Plötsligt händer det. Ett sedan länge glömt föremål, manuskript eller konstverk upptäcks och kastar nytt ljus över vår historia. I artikelserien ”Fyndet” får du möta yrkespersoner som har fyndat på jobbet.
Vill du berätta om ett fynd du eller en kollega gjort på jobbet? Kontakta redaktion@magasink.se
Risell? Poeten Johan Risell? Han som skrev längtansfullt och livfullt realistiskt om kärlek och krig under stormaktstidens sista skälvande år? Ringer det någon klocka?
Nä, inte många har hört talas om diktaren från Nedre Ullerud i Värmland som dog bara 27 år gammal. Hans stjärna dalade snabbt och i dag är det förmodligen bara en handfull litteraturvetare som hört talas om honom.
Annat var det på 1700-talet. Självaste diktardrottningen Hedvig Charlotta Nordenflycht kallade honom en skald av det äkta slaget ”som av Sång-Gudinnors händer lärde sina harpeslag”. Och i Sveriges första litteraturhistoria från samma tid slås det fast att Johan Risell ”har skaffat sig en framstående plats bland denna tids svenska skalder.”
Men berömmelsen blev kortvarig. Den blygsamma produktionen – Risell lämnade bara sju dikter efter sig – gjorde att han snabbt föll i glömska. Åren har gått, decennier och sekel likaså och inga spår av unge herr Risell har synts till i diktantologier eller litteraturöversikter.
Det är här Lars Burman, överbibliotekarie på Uppsala universitetsbibliotek, kommer in i bilden. Vid sidan av jobbet som chef för 200 anställda vid elva olika bibliotek med sammanlagt 15 hyllmil böcker, arbetar han med ett projekt om de litterära vanorna bland en grupp studenter från Värmland kring år 1700.
I det arbetet gick han igenom den Fryxellska samlingen och en rad i katalogen väckte hans nyfikenhet – Johan Risells manuskript. Undangömt i det gamla läroverksbiblioteket i Karlstad, nu vårdat av stadsbiblioteket, fanns 100 tätskrivna sidor med dikter i svårtydd 1700-talshandstil.
Lars Burman var snabbt på plats och en svindlande känsla infann sig när han i sina händer höll manuskriptet som ingen läst på flera hundra år:
– Hjärtat klappade lite fortare, det var en känsla av både förundran och nyfikenhet. I stället för sju dikter har vi nu 62. Nu är det möjligt att skapa en bredare bild av ett förlorat författarskap, säger Lars Burman och det går inte att ta miste på forskarens fyndglädje.
På de tätskrivna sidorna finns spår som tyder på att Risell tänkte ge ut en diktsamling. I inledningsdikten skriver den raljante unge poeten nämligen att han i denna bok för ro skull vill samla sitt ”apverk”.
Här finns också två dussin visor, som skvallrar om en sorts singer-songwriter, som framförde sina alster live för studiekamraterna i Uppsala. En vän vittnar om hans begåvning som trubadur och förmågan att trollbinda publiken.
– Man påminns om att det fanns litterära och musikaliska begåvningar även före Bellman. Jag vill inte påstå att Risell är på den nivån, men då var det inte så ovanligt att kreativa människor skrev dikt till bekanta melodier.
Kärlek och krig är de två teman som ringer genom dikterna och visorna. Kärleksdikterna är en form som passar en student som vill imponera på kamraterna och samtidigt visa sig lite världsvan, påpekar Lars Burman:
– Mycket av den lidande älskarens utgjutelser känner man igen, men här finns en större intensitet, en slags utmanande hållning som av och till höjer dem från mängden.
Huvudtemat är dock kriget, vi befinner oss trots allt i stormaktstidens slutfas och det stora nordiska kriget rasar. Lars Burman lyfter fram en visa där berättaren somnar och drömmer att han är soldat.
Med mustascher svart och kappa rö är den stolte soldaten redo att både flörta med damerna och tjäna sin konung. I drömmen möter den kråmande soldaten en vacker flicka som såg mig då som får till slaktebänken gå belagd med blindhets kedja. Då brister det för soldaten, han börjar gråta så att skäggevaxet skada tog av kärlekens heta tårar.
– Det är en storartad och livfull dikt om soldaternas vedermödor. Här finns inte minsta spår av krigsromantik.
En habil 1700-talsdiktare med känsla för både det humoristiska och det drastiska. Så lyder Lars Burmans omdöme om den bortglömde prästsonen från Nedre Ullerud. Nu arbetar han med ett manus till en textkritisk utgåva av de nya fynden och drömmer samtidigt om att öppna dörren för större publik:
– Det vore roligt att plocka ut de 20 bästa dikterna och modernisera stavningen. Det skulle bli en vacker liten bok för dem som har smak för forna tiders lyrik.
