Efter två år som kommunikations- och insamlingsansvarig på den ideella organisationen Lighthouse Relief, som hjälpte flyktingar på plats i Grekland i samband med flyktingkrisen 2015, var Anna Tascha Larsson slutkörd. Hon tog en årslång paus, pluggade internkommunikation på distans och utvärderade.
– Det hade varit en extrem situation, där många drabbades av utmattning och posttraumatiskt stressyndrom. Jag tänkte mycket på vad jag önskat att jag haft med mig när jag byggde upp en helt ny verksamhet i Grekland med totala främlingar. Hur jag vill att en bra arbetsplats ska vara.
Viktigast, kom hon fram till, är att inte värdera uppoffring. Att det inte ska ha högst status hur mycket man offrat för sitt arbete.
– Utan det handlar om vad vi åstadkommer, vad vi bidrar med. Jag tror jag har haft med mig det, något lutherskt, att det är uppoffring som ska premieras. Det här är något som jag behövt kalibrera om i hjärnan.
Anna Tascha Larsson säger att hon ser enorma möjligheter i idéburna verksamheter – som hennes nuvarande arbetsplats Stockholms Kvinnohistoriska också är – eftersom medarbetarna upplever att de gör skillnad.
– Samtidigt vet jag vilken enorm riskmiljö ideell verksamhet är, särskilt nystartade verksamheter. Jag är själv ett tydligt exempel på det, att arbetet kan sluka hela ens liv, hela ens engagemang.
Hon tillägger att det förstås var svårt att lägga jobbet åt sidan mitt i en humanitär kris.
– Att ta en paus om någon bär in ett medvetslöst barn på restaurangen, där man sitter och tar en paus. Det går inte.
Det här katastroftänket, säger hon, har hon fått arbeta hårt med att lägga åt sidan. Terapi för stress och utmattning har hjälpt.
– Det är lätt att tänka att ”jag gör det här nu”. Men risken är att det nuet blir en del av kulturen på arbetsplatsen.
”Skulle en konsult ha den kompetens som vi samlat på oss under de här fem åren och den trovärdighet som vi som museum har, då skulle man betala tiodubbelt”.
Foto: Jonas Eng
Åter i Sverige fick hon tjänsten som kommunikationsansvarig på Stockholms Kvinnohistoriska, ett nystartat museum utan egna utställningslokaler. Tre år senare gick hon in som museichef och det var då hon fattade beslutet att det var dags för en genomgående förändring.
– Det första jag bestämde var att vi skulle prioritera att ha en rimlig arbetsbelastning och en bra arbetsmiljö. Och jag förstod att jag skulle behöva förändra mig själv, om vi skulle sätta en ny kultur.
Från den dagen såg hon till att jobba rimligare tider, komma utvilad på morgnarna och aldrig höra av sig på kvällar eller helger. Vid den tidpunkten, det var i maj 2021, hade hon bara en anställd på plats och skulle rekrytera. Att de som blev aktuella för de nya tjänsterna hade barn tyckte hon var väldigt positivt.
– Genom att vi såg till att de kunde vara flexibla blev belastningen och kulturen bättre för alla. Det var så tydligt vad som behövdes för att deras liv skulle bli bra. Jag har själv inte barn, och då är det lätt att det blir en överlappning.
Varje måndag går teamet igenom arbetsbelastningen där medarbetarna får berätta hur de ligger till och om de behöver hjälp styra om. Till vänster, Sandra Åhman, kommunikationsansvarig. Till höger Camilla Burvall Terán, programansvarig.
Foto: Jonas Eng
När Stockholms Kvinnohistoriska jubilerade nu i maj kunde föreningen se tillbaka på fem år med en lika omfattande programverksamhet som en del stora museimyndigheter. Utöver det samtidsdokumentationer, utställningar, workshops, antologier, kampanjer, utbildningar och samarbeten, i Sverige och utomlands.
– Att tänka att överalltet är vår plats, att det är där kvinnohistorien utspelar sig och att det är allas uppgift att berätta kvinnohistorien. Det konceptet är genialt och gör att vi kan tänka väldigt stort, säger Anna Tascha Larsson och tillägger:
– Det farliga är att vi kan det. Att vi inte har lokaler som stänger, att vi är så kreativa och snabba och att man räknar med att vi löser det mesta.
