”Förintelsen är en fråga för hela samhället”

Om några månader öppnar Sveriges museum om Förintelsen sin första utställning. Museets chef, Katherine Hauptman, tror att det personliga mötet är den bästa vägen in i det svåra. Det har hon egen erfarenhet av.

Rebecka Gordan

18 januari 2023

Aska, jord. Lager efter lager som blottas i ljuset.

– Just det här, hur man gör. Att man fortsätter gräva, att det alltid finns mer att upptäcka. Att det är meningsfullt att söka.

Så snart hon gått ut gymnasiet börjar Katherine Hauptman läsa arkeologi. Snart står hon i den sörmländska leran som uppdragsarkeolog, undervisar vid Stockholms universitet, disputerar om bronsålderns hällristningar, vikarierar som universitetslektor.

– För mig handlade det om att upptäcka fördolda saker som varit viktiga för människor i olika tider, för att försöka förstå deras handlingar. Jag tror inte att jag tänkte just då att det hade något att göra med min egen historia och bakgrund.

Att hon ska bli arkeolog har hon bestämt sig för under ett besök i Pompeji. Det sade i alla fall alltid hennes mamma, som tog henne dit när hon var åtta år. Pompeji, där askan kom att bevara spår av ett samhälle som varit, men också skräcken som människorna kände innan hettan tog över.

Det finns ett annat inferno som hon lär sig om i barndomen, som ska sätta prägel på livet. Katherine Hauptmans morfar är huvudvittne i en krigsförbrytarrättegång och ska berätta om det fasansfulla han sett. Hur alla judar i den lilla byn söder om Lviv, som ligger i Ukraina i dag, blev ihopsamlade vid grannhuset av beväpnade vakter. Hur hans fyra systrar gömde männen i familjen på vinden, eftersom de trodde att de själva gick säkra som kvinnor. Hur han sedan ser, med egna ögon genom en öppning i brädväggen, hur systrarna och deras barn, förutom en systerson som fanns med i gömstället, skjuts och faller ner i en massgrav.

Katherines Hauptmans mamma känner sig frustrerad för att hon inget vetat. Det ska dröja lång tid innan hon klarar att ta in det. Men sjuåriga Katherine vill lyssna. Under uppväxten blir det många hemliga samtal med morfar, hon kommer honom nära. Hon känner att hon vill bevara hans historia, föra den vidare till sina barn, till världen.

– Jag såg det som ett förtroende. Sedan tyckte jag att det var otäckt naturligtvis. Men jag kände nog ändå att han berättade det på ett sådant sätt så att jag kunde formulera det för den åldern jag var.

I tonåren glesar samtalen ut, och när Katherine Hauptman är tjugo går hennes morfar bort. I dag kan hon sörja att hon var för ung för att förstå och fråga mer, men hon har ändå med sig den positiva erfarenheten av att hålla en äldre släkting i handen när den skrämmande historien rullas upp. Och det är något hon vill ta med till Sveriges museum om Förintelsen.

– Jag är väldigt färgad av att få höra berättelserna under trygga former, hemma av min morfar. Därför tror jag på att tradera mellan olika generationer och att det är bra att prata med barnen, säger Katherine Hauptman.

Hon är här nu, i lokalen ovanför Bonniers konsthall, där museet för tillfället har sin fysiska hemvist. Efter fyra år som chef för Historiska museet, där hon arbetat i olika roller de senaste femton åren, är det hit hon kommit. Det känns rätt.

– Jag tror aldrig att jag har vetat att det precis är det här jag skulle göra. Jag har varit intresserad av så många olika saker. Men jag tänker att sökandet i sig, de här väldigt olika slags erfarenheterna, att de är bra att ha med sig i bagaget när man ska starta ett nytt museum.

Bland hennes insatser på Historiska museet finns projektet publik arkeologi, där allmänheten fick gräva och vara med i tolkningsprocessen, utställningsproduktionen We call them Vikings samt uppdraget om jämställdhet i museisektorn. Hon har varit ordförande för den svenska delen av den internationella museiorganisationen ICOM och sekreterare för den senaste statliga museiutredningen.

– Jag är väldigt driven av att lära mig saker. Och det är ett av skälen till att jag tycker det här är ett sådant fantastiskt uppdrag, att få bygga upp en ny institution.

