Jag älskar nya verktyg och tycker att det är spännande att experimentera med Midjourney, Sumo och Chat GPT. Men under den senaste tiden har jag börjat se ett annat, mer problematiskt resultat av AI-generatorerna i mina bibliotek.
Vad som verkligen väckte mig var en kollega som intill mig i soffan utbrast: ”Den här bilden har ju sex fingrar på varje hand!”. Hon visade mig barnboken hon höll i: ”Den kan jag ju inte använda”. Vi googlade runt en stund och kom kvickt fram till att de AI-genererade böcker vi fann hade bilder som var alldeles för stereotypa för att matcha med vår normkritiska mediepolicy. En trist trend av barn med underlig anatomi och som ser ut som kloner av varandra.
Vår utflykt på internet ledde oss till Trisse Traktor, en kall känsla spred sig i kroppen och jag greps verkligen av känslan att det är vi, jag och mina kollegor, som främjar vilka böcker dagens barn växer upp med.
”Jag har gått från att få ett reklammejl i veckan från självpublicerade barnboksförfattare till tio stycken.”
Urval är ju vårt jobb. Jag har gått från att få ett reklammejl i veckan från självpublicerade barnboksförfattare till tio stycken, och nästan alla har åtminstone en AI-genererad framsida, och vad jag misstänkt delvis AI-genererat innehåll. Plötsligt känns det som att det regnar AI-böcker över mig, och är det så konstigt egentligen?
Nicholas Fernholm skrev och genererade barnboken Trisse Traktor på bara två dagar. Imponerande snabbt, visst, men är inte det ett problem i sig? Även om innehållet skulle kunna hålla hög kvalitet finns det ändå många som inte vill läsa AI-genererat material. När en bok kan skapas på två dagar istället för veckor eller månader, riskerar vi att svämmas över av AI-böcker födda ur medelsvenssons författardrömmar.
Skribentens egen, icke AI-genererade, illustration.
Illustration: Magdalena Ivarsson
Jag känner också med illustratörerna. Jag har sett exempel där författare, efter att ha betalat för dyra utgivningspaket från välkända hybridförlag, fått AI-genererade bokframsidor istället för traditionella illustrationer. Detta kan leda till att en bra författare misslyckas med att sälja sin bok till våra bibliotek, eftersom jag och flera av mina kollegor numera associerar AI-genererade bilder med slarv. Elva fingrar, ojämna traktordäck och vattenrutschkanor som leder rakt ut i tomma intet – det är inget jag vill sätta i händerna på våra elever. Jag vill inte heller bidra till denna utveckling. Vi måste också vara medvetna om den farliga rundgången i AI-genererat material: internet är så överbelastat med AI-bilder att AI-generatorerna numera baserar sina bilder på andra AI-genererade bilder – och har skapat en form av ”AI-incest” eller kannabalism, om man så vill. Normkritik, vart tog det vägen?
Google Scholar har senaste tiden fyllts av AI-genererade artiklar, vilket hotar databasens trovärdighet och ökar risken för desinformation. Frågan är: Kan samma sak hända på våra bibliotek? Kanske inte i år, eller om fem, men längre fram?
Vad våra barn läser är för viktigt för att snålas med. Snabbt och billigt är inte alltid bäst, trots våra små budgetar. Vi som arbetar med kultur måste också beakta att de flesta AI-bildgeneratorer tränats på upphovsrättsskyddat material. Om någon, så är det vi som behöver uppmärksamma detta och hjälpa till att motverka den här utvecklingen.
Låt oss börja med att inkludera riktlinjer för inköp av AI-genererat material i våra mediepolicys. Att ta ställning är en bra början.
Magdalena Ivarsson,
biblioteksutvecklare och bibliotekssamordnare vid Lärande i Sverige AB.