– Lokaliseringen är helt central, nästan viktigare än kvadratmeterytan eller när vi får tillgång till platsen. Och det är Stockholms stad som har de här platserna som vi verkligen tycker skulle passa, för museet men också för staden. Där vi kan komma in och stärka arbetet för demokrati och minoriteters rättigheter. Men som också är lämpliga placeringar för ett Förintelsemuseum.
Joanna Zawieja är arkitekt och en av strategerna som ingår i Sveriges museum om Förintelsens projektgrupp för ett permanent museum. En projektgrupp som bildades för knappt ett år sedan och som nu lämnat in ett första skarpt förslag på två möjliga platser i Stockholm.
Att museet, som just nu huserar i tillfälliga lokaler våningen över Bonniers konsthall, ska få sin permanenta hemvist i Stockholm har varit klart sedan länge och är ett beslut från regeringen.
– Placeringen i huvudstaden ska markera att det här är en del av Sveriges historia. Att Sverige hade en roll under de här åren och att överlevande kom till Sverige och blev svenskar. Att det här är vårt kulturarv, som också påverkat svensk demokrati, säger Niclas Järvklo, projektledare och biträdande museichef, som tillsammans med Joanna Zawieja, forskaren Rebecka Katz Thor och Emy Widén, som ansvarar för styrnings- och finansieringsfrågor, utgör projektgruppen.
I den nyöppnade utställningen Svart på vitt får besökaren följa den svenska medierapporteringen om Förintelsen genom artiklar i de största tidningarna, inslag i radio och journalfilmer 1933 till 1946.
Foto: Jonas Eng
Under arbetets gång har de kommit fram till att det nya museet behöver ligga i anslutning till andra kulturarvsinstitutioner och centralt i det offentliga rummet, så att skolklasser, turister och stadens invånare lätt ska kunna ta sig dit. Förslagen, som Magasin K var först att berätta om, är Tullhuset på Blasieholmen respektive Stadsgårdsterminalen vid Slussen och utgår båda ifrån den befintliga bebyggelsen.
– Att utgå ifrån de historiska lagren som redan finns på en plats, som kan bli en del av berättelserna, är mycket intressantare än att bygga nytt, säger Joanna Zawieja.
Hon berättar att Tullhuset har en historisk koppling då det ligger nära Lydmar hotell, där Nazitysklands legation låg under krigsåren. Samtidigt finns Stockholms stora synagoga och Raul Wallenbergs torg bara ett par kvarter bort.
– Det är en plats som kan berätta historien om Sveriges roll under kriget, där det fanns en mångfald av ageranden. Där du kan få med de här två ytterligheterna, säger Joanna Zawieja.
Stadsgårdsterminalen på Stadsgårdskajen är inte vald utifrån någon tydlig historisk koppling till museets innehåll – men har enligt projektgruppen många andra styrkor.
– I och med Slussenområdets utveckling kommer ett framtida kulturstråk att utvecklas här, som museet skulle stärka upp. Stadsgårdsterminalen är en robust byggnad som vi ser kan omvandlas till ett fantastiskt inbjudande publikt rum, inte minst för framtida generationer. Det finns också en fin symbolik i museet på kajen, här eller på Blasieholmen, då det speglar museets identitet kring flyktingarna som kom över vattnet, säger Joanna Zawieja.
En lärdom från de tillfälliga lokalerna är vikten av platser där besökare kan landa och reflektera. I förgrunden syns utställningen Oberättat som handlar om folkmordet på sinti och romer.
Foto: Jonas Eng
Länge var det överlevande som tog på sig ansvaret för att berätta om Förintelsen och föra minnet vidare. I dag finns få ögonvittnen kvar och det har lett till en ny våg av Förintelsemuseer över världen.
– En plats som vi ofta refererar till är det i Amsterdam som öppnade i mars för ett år sedan. Nederländerna har ju Anne Frank House, som är ett stort turistmål och ett fantastiskt museum. Men de har inte haft ett nationellt Holocaustmuseum – och då är det ändå över 100 000 av den judiska befolkningen i Nederländerna som mördades, säger Niclas Järvklo.
I det här skiftet, menar han, är det viktigt att det offentliga kliver fram och tar ansvar:
– I min generation har man ofta träffat en överlevande på gymnasiet. Men mina barn kommer aldrig att göra det. Då måste vi, det offentliga, föra vidare deras historier. Det är också vårt grundläggande uppdrag som museum, att vi ska förvalta berättelser och vittnesbörd från överlevande med anknytning till Sverige. Och berätta om Sveriges roll, om antisemitism, antiziganism och totalitarism.
Visionen för det nya permanenta museet i Stockholm är en ljus plats för en mörk historia.