Att hon ledde arbetet med utställningen Speaking Memories – Förintelsens sista vittnen, där besökarna genom ai-teknik kunde ställa frågor till överlevande från Förintelsen, var förstås också meriterande för hennes nuvarande tjänst. Längst ner i den vidsträckta lokalen finns två av de överlevande nu på plats, alltså de digitala versionerna av Tobias Rawet och Elisabeth Citrom.

Att mötet med en människa kan fungera som ett snabbspår till historien är självklart för Katherine Hauptman. I de tre montrarna som står i utställningshallen finns fem föremål, och fem berättelser. I mitten, den lilla resväskan som femtonåriga Liselotte Jacks höll i handen när hon kom ensam med barntransporterna till Sverige 1939. Föräldrarna fick skriva under papper till de svenska myndigheterna där de bedyrade att de inte skulle komma efter. De överlevde inte.

Till vänster, en ikonbild som Hanna Brezinska fick i bröllopspresent år 1947 när hon just kommit till Sverige. Den inramade tavlan med Jesusfamiljen som hon hade så många förtroliga samtal med under alla år som följde, samtal om familjen som fördes till gaskammaren inför hennes ögon, och om hennes tid därefter i arbets- och koncentrationslägren.

– Det romska folkmordet är mer okänt än det på judarna, men vi vet att det finns en mängd berättelser. Så här behöver vi göra en insats, tänka kring vad som fattas i det som samlas in till museet, säger Katherine Hauptman.

Vilket som är det bästa sättet att berätta om folkmorden under andra världskriget har debatterats ända sedan Förintelsen ägde rum. I början, när koncentrationslägren öppnades och fångarna befriades, var det många som var rädda att ingen skulle tro på vad de hade varit med om. Därför blev bevisföreningen viktig, som fotografierna av högar med utmärglade döda människor, berättar Katherine Hauptman, och fortsätter:

– I dag tycker vi att den typen av bilder är mer problematiska. Vi pratar om i vilket syfte de är tagna, vem det är som har fotat och vad det är de egentligen förmedlar. Att själva exponeringen nu kan ses som ett övergrepp.

Numera finns det många museer runt om i världen om Förintelsen, även i länder som inte var direkt inblandade, som Sydafrika och Portugal. Vi pratar om Judiska museet i Berlin där besökaren får närma sig Förintelsens historia genom att själv känna obehag genom arkitekturen; i klaustrofobiska mörka rum, sluttande smala gångar och genom att kliva på bilder av ansikten strödda på marken. Men Katherine Hauptman vill något annat för Sveriges museum om Förintelsen.

– Förintelsen är inte bara en historia för de som drabbades utan det är en fråga för hela samhället. Därför är det viktigt med ett tilltal för många människor, som gör att man kommer nära.

Att stå ansikte mot ansikte med en annan människa tror hon gör det lättare att relatera.

– Det här mötet med människor i historien är verkligen annorlunda mot vad de flesta av oss har upplevt. Men man ska känna igen det mänskliga. Känna omtanke om varandra. Respekten för allas rättigheter. Oavsett om man känner sig lik den personen eller inte.

Judiska museet i Berlin öppnade år 2001. Ett liknande arkitektoniskt grepp finns sedan 2013 i en uppsättning installationer på Milanos centralstation, där judar tvingades på tåg som gick till Auschwitz. Den rumsliga utformningen är tänkt att beröra besökaren på djupet, man ska känna sig vilsen i början, att det är kallt, det obekväma. Det finns de som menar att Sveriges museum om Förintelsen borde gå samma väg, utgå från en viktig plats, den fysiska upplevelsen. Men enligt Katherine Hauptman är inte det möjligt.

”I stället för att känna hela historien i arkitekturen så tänker jag att vi har en trygg arkitektur där vi har valt att ha personer som ciceroner genom den här historien.”

– Vi har inte förutsättningarna och därför väljer vi en annan väg. I stället för att känna hela historien i arkitekturen så tänker jag att vi har en trygg arkitektur där vi har valt att ha personer som ciceroner genom den här historien. Och då kanske man orkar vara i historien, just då.

Hon berättar att de i personalgruppen pratat mycket om att museet måste vara ett tryggt rum. Med olika ytor där man kan lyssna på intervjuer och vittnesmål, där man kan fördjupa sig eller bara ta en paus.

– Det ska kännas okej i kroppen att komma in här. Visst, det går att återskapa en obehaglig känsla, men om det gör att man inte tar till sig historien, då har vi inte uppnått det vi önskar. Jag vill att man ska vilja veta mer.

