Bara ett fåtal ord: ”Kan jag hjälpa dig?” Samtidigt en så betydelsefull fråga, för att den besökare som har en en synlig eller osynlig funktionsnedsättning ska känna sig välkommen på biblioteket, och få rätt hjälp.
– Vår viktigaste slutsats är att man ska våga fråga. Många bibliotekarier verkar vara nervösa inför att möta de som kallas funktionsnedsatta, vilket gör att man kanske undviker gruppen. Men får man ett ja kan man fråga ”Hur kan jag hjälpa dig?”. Och då kommer man få svar, säger Elin Tingsdal.
Det har gått knappt ett år sedan hon och Sandra Englin skrev sin uppsats om folkbibliotekens arbete för personer med funktionsnedsättning. Och när de nu försöker ringa in de centrala resultaten, är det mötet med individen som de återkommer till.
– Bibliotekarier vill bemöta användarna på ett korrekt sätt. Men vi menar att det viktiga är att mötet sker på ett tillgängligt sätt. Det handlar om att våga se individer och inte tänka ”Jag kan inget om den här diagnosen”, säger Elin Tingsdal och svarar sedan:
– Nej, du vet inget om den här individen eller den här skolklassen som står framför dig. Oavsett om den kommer från en anpassad grundskola eller den närmast liggande vanliga skolan. Så du måste våga fråga, och våga be om ursäkt om det blir fel. Det behöver inte vara svårare än så.
Även om större anpassningar helst bör ske när lokalerna byggs kan mindre åtgärder som ljuddämpande tyger eller hörselkåpor hjälpa många besökare, skriver Elin Tingsdal och Sandra Englin.
Foto: Jonas Eng
Vi har träffats på Danderyds bibliotek, där Elin Tingsdal arbetar som bibliotekarie med fokus på läsfrämjande för mindre barn. För oss andra har det varit svårt att hitta till det nybyggda biblioteket, som ligger inhyst i kommunens lokaler i Mörby centrums stimmiga galleria. Ett läge som, konstaterar vi, sannolikt är ett hinder för vissa. Men vad som är hinder för en person kan vara enkelt för en annan. Även om båda räknas som funktionsnedsatt, även om båda kanske har samma diagnos.
– Det går inte att veta allt om funktionsnedsättningar eller funktionsnedsatta. Det finns för många olika grader av allt. Det finns olika grader av att vara blind. Det finns olika grader av hörselnedsättning. Det finns olika rörelseförmåga. Men vi faller under samma stora begrepp, säger Elin Tingsdal.
Sandra Englin håller med:
– Barn och unga, där finns en tydlig åldersgräns. Men den gränsen är betydligt luddigare när det är personer med funktionsnedsättning. Vi valde att försöka se det ur bibliotekariens perspektiv. Frågade: ”Vilka tänker ni på när det här ordet dyker upp?” ”Vilka hjälpmedel ser ni behövs, vilka anpassningar?” ”Och vilka glöms då bort?”
Samtidigt är de tydliga med att inte allt ansvar ska falla på den enskilda bibliotekarien. Tvärtom. Framförallt ligger det på ledningen att kontinuerligt tänka kring hur biblioteket kan bli bättre på att bemöta funktionsnedsatta.
– Som bibliotekarie behöver man inte känna att allt hänger på mig. Utan det är faktiskt ett arbetsgivaransvar att ha kunskap om hur man inreder biblioteket, att se till att medarbetarna lär sig om den här målgruppen, säger Sandra Englin.
Respondenterna i uppsatsen, det var folkbibliotekarier som på olika sätt arbetar mot funktionsnedsatta. Vilket egentligen inte var vad Sandra Englin och Elin Tingsdal tänkt sig. Men svaret de fick från biblioteken i Stockholmsregionen som de hörde av sig till var nästan alltid i stil med att ”vi har ingen som hanterar det här just nu”. Eller: ”vi har en som jobbar med det här, ni kan skriva till henne”.
Vi insåg att det här är tydligen ingenting som vem som helst är beredd att svara på frågor om.
– Vi insåg att det här är tydligen ingenting som vem som helst är beredd att svara på frågor om. Fast vi hade tänkt att alla måste ha koll på de prioriterade målgrupperna i bibliotekslagen, säger Elin Tingsdal.
Ett problem, som de ser det. För om de här personerna slutar på biblioteket – eller bara är lediga för dagen – saknas plötsligt kunskapen. Om hörselslingor, ledstråk och om tillgängliga medier.
– För oss känns det självklart att det här borde vara en grundkunskap som hela personalen har, säger Sandra Englin.
En annan slutsats är att mer utbildning om ämnet, både i arbetslivet och under högskoletiden, troligen skulle bidra till att bibliotekspersonalen blev mer bekväm i att möta personer med olika funktionalitet.
Foto: Jonas Eng
Det var när Elin Tingsdal frågade om någon annan i klassen på Södertörns högskola ville undersöka bibliotekens arbete mot användare med funktionsnedsättning som de lärde de känna varandra.
Att hon blev intresserad av uppsatsidén förklarar Sandra Englin med att de båda har diagnoser som gör att de klassas som personer med funktionsnedsättning. Samt att deras funktionsnedsättningar, utöver den rubriken, inte har några likheter.
– Och då började vi resonera sinsemellan – vad betyder det för en bibliotekarie, som får det på papper, att den här målgruppen ska du prioritera? säger Sandra Englin.
