om det blir en stor kris eller till och med ett krig, säger DIK:s förbundsordförande Anna Troberg.

Rapporten, som bygger på svar från 2 572 personer i musei- och bibliotekssektorn undersöker hur långt museerna och biblioteken har kommit i sitt beredskapsarbete och vad verksamheterna behöver för att utöka arbetet.

Och det är bara 4 procent av respondenterna som upplever att de helt och hållet har tillräckliga resurser för att arbeta med beredskap för kris eller krig. Omkring 22 procent svarar att de delvis har resurserna.

Enligt rapporten motsvarar kulturens beredskap 0,03 procent av det totala anslaget till försvar och samhällets krisberedskap i stadsbudgeten för 2026. Sammantaget handlar det om 59 miljoner kronor, av totalt 225 miljarder kronor.

– Självklart måste vi satsa på försvaret, på sjukvården och så vidare. De skyddar ju vårt fysiska liv. Men det är också viktigt att vi satsar på kulturen, för den skyddar vårt inre liv när det riktigt hemska händer. Det kan vi se på platser runt om i världen där man är i krig, att kulturen blir väldigt viktig för människorna som lever där, säger Anna Troberg.

DIK har också frågat de biblioteks- och museianställda om de har kunskap om vad som förväntas av verksamheten de arbetar i vid allvarlig kris, naturkatastrof, krig eller krigsfara. Här svarar en stor andel, från en tredjedel till nära hälften, att man inte har någon kunskap alls.

– Har man inte kunskapen kommer man dels att prestera sämre om det händer någonting, men man utsätts också för en väldigt stor stress. Att ha en grundkunskap i vad som förväntas av mig och min verksamhet om det skulle hända någonting, det ger en trygghet.

Det är stora skillnader. Vissa har kommit ganska långt och vissa har knappt börjat.

I rapporten lyfter DIK också ett antal åtgärder, som förbundet menar skulle stärka kulturens roll i totalförsvaret. Arbetet, som man menar måste göras i fredstid, handlar bland annat om att ge kultursektorn tydliga uppdrag och riktade resurser och att införliva kulturinstitutioner i kommuner och regioners beredskap.

DIK betonar också att alla verksamheter behöver göra risk- och sårbarhetsanalyser och att de anställda behöver kompetensutveckling där de regelbundet får öva utifrån olika scenarier.

– Kompetensutveckling är a och o för att man ska kunna förbereda sig och verka när någonting händer, säger Anna Troberg.

På museerna svarar omkring en femtedel att det inte finns säkra platser att föra undan föremål om det skulle behövas. 7 procent av de statligt anställda och 16 procent av de anställda på andra museer ­uppger vidare att det inte gjorts någon prioritering av vilka delar av samlingen som ska föras undan vid händelse av krig.

På biblioteken svarar 28 procent att det finns en beredskapsplan för kriser och 19 procent att det finns en plan för krig eller krigsfara. 37 procent av de som arbetar på folkbibliotek svarar att biblioteket inkluderas i det kommunala beredskapsarbetet och 11 procent att de inte gör det. Det är samtidigt en stor grupp som inte vet hur beredskapen ser ut.

Bryter man ned resultaten visar det sig att det är en högre andel bland de som arbetar på statliga museer och bibliotek som upplever att de har tillräcklig kunskap om vad som förväntas i både kris och krig. En förklaring, skriver DIK, kan vara att statliga verksamheter har skarpare lagkrav på sig kopplat till beredskap.

– Det är stora skillnader. Vissa har kommit ganska långt och vissa har knappt börjat. Men om man slår ihop det och tittar på hela landet så har vi inte alls kommit så långt som vi borde, säger Anna Troberg.