Hur blir det då med Sveriges ansvar, undrar jag. Finns inte risken att en trygg arkitektur ger en falsk idé om att Sverige inte hade med Förintelsen att göra? Men Katherine Hauptman ser ingen motsättning. Hon säger Sveriges ansvar är ett givet tema för en egen utställning framöver. Men också att det i den första utställningen, den som öppnar i juni, tydligt kommer synas hur de svenska myndigheterna agerade, fast utifrån de överlevandes vittnesmål.

– Även om inte Sverige var ockuperat och inte var med och krigade, så har Sverige agerat på olika sätt i förhållande till Nazityskland. Det fanns politik som gjorde att det inte var så lätt att fly till Sverige, men också människor som räddade. Jag hoppas att det här museet ska bidra till att vi fortsätter diskussionen om hur det här kunde hända, men också om vilket samhälle vi vill ha, säger Katherine Hauptman.

Även om Sverige inte haft ett museum om Förintelsen tidigare är det nu tjugo år sedan Forum för levande historia grundades, år 2003.

– Det var väl en tid när det inte var så modernt med museer. Man ville bygga ett lärandecenter, någonting annat. Men nu är vi i en tid där det finns inte så många överlevande kvar från Förintelsen. När de inte lever längre, hur gör vi då? Det blir som en brytpunkt. Ett nytt museum behövs för framtida generationer, säger Katherine Hauptman.

Det var 2019 som regeringen tog beslut om att utreda ”ett museum för att bevara och föra vidare minnet av Förintelsen”. Huvudförslaget i utredaren Birgitta Svenssons betänkande, som var klart 2021, var att museet skulle bli en ny fristående myndighet. Två andra alternativ lyftes också fram: att det skulle inrättas inom en befintlig museimyndighet eller inom ramen för Forum för levande historia. Regeringen gick på förslag nummer två, där Sveriges museum om Förintelsen nu ligger under Statens historiska museer.

Flera av remissinstanserna var av uppfattningen att ett utökat uppdrag för Forum för levande historia hade varit det bästa, och än i dag dröjer sig oron kvar över att Forum för levande historias erfarenheter ska gå förlorade. Men Katherine Hauptman ser ingen risk för att museet som hon leder på något sätt ska underminera eller försvaga Forum för levande historia.

– Vi jobbar med Förintelsens historiska sammanhang och de jobbar med lärdomar från förintelsen, flera olika folkmord och med mänskliga rättigheter. Vi tar inte över något uppdrag från dem, men de hjälpte oss att starta museets samling. Vi har ett gott samarbete som kan stärka båda organisationerna.

Samlingen som hon nämner kom till genom ett särskilt regeringsuppdrag till Forum för levande historia innan det fanns något beslut om vem som skulle driva museet. Uppdraget innebar att de skulle samla in föremål med anknytning till Sverige och Förintelsen. Eftersom det var så ont om tid, med så få överlevande kvar. De cirka 200 ärendena, som vart och ett kan innehålla flera föremål, överlämnades till museet i oktober. Objekten som finns i montrarna är några av dem.

– Forum har också en samling intervjuer och vittnesmål och de kommer vi också sannolikt förvalta framöver. Vi samarbetar kring de sakerna, men även kring program och föreläsningar, förtydligar Katherine Hauptman.

Precis som Forum för levande historia kommer Sveriges museum om Förintelsen ha sin permanenta hemvist i Stockholm, men exakt var det ska ligga och hur byggnaden ska utformas är ännu inte bestämt.

– Vi har sagt att det tar fem till åtta år att bygga upp ett permanent museum, fram till dess är vi här. Under tiden letar vi efter en plats eller ett hus. Och hur dimensionen kommer se ut i den verksamheten vet vi inte än.

Eftersom de tillfälliga lokalerna på Torsgatan i Stockholm är så till ytan begränsade blir det ingen basutställning de närmaste åren.

– Det är lite dilemmat. Vi kommer inte kunna berätta allt om Förintelsen, så är det bara. Men så kan eller ska vi ju inte heller säga: nu avgränsar vi Förintelsen precis så här. Det var inte så många år sedan som nazisternas folkmord på romer blev erkänt som ett folkmord. Så det ändrar sig i samhället hur man ser på det som hände.

