När Sanne Kofod Olsen tillträdde som rektor vid Kungl. Konsthögskolan den 1 januari 2023 var det ett återvändande. Efter många år i ledande roller inom både dansk och svensk högre konstutbildning – rektor i Köpenhamn och dekan vid Göteborgs universitet – bar hon på en längtan tillbaka till en miljö närmare konsten och närmare människorna hon arbetar med och för.
– Jag längtade tillbaka till en organisation som inte var så stor – där man känner folk. Och till fri konst.
Skolan var långt ifrån okänd mark för henne. Hon hade följt dess arbete, kände flera av sina företrädare och visste att utbildningen vilade på en stark konstnärlig integritet.
Trots att själva utbildningsuppdraget kändes bekant blev skiftet till ett nytt konstliv större än hon föreställt sig. I Danmark hade hon arbetat i samma ekosystem i 25 år, från de första åren som kurator till rollerna som museidirektör och rektor.
– Konstnärer är konstnärer, oavsett land, men det är alltid annorlunda att komma till ett konstliv man inte känner. Och när man själv är ny, känner man ingen heller.
Det är fortfarande en lärandeprocess, berättar hon, att förstå sammanhangen, läsa koderna och hitta sin plats i det svenska konstfältet.
– När man karriärmässigt har vuxit upp i ett konstliv, som jag gjorde i Danmark, är det lätt att underskatta hur lång tid det tar att komma in i ett annat. Det tar tid att omdefiniera sig.
Men skillnaderna är också strukturella. När hon tillträdde präglades kulturlandskapet av en ny regeringsperiod, uteblivna extraanslag och en snabbt försvagad kulturekonomi. Den största förändringen handlar om de marknadshyror som numera styr statliga lokaler.
– Hyrorna och lönerna ökar, medan anslagen knappt gör det. Det skapar en diskrepans som blir större och större. Hyrorna är en game changer.
I november flyttade Kungl. Konsthögskolan åter in i nyrenoverade lokaler på Skeppsholmen i Stockholm. Upprustningen bär på en tydlig vision: skolan ska öppna upp mer mot allmänheten med fler publika ytor, nya föreläsningssalar, flexibilitet för utställningar och aktiviteter, och ett mer tillgängligt bibliotek på bottenplan.
Det har blivit verklighet. Men visionen har också haft andra konsekvenser. Skolans yta har minskat med 3 000, samtidigt som hyran har ökat med drygt nio miljoner kronor – en tredjedel av hela hyran. Högskolan betalar nu ungefär 30 procent av sitt anslag i hyra, 2016 låg det på cirka 20 procent.
– Utbildningssektorns genomsnitt är 12,5 procent. Det är svårt att förstå varför pengar ska tas från utbildning till hyra i ett internt system, säger Sanne Kofod Olsen.
Det har lett till flera år av besparingar och omfördelningar.
– Det har varit supertufft. Vi har sparat och sparat, och vi tycker inte att det är rimligt.
Foto: Jonas Eng
I takt med att kostnaderna har ökat har extern finansiering blivit allt viktigare. Och här skiljer sig Sverige och Danmark markant.
– I Danmark är de stora kulturfonderna centrala, där medlen ofta är tillgängliga även för kärnverksamhet. I Sverige bygger mycket på personliga relationer, eftersom det är mycket privata personer och mecenater som stöttar. Det är en helt annan arbetsprocess, säger Sanne Kofod Olsen.
Under de senaste åren har skolan fått finansiering till sina avgångsutställningar och en vänförening – Mejans Mecenater – är etablerad. Men behovet är fortfarande stort.
– Strängt taget har vi behov av tio miljoner extra varje år om vi ska forska och framför allt hålla en bra utbildningskvalitet – så att våra studenter får de bästa möjliga villkoren att utveckla sitt konstnärskap.
”Strängt taget har vi behov av tio miljoner extra varje år.”
Men Sanne Kofod Olsen beskriver utbildningens kärna som oförändrat stark. Här står studentens eget konstnärliga projekt i centrum, och skolan erbjuder en hög grad av praktisk tillgång till verkstäder och handledning. Men det viktigaste är studentcentrerat lärande.
– Det är studenten själv som definierar sitt projekt och själv ska utveckla sitt konstnärskap.
De senaste åren har skolan även byggt ut sin teoretiska och textuella undervisning, för att ge studenterna de verktyg de behöver utanför ateljén – något som enligt Sanne Kofod Olsen har blivit allt viktigare.
– När de kommer ut ska de kunna formulera sig, och för det behöver de även skriftliga verktyg.
Hon kopplar det till att konstnärer behöver kunna formulera sig i förhållande till sådant som projekt och stiftelser, men också till hur viktig den fria konsten är i ett demokratiskt samhälle – och att dess roll måste kunna artikuleras.
– Det är svårt att vara konstnär. De ska vara klara för det konstliv de kommer ut i och de ska kunna insistera på sin egen och den fria konstens plats i samhället. Vår uppgift är att ge konstnärerna bästa möjliga verktyg.
