Replik till ”Privata pengar och en kulturkanon bygger inte kulturell välfärd” (Magasin K 2025-09-05)
I princip alla svenskar lyssnar på musik dagligen och de flesta ser på film och serier. Många besöker muséer och teaterföreställningar eller lyssnar på ljudböcker. Men det finns oroväckande stora skillnader i landet. Allt färre läser böcker och var fjärde elev i grundskolan kan inte läsa tillräckligt bra. Deltagandet i studiecirklar har halverats och bildning står inte högt i rang. Det är med den kunskapen regeringen valt att ta fram en kulturkanon.
Det är anmärkningsvärt att DIK:s förbundsordförande Anna Troberg, på debattplats i Magasin K, uttrycker att Kulturkanon inte har bidragit till ett viktigt samtal om kultur och att den är helt ointressant. Möjligtvis är undantaget att Kanon inkluderar Regeringsformen, som uttrycker att människors kulturella välfärd ska vara ett av de grundläggande målen för de offentliga verksamheterna.
Men sällan har vi väl pratat så mycket om kultur i Sverige som det senaste året. Regeringens utredare har rest runt i Sverige och öppnat för kulturella samtal i stugor och bygdegårdar, organisationer har tagit fram egna förlag på Kanon, vi är många som har gissat vad den kommer att innehålla och väldigt många människor har också bidragit med sina förslag till det som blivit Folkets kanon. Totalt omfattar den närmare 10 000 förslag och precis om Kulturkanon ger den uttryck för att kultur för många av oss är ett ganska vitt begrepp. Vi kan förstås tycka olika om det som blev den slutgiltiga produkten, att ett verk som för någon var ett självklart val inte finns med, eller att den breda kulturella paletten vi har i Sverige inte låter sig fångas i en kanon, ja man kan säkert säga mycket – men inte att den är ointressant.
”Sällan har vi väl pratat så mycket om kultur i Sverige som det senaste året.”
Anna Troberg väljer också att uppehålla sig vid kulturens finansiering med utgångspunkt i att den rådande kulturbudgeten skulle vara den lägsta någonsin – något som faktiskt inte stämmer. Att kulturens andel av budgeten har minskat beror på att andra delar i budgeten, efter år av försummelse, har behövt enorma tillskott. Tillskott som behövs för att återupprätta tryggheten i Sverige och för att vi ska kunna försvara vårt land, vår kultur och vårt kulturarv i händelse av krig. Men kulturbudgeten har faktiskt ökat med 230 miljoner kronor i år. Dessutom återfinns många av de för kulturen centrala budgetbesluten under andra utgiftsområden. Ett exempel är skolbiblioteken och satsningen på litteratur och läsning i skolorna. Satsningar som är unika i sitt slag och som bidrog med att bokhandlarnas omsättning slog rekord förra året. Sammantaget handlar det om medel motsvarande 3,2 miljoner böcker inom fack- och skönlitteratur plus 550 miljoner kronor per år för inköp av läroböcker. Det gör skillnad – både för våra barn och unga, för författare och förläggare och för bokhandlarna.
”Regeringens satsningar på kultur är betydligt större än vad som framgår på sista raden i Utgiftsområde 17. ”
Ytterligare en satsning på kultur är de tre miljarder som regeringen lägger på renoveringen av Kungliga Operan. Det är inte en satsning som syns i kulturbudgeten, men som görs för både bevarande av vårt kulturarv och för att det kulturella skapandet ska kunna fortsätta här idag och i framtiden. Om vi lyfter blicken något och börjar summera, så är regeringens satsningar på kultur alltså betydligt större än vad som framgår på sista raden i Utgiftsområde 17.
Trobergs syn på privata medel som ett hot mot den fria kulturen och åsikten att mecenater inte kan bygga kulturell välfärd, håller jag inte med om. Det faktum att privata finansiärer bidragit med 300 miljoner kronor för renoveringen av Operan, är tyvärr någonting ovanligt i Sverige idag. I våra grannländer är det en självklarhet att det privata näringslivet och stiftelser på olika sätt bidrar med betydande medel till kulturen. Menar Troberg att till exempel kulturen i Danmark är mindre fri? Dessutom styr även det offentliga kulturen i olika utsträckning. Moderaterna tror att både den offentliga finansieringen och den privata behövs, det ger mer pengar på totalen och sannolikt också mer kultur.
Jag är helt övertygad om att svensk kultur har alla möjligheter att fortsätta vara världsledande, utvecklas och nå ännu fler. På samma sätt är jag övertygad om att det engagemang som framtagandet av Kulturkanon har inneburit har varit bra för det kulturella samtalet. Jag tror att en svensk kulturkanon kan öka bildningen, gemenskapen och inkluderingen. Det borde inte bara ligga i regeringens och befolkningens intresse, utan även välkomnas av de som arbetar i kultursektorn och de som företräder branschen.
Kristina Axén Olin (M)
Riksdagsledamot och ledamot i kulturutskottet
