Sedan 1970-talet har samtidsdokumentation varit en etablerad del av de kulturhistoriska museernas verksamhet. Att samla in och dokumentera människors liv, tankar och erfarenheter här och nu är en förutsättning för att museerna i framtiden ska kunna berätta om vår tid.
Men efter nedläggningen av Samdok år 2011 har samtidsinsamlingen fått allt mindre utrymme.
– Det systematiska arbetet har blivit eftersatt och det finns inte längre någon som har det övergripande nationella ansvaret, säger Minja Hjorth, etnolog på Stockholms stadsmuseum, som ingår i nätverket DOSS (Dokumentation av samtida Sverige):
Att landets museichefer är väl medvetna om problemet visar en rapport från branschorganisationen Sveriges museer. Bara fem procent anser att de har de ekonomiska möjligheterna för aktiv samlingsförvaltning och samtidsdokumentation.
En majoritet, 52 procent, uppger att de ekonomiska förutsättningarna är dåliga. Den dystra bilden bekräftas i frisvaren: ”Utan föremål och relevanta berättelser har vi i framtiden ingen historia att levandegöra”, konstaterar en uppgiven museichef.
Minskade eller frusna anslag och ökade fastighetskostnader gör att flera museer har tvingats till besparingar. Det drabbar inte minst det långsiktiga insamlandet för framtiden.
En enkätundersökning som DOSS gjorde i höstas visar att samtidsdokumentation inte längre är en självklar del av det ordinarie arbetet på museerna utan vilar på enskilda antikvariers engagemang.
– Nedskärningarna under senare år har helt klart påverkat möjligheterna att bedriva samtidsdokumentation. Det är en uppgift som upplevs som möjlig att ta bort när man måste skära i verksamheten, säger Minja Hjorth.
Hon efterlyser en diskussion om vilken resurs samtidsdokumentationen kan vara för hela museet:
– Till exempel bygger vi under fältarbetet relationer som kan vara viktiga för att nå nya målgrupper. Samtidsdokumentation kan vara en brygga när museet vill diskutera samhällets aktuella frågor.
Fotografen Albin Hovlin och etnologen Patricia Monroy på Jönköpings läns museum fick nyligen utmärkelsen Årets samtidsdokumentation 2024 för sin dokumentation Det egna hemmet – en etnologisk dokumentation av unga vuxna i sina hem.
Foto: Sofie Jarl
Utmaningarna är flera, men samtidigt genomförs en rad ambitiösa samtidsprojekt på landets kulturhistoriska museer. Långt fram ligger Nordiska museet som bland annat har dokumenterat nästan 5 000 berättelser om livet under covidpandemin och under mars månad i år samlade in dagböcker för att fånga den ”absoluta vardagen”. Upplandsmuseet har gjort ett projekt om drivkrafter, material och metoder kring modernt slöjdande och Norrbottens museum har dokumenterat tankar och attityder kring vindkraftutbyggnaden för att bara ta några axplock.
Jönköpings läns museum bör också räknas hit. I april delade DOSS ut utmärkelsen Årets samtidsdokumentation 2024 till projektet Det egna hemmet, som gjorts av Patricia Monroy, etnolog med titeln intendent dokumentation, och fotografen Albin Hovlin.
De tog avstamp i en undersökning om identitet och symboler i ungdomsrummet och frågade sig vad som händer när dessa tonåringar lämnar föräldrahemmet. Tolv hem besöktes och nio informanter i länet i åldrarna 20–30 år intervjuades och fotograferades i sina allra första egna hem.
– Vi var nyfikna på vad som händer när denna trendkänsliga generation flyttar ut ur ungdomsrummet. Genom att undersöka hur de inredde och använde sina hem, blev det tydligt att de inte bara skapade funktionella utrymmen utan också uttrycker identitet och personliga berättelser, berättar Patricia Monroy, som betonar vikten av att arbeta tillsammans med en fotograf:
– Dialogen mellan oss har varit helt avgörande för det här projektet. Jag skulle nog inte göra en sådan här samtidsdokumentation utan en fotograf vid min sida.
Rapporten är nästan klar och möjligen blir det en presentation av materialet på Digitalt museum och kanske en utställning på Jönköpings läns museum framöver. Men för Patricia Monroy är det ingen brådska:
– Det vi gör måste inte publiceras och visas upp direkt. Det är helt okej om det varken blir en utställning eller blogg utan hamnar i arkivet i tio år. Det är inte farligt om det vi gör inte syns direkt för det kommer att bli viktigt i framtiden. Ibland faller vi i den kortsiktiga fällan, men vi måste våga lita på museernas långsiktiga uppdrag.
Nu väntar nya projekt för Patricia Monroy och Albin Hovlin. Under rubriken Under kyrkans tak ska de göra deltagande observationer, intervjuer och fotografera verksamheten och livet i de lokala frikyrkoförsamlingarna.
Utmärkelsen från DOSS har givit dem inspiration och råg i ryggen. Och orden som Åsa Stenström, chef för Hälsinglands museum, uttalade på ett seminarium nyligen ringer fortfarande i Patricia Monroys öron – vill vi säkra framtidens källor måste vi ha etnologer som kan skickas ut i fält för att samla samtid.
– Om inte vi gör det finns det ingen annan som gör det, säger hon.
