Jämlikhetsdata är en metod som används för att analysera strukturella skillnader mellan olika grupper utifrån diskrimineringsgrunderna. Svaren bygger på självidentifikation och det är viktigt att de aldrig ska gå att spåra till enskilda individer. När DIK använder jämlikhetsdata handlar det ofta om att få syn på skillnader i arbetslivet.
– Men man kan använda verktyget i vilken undersökning som helst – om vilka invånare som tar del av kultur i kommunen, vilka som nås av en myndighets kommunikation eller hur hälsan ser ut i olika grupper i befolkningen, säger Johanna Alm Dahlin, utredningsansvarig på DIK.
Varför behövs det här verktyget?
– Att kvinnor jobbar mer deltid och oftare har stressrelaterade sjukdomar vet vi för att Sverige har bra könsuppdelad statistik. Men där vi nästan alltid frågar om kön och ålder är det färre som frågar om de andra diskrimineringsgrunderna. Det gör att man missar strukturell diskriminering kopplat till dem.
– Eftersom DIK använder jämlikhetsdata vet vi till exempel att icke-vita är mer utsatta för diskriminering i arbetslivet än vita. Det är data som gör att vi kan sätta in rätt insatser och också se om insatserna har effekt.
Hur kommer det sig att inte fler använder metoden?
– Mycket handlar nog om okunskap och rädsla. Det finns ett missförstånd att jämlikhetsdata skulle handla om att upprätta register, till exempel utifrån hudfärg, sexuell läggning eller trosuppfattning. Men det stämmer inte. Utan det är anonyma isolerade enkäter som redovisas på aggregerad nivå och som inte går att samköra med annan registerdata.
När ska man inte använda jämlikhetsdata?
– Det är jätteviktigt att inga uppgifter kan härledas till en individ eller en specifik arbetsplats. Därför ska jämlikhetsdata inte användas i för små grupper. Vi brukar sätta gränsen kring 1000 svarande. Är det färre är det svårt att tillförlitligt bryta ner datan.
”Jämlikhetsdata ska inte användas för sakens skull utan för att upptäcka strukturell diskriminering.”
Vad är ditt bästa råd till den som vill börja använda verktyget?
– Börja med att läsa in dig på ämnet, det är flera forskare som jobbar med det här och vill man ha råd eller stöd kring metoder kan man kontakta dem. Se till att enkäten du gör är anonym och att du har säkra system för att hantera datan.
– Sedan är det viktigt att tänka igenom syftet. Jämlikhetsdata ska inte användas för sakens skull utan för att upptäcka strukturell diskriminering utifrån diskrimineringsgrunderna och för att sätta in åtgärder för att göra något åt det.
Vilka problem ser du?
– Både EU och FN har kritiserat Sverige för att vi inte har statistik som gör det möjligt att följa upp alla diskrimineringsgrunder. Det är framförallt etnicitet och hudfärg där det inte finns data. Svenska myndigheter mäter utländsk bakgrund, men det ger inte hela bilden. DIK vill att man ska ta ett större grepp om de här frågorna på ett nationellt plan. Vi ser resultat utifrån vår jämlikhetsdata, men det är svårt för oss att dra slutsatser när vi inte vet hur det ser ut i samhället i stort.