I ett pågående forskningsprojekt har Charlotte Engman, postdoktor i museologi vid Umeå universitet, intervjuat 27 museipedagoger på ett tjugotal kommunala, regionala och statliga museer i hela landet. Syftet med undersökningen är att undersöka hur hat, hot och våld påverkar museipedagogerna i arbetet.
Projektet har nu kommit halvvägs och inga resultat är spikade. Men när alla intervjuer gjorts tycker sig Charlotte Engman se ”ganska tydliga tendenser”.
– Själva oron för hat, hot och våld är mer vanligt förekommande än faktiska händelser. Men hatretorik i olika former är väldigt vanligt. Det kan till exempel handla om vardagsrasism, men också högerextremt hat, säger hon.
Hatretoriken förekommer i olika sammanhang. Det kan vara kommentarer vid visningar, att en person uppsöker museets reception och säger saker om en utställning, eller att någon ringer till museet och ifrågasätter varför det finns en utställning om en viss minoritetsgrupp. Kommentarer på sociala medier och mejl med hotfull ton eller sexuella trakasserier är andra varianter.
Charlotte Engman, som tidigare jobbat som museipedagog, är inte särskild överraskad av de intervjuades berättelser. Däremot förvånar det henne hur hatet kan komma till uttryck i konkreta situationer.
– Då kan man bli lite chockad. Samtidigt har vi den typen av diskriminerande strukturer i samhället, så ur det perspektivet är det inte särskilt förvånande.
”Det är få besökare, eller personer på sociala medier, som åstadkommer ganska stor skada.”
Hur vanligt hatet är går inte att säga utifrån Charlotte Engmans studie. Men hon tycker att en av de intervjuade sammanfattar läget bra: ”99 procent av besökarna är på semester och tenderar att vara trevliga. Sedan är det den enda procenten…”
– Så det är få besökare, eller personer på sociala medier, som åstadkommer ganska stor skada. Det är också den där enda procenten man kommer ihåg mer än alla som är trevliga.
Vilka ämnen som väcker hatretoriken – och upplevd risk för hot och våld – håller Charlotte Engman på att analysera. Ofta handlar det om politiserade frågor om marginaliserade grupper. Svensk kolonialism, repatriering av föremål, religion, migration, miljöforskning och konst som upplevs som ”svår” kan locka fram hatarna. Liksom ämnen om genus, sexualitet och sexualitetshistoria. När museer behandlar HBTQ-frågor och ämnen som rör Förintelsen, svensk nazism och nationalistiska symboler kan hatet från högerextremt håll bli påtagligt.
Hur de enskilda museipedagogerna påverkas beror bland annat på deras kön, ålder och etnicitet. Museernas verksamhet kan också påverkas, menar Charlotte Engman, eftersom oro och rädsla skapar osäkerhet om vilka ämnen man kan göra utställningar om. Den psykosociala arbetsmiljön försämras och publikdeltagandet kan begränsas.
– Det kan hända att man anpassar visningar. Eller att man väljer att inte berätta vissa saker för vissa målgrupper för att man bedömer att det kan skapa sig en hatfull stämning.
Charlotte Engman tycker att ett stort problem blivit tydligt under intervjuerna.
– Om någon säger någonting hatiskt eller hotfullt så är en vanlig reaktion att museipedagogerna inte riktigt vet hur de ska bemöta och hantera situationen.
De flesta museer har idag tydliga rutiner och policys för hantering av hot och våld, men vad gäller just hat och hatretorik finns en lucka, menar Charlotte Engman. Där skulle hon vilja se mer åtgärder.
– Jag tycker att det är extremt viktigt att varje arbetsplats utvecklar modeller för hur hatretorik i publika sammanhang ska hanteras.
Den diskussionen är någonting som arbetsgivaren behöver initiera, menar hon, för att säkerställa att pedagoger och andra anställda – inklusive vikarier, visstids- och timanställda – kan känna sig trygga på arbetsplatsen.
– Det är viktigt, för många museipedagoger bedömer att de här situationerna kan eskalera och bli hotfulla eller våldsamma om de inte hanteras på rätt sätt.
