Den svenska kulturkanonen är här och med den det obligatoriska melodifestivalsgnabbet om huruvida rätt låt vann. Lars Trädgårdh och kulturminister Parisa Liljestrand kommer att kalla det för ”viktiga samtal om kultur.” Det är de inte. Det är helt ointressant. Det enda kanoniserade verket som är av kulturpolitiskt intresse är 1974 års regeringsform. Vi befinner oss mitt i en kulturkris och vägen ur den är att bygga den kulturella välfärd som enligt paragraf två ska vara ett mål för den offentliga verksamheten. Det är det vi måste prata om. Tyvärr är det ett samtal som Liljestrand vägrar att föra.
Som jag, Adam Cwejman och andra tidigare uppmärksammat är det otacksamt att vara kulturminister. Det är det alltid, oavsett politisk färg, men inte på grund av att en påhittad kulturelit saknar vett att uppskatta ministerns arbete. Det beror på att ministerns högst verkliga regeringskolleger aldrig har vett att uppskatta kulturens värde och därför aldrig går med på att ge rimliga budgetförutsättningar för kultursektorn.
Rekordlåga kulturbudgetar verkar dock inte bekymra just den här kulturministern. Hon visar gärna upp sina hårda nypor och använder dem till vardags för att klamra sig fast vid två symbolfrågor som vore de den sista helikoptern ut ur Saigon: kulturkanon och privat finansiering. Den första kapsejsade så snabbt i kaos och splittring att regalskeppet Vasas jungfrufärd framstår som en världsomsegling. Nu har Liljestrand bara en enda symbolfråga kvar. Räkna med att den kommer att få jobba hårt fram till valet.
”Nu har Liljestrand bara en enda symbolfråga kvar. Räkna med att den kommer att få jobba hårt fram till valet.”
När man lyssnar på hur Liljestrand, hennes statssekreterare och deras tyckarentourage pratar om kulturfinansiering, är det lätt att tro att det är offentliga medel som sponsrat Per Gessles exklusiva Ferrari-samling. Hur ska man annars tolka det tröttsamma tjatet om en påhittad ”bortskämd kulturelit” som skor sig på skattebetalarnas bekostnad?
I realiteten består kultursektorn med få undantag av underbetalda kulturarbetare som utför sitt samhällsviktiga värv trots usla förutsättningar. För dem är sådant som en kulturkanon mer stjälp än hjälp. De vill bara ha resurser nog att göra sitt jobb. Många arbetar redan helt eller delvis med privata medel. Idén är varken ny eller revolutionerande.
Så varför dyker då myten om den bortskämda kultureliten envist upp i den kulturpolitiska debatten? Tja, något måste man ju veva med när den enda kulturpolitik man förespråkar är den påvra idén om att marknaden automagiskt ska lösa alla problem.
Privat finansiering är inte per automatik dåligt, men det finns flera fallgropar att beakta för den som okritiskt sjunger den privata finansieringens lov.
- Den kulturella välfärden är grundlagsstadgad och det går inte att gjuta en stabil grund för den med något så nyckfullt som privata pengar. Man kan inte förlita sig på att mecenater kommer att sponsra Alis gitarrlektioner, Sigges lästräning eller klass 5b:s museibesök.
Faktum är att det inte ens gick att krama ur mecenaterna mer än 10 procent av totalkostnaden för den prestigefulla renoveringen av Kungliga Operan. De kommer inte att ställa sig i kö för att sponsra Berits krisande biblioteksfilial, Hasses bands gamla replokal eller Stinas sagostund som ställts in på grund av hetsande lokalpolitiker.
- Alla typer av finansiering innebär en risk för styrning. Men för offentligt finansierad kultur agerar principen om en armlängds avstånd som en effektiv buffert. Den fungerar inte perfekt, eftersom det finns politiker som av ideologiska skäl tummar på den, men generellt fungerar den väl.
För privat finansierad kultur finns ingen sådan buffert. Här är cashen king. Styrningen kan ske direkt genom att finansiären ställer krav på innehållet. Den kan också ske mer subtilt genom att verksamheterna anpassar sig och väljer projekt med potential att dra in privata medel. Oavsett, så är det ett hot mot den fria kulturen.
- Donationer i all ära, men är alla donationer välkomna? Saudiarabien har de senaste åren putsat sitt skamfilade internationella anseende genom att ställa plånboken på vid gavel för kulturverksamheter i Europa. Man har bland annat sponsrat en renovering av Centre Pompidou i Paris med 50 miljoner euro.
Det kallas mjuk makt, men låt inte det leda tankarna bort från den hårda verklighet den är tänkt att dölja eller de gentjänster man förväntar sig i retur. Det är ansvarslöst att försätta kultursektorn i en situation där man tvingas ta emot vilka pengar som helst. Tyvärr har vi en regering som inte lyfter ett finger för att hjälpa när helt unikt kulturarv – som till exempel regalskeppet Vasa – riskerar att förstöras. Det gör Sverige sårbart.
”Privata pengar ger i bästa fall lite grädde på samhällmoset, i värsta fall hållhakar till främmande makt. De bygger inte kulturell välfärd.”
Kulturministern påpekar alltid att den privata finansieringen inte är tänkt att ersätta den offentliga finansieringen utan vara ett komplement. Men kulturbudgetarna rasar redan och de ökade privata medlen lyser med sin frånvaro. Privata pengar ger i bästa fall lite grädde på samhällmoset, i värsta fall hållhakar till främmande makt. De bygger inte kulturell välfärd.
Det är månne väl optimistiskt att hoppas att kulturkanonen ska inspirera kulturministern att faktiskt läsa regeringsformen. Oavsett, så kan vi inte fortsätta låta regeringen ducka grundlagen genom att gömma sig i kanonröken.
För ständigt underbetalda kulturarbetare och alla vars liv berikas av deras idoga arbete – vanliga människor som Ali, Sigge, klass 5b, Berit, Hasse och Stina – spelar regeringsformens mål om kulturell välfärd roll. Det avgör hur gott de kan leva sina liv.
Anna Troberg, förbundsordförande i DIK