– Något som varit vägledande för oss – och som arkitekterna för museet i Amsterdam också arbetade efter – är att det här var händelser som skedde i dagsljus, säger Joanna Zawieja.
I Amsterdam ligger museet i en gammal skolbyggnad mittemot en teater som användes som deportationscentrum för landets judiska befolkning. Men trots att även skolan användes som uppsamlingsplats är den, liksom det nya tillägget, en stillsam del av stadsväven. Många av de Förintelsemuseer som byggdes under 1990-talet hade däremot en väldigt laddad symbolik som skulle gestalta trauma, vilket dagens Förintelsemuseer alltså rör sig bort ifrån.
– Vi tänker oss tillåtande pedagogiska rum där man kan ta till sig och förstå att de här berättelserna är del av vår historia. Att det här inte är någonting som skedde i en helt annan värld för länge sedan. Utan att det skedde i ett samhälle som vårt, säger Joanna Zawieja.
Hur kan arkitekturen stödja det?
– Förutom att rummen ska vara inbjudande med låg tröskel behöver de kunna utvecklas med sin samtid. Vilket betyder att utställningsarkitekturen behöver få ta plats.
För Joanna Zawieja och hennes kollegor är siktet inställt på ett museum som håller över tid, som är angeläget även om femtio år och som kan utvecklas med sin samtid. För det krävs flexibla och användbara rum, vilket just bruksbyggnader kan erbjuda, säger hon.
– Vi har upp till fyra skolklasser per dag som kommer till vårt museum på Torsgatan och de skulle vara fler om de rymdes. Mycket av mötet med berättelserna sker i mötet med pedagogerna på museet och de behöver utrymmen där de kan samla eleverna och finna ett lugn.
Projektgruppen för ett permanent museum
Niclas Järvklo är biträdande museichef för Sveriges museum om Förintelsen (SMF) och leder projektet med ett permanent museum. I grunden forskare och idéhistoriker som bland annat arbetat med demokrati och ungdomspolitik på Regeringskansliet. Var på Kulturdepartementet sekreterare för utredningen om inrättandet av SMF.
Joanna Zawieja är arkitekt och strateg inom arkitektur och stadsbyggnad i projektgruppen med lång erfarenhet av stadsutveckling och offentlig konst i staden, bland annat på Statens konstråd och i egen regi.
Rebecka Katz Thor är forskare och strateg för museiutveckling i projektgruppen. Hon har forskat om hur man gestaltar och förmedlar Förintelsen i såväl film som på museer och i konst. Hon har också undersökt vad minnesinstitutioner, museer och monument kan betyda för sin samtid.
Emy Widén har en bakgrund från Kulturdepartementet och är ansvarig för styrnings- och finansieringsfrågor i projektet för ett permanent museum. Målet är att få till extern finansiering som kan vara med och möjliggöra den nya museibyggnaden.
På frågan vad de tar med sig från de tillfälliga lokaler som de verkar i just nu lyfter både Joanna Zawieja och Niclas Järvklo den rymliga loungen som ligger intill informationsdisken och museishopen, precis i entrén.
– Det har varit viktigt att det här rummet är ljust, med mycket textiler och omsorgsfullt gjort. Ett rum där man vill vara kvar, där man kan sänka axlarna litegrann. Där man kan reflektera, växla ett par ord med personalen, vara kvar en stund. Antingen innan eller efter att man gått genom utställningen, säger Niclas Järvklo.
Joanna Zawieja tillägger:
– Att formulera ett framtida museum samtidigt som det finns ett är en fantastisk möjlighet. Det är ett utvärderande av verksamheten medan man utvecklar. Att se hur publiken reagerar är väldigt lärorikt.
Vad har varit de stora dragen i synpunkterna ni fått in och vad säger de som har anknytning till Förintelsen – överlevande, deras barn och barnbarn?
– Mycket av inputen bekräftar vårt visionsarbete. Som både handlar om den centrala lokaliseringen och tillgängligheten, men också om att manifestera den här historien i det offentliga rummet som del av det svenska kulturarvet, säger Joanna Zawieja.
Niclas Järvklo nickar.
– Det är nog den viktigaste feedbacken vi har fått – att den här svåra historien också ska få ta plats. Som kan påminna om att om demokratin rullas tillbaka, så är det här den yttersta risken som finns.
Om SMF
Sveriges museum om Förintelsen finns på Torsgatan 19. Just nu visas utställningarna Svart på Vitt – om svensk nyhetsrapportering om Nazityskland och Förintelsen, och Oberättat – om folkmordet på sinti och romer under Förintelsen. Museet är öppet tisdag- söndag och har fri entré.