En sådan sak, som ändrat sig, är den svenska benämningen på nazisternas folkmord. Redan tidigt i vårt samtal är Katherine Hauptman tydlig med att namnet som regeringen gett museet har sin komplexitet.

Begreppet kommer från den amerikanska dramaserien Holocaust, som översattes till Förintelsen på svenska. Serien handlade om nazisternas folkmord och kom till Sverige 1979.

– Det här var en tid när alla såg samma program på tv. Antagligen hade man inte pratat så mycket om det som hänt innan, så serien blev en väldig väckarklocka. Men den gav också ett nytt begrepp i Sverige med Förintelsen. Innan använde man ord som massmord och massaker, dödande. Man hade inget samlingsbegrepp för just det här historiska skeendet, säger Katherine Hauptman.

Hon berättar att man i Tyskland pratar mycket mer i termer av nazisternas brott mot människor och att man tar det perspektivet just för att de genomförde flera folkmord, av olika skäl.

– Om man ska förstå konsekvenserna av nazisternas ideologi så hjälper det inte att klumpa ihop allt och bara prata om Förintelsen. Deras mål var ju att bygga ett nytt samhälle med bara önskvärda personer. Men att man inte var önskvärd fanns det olika skäl till. Jag tror faktiskt att man behöver belysa att det var så komplicerat.

Förintelsen är därför ett problematiskt ord, menar hon. Dels för att människor lägger så olika innebörd i vad det avser, dels för att det inte är något tydligt definierbart eller juridiskt begrepp.

– Däremot är folkmord ett juridiskt begrepp. Så egentligen är det folkmord, eller brott mot mänskligheten, som det här museet handlar om. Men visst måste man kunna prata om Förintelsen i dagligt tal, inte minst för att placera det i historien. Och nu är det vad museet heter, säger Katherine Hauptman.

”Egentligen är det folkmord, eller brott mot mänskligheten, som det här museet handlar om. Men visst måste man kunna prata om Förintelsen i dagligt tal, inte minst för att placera det i historien.”

Det museet handlar om är också en del av Katherine Hauptmans historia. Smärtsam, oförglömbar, närvarande. Hur tänker hon kring att hålla isär – eller ihop – sin egen berättelse med den professionella yrkesrollen?

– Jag är ju van att vara i den här historien, det är inget konstigt för mig. Och det kan ha fördelar i mötet med andra, de kan lita på att jag förstår vissa saker. Samtidigt har jag ju känt att jag behövde skaffa mig en massa erfarenhet innan jag började jobba med det här temat. Då hjälper det att jag har en väldigt lång professionell musei- och arkeologbakgrund.

Förövaren som Katherine Hauptmans morfar vittnar mot frias i det aktuella målet. De enda två vittnena är judar, och det anses jävigt. I grannbyn fanns det däremot icke-judiska vittnen, och i det fallet fälls förövaren. Året är 1977 och det ska dröja fyrtiofem år innan Sverige får ett museum om det folkmord som Katherine Hauptmans morfar överlevde. Men nu är det på plats.

Katherine Hauptman

Född: 1970 i Polen, kom till Rågsved som treåring med sina föräldrar.

Familj: Man som är arkeolog, två vuxna barn.

Gör: Chef för Sveriges museum om Förintelsen.

Tidigare uppdrag: Chef för Historiska museet, sekreterare i museiutredningen Ny museipolitik, ledde regeringsuppdraget om jämställd representation i museisektorn, ordförande för svenska ICOM.

Min fritid, då gör jag helst: Gräver i trädgården på landet, eller reser till nya platser.

Viktigast för mig som chef: Att ge medarbetarna så goda förutsättningar som möjligt och att alla hjälps åt.

Senast sedda utställning: Kraftverk – hantverk i en ny tid, på Sven-Harrys konstmuseum.

Senaste bibliotekslån: En fackbok om museer som jag lånat från Vitterhetsakademins bibliotek.

Kulturupplevelse som berörde: (Macbeth) på Dramaten av Hannes Meidal och Jens Ohlin.

Museum jag vill besöka: Det nya National Holocaust Museum i Amsterdam när det öppnar 2024.

Favoritkonstnär: Jag tycker om Rachel Whiteread som synliggör tomrummet runt oss och det flyktiga minnet hos människor genom att göra avgjutningar av utrymmen som finns mellan och inuti de fasta strukturer som vi vanligen ser omkring oss.

Senast köpt i museishop: Örhängen i Historiska museets butik.