I uppsatsen skriver hon att hennes personliga upplevelser av folkbiblioteken är positiva och att en förklaring till det kan vara att hennes diagnos, Ushers syndrom som för henne innebär nedsatt hörsel och syn, mestadels är osynlig. Samtidigt upplever hon att hennes målgrupp inte prioriteras, att anpassningar väldigt sällan finns för dövblinda.
Elin Tingsdal föddes med dysmeli, vilket betyder att lemmar saknas eller ser annorlunda ut. En upplevelse som hon har är att allmänna utrymmen verkar utgå ifrån att vara funktionsnedsatt innebär att behöva använda rullstol. Att fler inkluderas i begreppet tycker hon ibland glöms bort eller förbises. Däribland korta personer, som hon själv. För henne har till exempel brist på pallar på biblioteken inneburit en begränsning.
I sin uppsats konstaterar Sandra Englin och Elin Tingsdal att tillgänglighet både sker i det fysiska rummet och i mötet mellan bibliotekarie och användare.
Foto: Jonas Eng
Vi kommer in på hur det varit att söka jobb och om de upplevt att de diskriminerats utifrån funktionsnedsättningarna de har. Elin Tingsdal berättar att hon, när hon började söka jobb efter gymnasiet, märkte att det var fler som svarade på hennes ansökningar när hon inte tog med att hon har en fysisk funktionsnedsättning.
– Så när jag inte berättade det handlade det inte om att jag inte ville. Utan att jag var rädd att folk skulle uppfatta något annat om mig innan jag ens fått visa vem jag faktiskt är.
Sandra Englin håller med.
– Jag skriver sällan att jag är dövblind innan intervjuerna. Utan det är någonting jag vill berätta när de träffar mig. Då har jag absolut inga problem med att de frågar ”Hur funkar det?”. Jag tycker att det är bra att de frågar. Men jag vill inte att de ska bilda sig uppfattningar innan.
Sedan Elin Tingsdal blev bibliotekarie har hon valt att göra annorlunda. Nu lyfter hon fram sitt funktionshinder i ansökningsbreven, att besökare kan känna igen sig i henne. Känna sig välkomna.
Jag vet inte om jag hade fått andra svar om jag inte skrivit in det. Men det har varit skönt att få belysa att jag ser det som en fördel.
Hur har det känts, att ta med det?
– Jag vet inte om jag hade fått andra svar om jag inte skrivit in det. Men det har varit skönt att få belysa att jag ser det som en fördel.
Vad vill du att de som rekryterar ska ha med sig, finns det något som bibliotekscheferna missar?
– Om vi säger så här: jag söker jobb som jag tror att jag klarar av att göra. Så om mitt cv och personliga brev är tillräckligt intressant ska väl det räcka för en första intervju. Men nu kan det vara arbetsgivare som oroar sig för att jag ska klara jobbet, säger Elin Tingsdal, och fortsätter:
– Men det är inte de, utan vi, som vet vad som kan skapa problem. Vi hade inte sökt de här jobben från första början om vi inte trodde att det fanns lösningar på eventuella problem.
I uppsatsen används begreppet funktionsnedsättning – dels för att Socialstyrelsen föreslår den termen, dels för att det är ordet som används i bibliotekslagen och diskrimineringslagen.
Foto: Jonas Eng
Lätt för den som har det svårt underlättar för alla. Så heter uppsatsen som Sandra Englin och Elin Tingstal skrev. Ett konstaterande som kommer från en av bibliotekarierna de intervjuade och som de tycker sammanfattar deras budskap på ett bra vis.
– Vare sig det handlar om ledstråk som markerar utgången eller bildstöd som visar var en genre finns, är det ingen som förlorar på det. Ingen förlorar på att vi gör det lättillgängligt, säger Sandra Englin.
Vad hoppas ni på för framtiden, vad vill ni jobba med på sikt?
– Projektet Bokstart, som jag jobbar med nu, tycker jag är väldigt intressant eftersom det visar hur viktigt det är att vuxna i småbarns närhet läser för dem, säger Elin Tingsdal och tillägger att det fått henne att bli nyfiken på läsfrämjande för vuxna, inte minst eftersom det finns en stor brist på tillgängliga medier för dem.
Sandra Englin svarar att hon vill jobba med barn och ungdomar, helst på skolbibliotek. Arbeta för att alla ska ha rätt till läsning, på olika sätt.
– Sedan drömmer jag om att påverka i det stora. Att sprida kunskap om barn med funktionsnedsättningar, föreläsa och så. Lyfta fram att det inte bara finns ett sätt att läsa på. Du kan också läsa genom att lyssna – och känna.
Olika begrepp
I sin uppsats tittade Elin Tingsdal och Sandra Englin på vilka begrepp som folkbibliotekarierna de intervjuade använde, eftersom språkanvändning kan spela roll för vem som anses tillhöra målgruppen och därmed vilka anpassningar som ges.
De skriver att Socialstyrelsens termbank skiljer på begreppen funktionsnedsättning, som definieras som ”nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga” och funktionshinder, definierat som ”begränsning som en funktionsnedsättning innebär i relation till omgivningen”.
I sin uppsats valde de att använda begreppet funktionsnedsättning – dels för att Socialstyrelsen föreslår den termen, dels för att det är ordet som används i bibliotekslagen och diskrimineringslagen.