Hon tystnar, där vi sitter i deras källarvalvslika mötesrum på Repslagargatan i Stockholm. Fortsätter, nu med uppdämd vrede i rösten.
– Vi har överlevererat sedan start. Vilket gjort att vi har en enormt hög arbetsbelastning. För vi har hela tiden känt, att vi behöver bevisa vår existens.
Att så många velat jobba ihop med dem, tillägger hon, har varit fantastiskt. I skrivande stund har Stockholms Kvinnohistoriska 53 medlemmar, från Arkdes till Sjöhistoriska, med vilka de testat olika format och teman för att belysa hur kvinnohistorien kan lyftas fram.
– Men när jag får höra hur många de är på andra arbetsplatser… då blir det tydligt hur många fler vi borde vara med en så bred verksamhet som vi har.
”För varje ja vi säger tänker vi att vi gör någon glad, att vi gör skillnad. Samtidigt är det kanske inte rimligt att ha så många projekt igång. ”
Fram tills i år har Stockholms Kvinnohistoriskas verksamhet till största del finansierats av Stockholms stad, vars kulturnämnd en gång initierade satsningen. Men trots att stadens bidrag gått från runt 6 miljoner kronor årligen under uppstarten till 4,5 miljoner förra året och 3 miljoner i år säger Anna Tascha Larsson att de i princip levererat lika mycket.
– För varje ja vi säger tänker vi att vi gör någon glad, att vi gör skillnad. Samtidigt är det kanske inte rimligt att ha så många projekt igång. Att vi ska behöva mäta något annat än åtta timmars arbetstid, för att arbetsbelastningen är orimlig.
I dag är Anna Tascha Larsson glad över att de byggt upp en buffert av egna intäkter, det gör att den ekonomiska situationen ännu inte är akut. De har och har också haft flera andra inkomstkällor under åren, där stöden från EU och Kulturrådet, i form av återstartsbidrag efter pandemin, varit de största på senare tid.
Hon säger att de förhoppningsvis kommer få ”en mer hälsosam spridning av intäkter” och att hela teamet i höst, just nu fyra och en halv tjänster, kommer viga en gemensam dag i veckan helt åt verksamhetens ekonomi.
Men samtidigt som Anna Tascha Larsson hoppas att finansieringen är löst inom ett halvår, att hon kan behålla alla anställda, eller ännu hellre skala upp, finns oron där. Framförallt när det kommer till det filantropiska stödet, som hon tror kommer bli allt mer avgörande i takt med att det offentliga skär ner.
– När det kommer till det vi jobbar med – kvinnohistoria – är allmänhetens bild att vi ska göra det som ett kall, vilket är ett problem. Det leder till att vi har mindre resurser eftersom man förväntar sig att vi ska ställa upp gratis eller mäkta med mer än vad som är rimligt, med förutsättningarna vi har.
"Vi har överlevererat sedan start. Vilket gjort att vi har en enormt hög arbetsbelastning. För vi har hela tiden känt, att vi behöver bevisa vår existens."
Foto: Jonas Eng
För trots att de får en mängd förfrågningar om att föreläsa, kompetensutveckla och göra program är det många gånger svårt att få betalt.
– Skulle en konsult ha den kompetens som vi samlat på oss under de här fem åren och den trovärdighet som vi som museum har, då skulle man betala tiodubbelt. Men vi jobbar med kultur, som dessutom har ett ideellt syfte som rör sig inom jämställdhet och kvinnofrågor…
Nyligen hade hon kontakt med ”ett av världens största företag”, vars inställning chockade henne.
– De kontaktade oss för att de ville göra programverksamhet kring en kommande satsning. När vi berättade vad det skulle kosta sade de att ”vi har inga pengar till en samarbetspartner”. Och då har de mer pengar än vissa länder.
Här finns det, konstaterar Anna Tascha Larsson torrt, ett enormt glapp mellan verksamheten som kulturaktörer utför och uppfattningen som finns om dem.
– Att kultur är något som bär sig av sig självt, den här synen som företaget hade. Vilket i sin tur säger något om politiken, som förväntar sig att vi ska bära verksamheten genom att jobba mer kommersiellt. Men problemet är att det inte finns någon som betalar.
– Jag vill lyfta de här sakerna eftersom vi har en sådan överblick. Eftersom vi också ser utmaningarna hos andra. Jag känner stor tilltro till att vi kommer lösa det här, men marginalen är liten.
