När Ida Burén såg bilder på den iranska konstnären Sadaf Ahmadi verk ”Concrete”, som ställdes ut i Frankrike tog hon initiativet att bjuda in konstnären att ställa ut i Borås, som också var Sadaf Ahmadis nya hemstad. Verket, som består av porträtt på personer som dödats i protesterna mot slöjtvång, var starkt tyckte Ida Burén.
– Men när vi påbörjade samarbetet med konstnären så hade hon inte utvecklat den andra delen av verket, som bestod av skulpturer av kvinnoansikten i betong som hänger från en ställning och som skulle specialbyggas på plats, berättar hon.
När Ida Burén en kort tid före vernissagen för utställningen ”Concrete setting” såg ställningen som de hängande kvinnorna skulle hängas ifrån i Kulturhusets entré insåg hon att det inte skulle fungera. Bland annat för att den andra delen av verket skulle visas en trappa ner.
– De båda verken skulle uppfattas som åtskilda och därmed skulle de hängande kvinnorna förlora en viktig kontext. Det var inte en lämplig plats för konst med den sprängkraften, säger hon.
Vid tidpunkten hade säkerhetsläget i Sverige höjts, delvis till följd av ett flertal koranbränningar, och en gymnasieskola intill kulturhuset hade hotats av en elev en vecka tidigare. Det rådde en upptrappad stämning, förklarar Ida Burén.
Innan beslutet togs hade kulturförvaltningen diskuterat om de trots allt kunde visa utställningen med väktare på plats och värdskap från konstmuseet för att fånga upp reaktioner.
– Men min erfarenhet är att konst inte upplevs på ett bra sätt på det viset, när betraktarens tolkning av konstverket ska vaktas av väktare och guider ska förklara konsten. Då lägger man sig i betraktarens upplevelse.
En månad efter att den första delen av verket öppnat på kulturhuset ställdes den andra delen, “Setting”, ut på Borås konstmuseum. Ida Burén tycker att det blev en bra lösning.
– Konstmuseet är en plats för utmanande konst. Jag är oerhört tacksam för att vi kunde hitta den lösningen, det låg ju också i min roll som kulturchef att få till.
Ida Burén framför skulpturen ”Var rädd om jorden” av Carl Fredrik Reuterswärd.
Foto: Patrik Olsson
Mediedebatten som uppstod efter att delen av utställningen med de hängande kvinnorna avbröts var jobbig för Ida Burén. Hon upplevde att det var svårt att få förståelse för komplexiteten i beslutet – och tyckte inte att det faktum att situationen fick en lösning framkom. Konstnären själv uttryckte att hon fick uppleva just det förtryck hon vill skildra med sin konst.
– Narrativet blev Sadaf Ahmadis, men nu när stormen har lagt sig så förstår jag att det inte hade kunnat gå på något annat vis, för det var ju hon som var huvudpersonen i dramat.
Ida Burén uppskattar hur Sadaf Ahmadi använde situationen.
– Hon ställde väldigt viktiga frågor till oss, utifrån sin erfarenhet. Hon speglade oss i det hon ville berätta om sina erfarenheter av censur i Iran.
En professionell lärdom för Ida Burén har varit att leva med beslut som kommer uppröra.
– Jag förstod ju tidigt att det här beslutet omöjligt skulle bli bra för alla. Och att klara av att ta sådana beslut är en viktig erfarenhet.
"Vi har ett kulturhus med ett bibliotek, en stadsteater, en foajé, en entré, en restaurang och ett konstmuseum. Vi behöver fråga oss vilken typ av utställningar vi ska ställa ut i de olika ytorna", reflekterar Ida Burén i dag. Konstverket utanför Borås kulturhus heter Sarkofag, av Matthias van Arkel.
Foto: Patrik Olsson
Hon har också fått en annan förståelse för att olika aktörer agerar utifrån sina egna plattformar i en fråga som blir så uppmärksammad som utställningsbeslutet blev.
– Jag var förvaltningschefen och behövde ta mitt ansvar, Sadaf Ahmadi var konstnären som drev på frågan utifrån vad hon ville förmedla, kulturredaktörerna förde principdiskussionen om konstnärlig frihet. Det var smärtsamt för mig för att jag blev så kritiserad, men jag har behövt lära mig att koppla bort den djupt personliga känslan av att misslyckas. Man får sätta sin egen fåfänga åt sidan.
Även om Ida Burén inte ifrågasätter det beslut hon tog i höstas känner hon att hon borde ha kommunicerat med konstnären tidigare.
– Hade jag haft modet att plocka in Sadaf Ahmadi redan när vi såg att det platsbyggda verket inte skulle fungera och uttryckt en önskan att tillsammans hitta en annan lösning, så tror jag inte att det hade blivit samma konfliktyta. Istället gjorde vi jobbet själva i förvaltningen, säger hon och tillägger:
– Jag hämtade helt enkelt hem frågan alldeles för sent.
Händelsen har påverkat kulturförvaltningens arbete, genom att det har hjälpt dem att tydliggöra uppdrag och ansvar.
– Vi har ett kulturhus med ett bibliotek, en stadsteater, en foajé, en entré, en restaurang och ett konstmuseum. Vi behöver fråga oss vilken typ av utställningar vi ska ställa ut i de olika ytorna. Det är ju ren utvärderingskunskap, och därför är den här erfarenheten viktig.
