Stora glaspartier leder blicken in till Mångkulturellt centrums bibliotek, en trappa ner i den kommunala stiftelsens nyaste byggnad. Intill ligger Fittja gårds äldre annex, daterade tidigt artonhundratal. En tid då det fortfarande skulle dröja ett par decennier innan det svenska slaveriet avskaffades.
Drygt 170 år har passerat sedan den där dagen 1847, då den siste svenske slaven frigavs på S:t Barthélemy. Ändå finns spåren av kolonialismen, och allt det tankegods som hör till den, kvar i det svenska samhället, kvar på biblioteken, säger Mattias Järvi.
– Ofta har biblioteken saluförts som neutrala. Men de har aldrig varit neutrala. Bibliotek är inte neutrala. Utan de färgas av vad som köpts in, hur man valt att katalogisera, vilka ord som valts som ämnesord. Och vilka ämnesord som saknas.
Mattias Järvi är Mångkulturellt centrums, eller MKC som det kallas, bibliotekarie, en tjänst som han tillträdde i september 2022. En av de första saker han tog tag i var arbetet med Botkyrkas nya biblioteksplan, där han var med och utformade själva kärndokumentet, ihop med representanter från kommunens förvaltningar.
I planen, som lanserades 5 mars i år, står det att bibliotekspersonalen ska kännetecknas av mångfald när det gäller bakgrund, kompetens och språkkunskaper. Och att det är grundläggande att diskriminering uppmärksammas och motverkas.
– Det är en viktig aspekt i Botkyrka, att man ska känna sig välkommen och att man inte ska bli diskriminerad. Att ta avstamp i det blir också bli viktigt på biblioteket. Det handlar om mänskliga rättigheter, säger Mattias Järvi.
Det skulle dröja till sena tjugoårsåldern innan Mattias Järvi insåg att det var bibliotekarie som han ville bli.
Foto: Jonas Eng
Från det här förhållningssättet går en båge till hur biblioteken kan avkoloniseras och vad brister i det arbetet kan få för konsekvenser, inte minst för dagens barn och unga. Det här är ämnen Mattias Järvi regelbundet föreläser om.
– Det kan verka vagt att prata om att avkolonisera folkbibliotek. Då brukar jag komma tillbaka till Tintin i Kongo, som ju innehåller nidbilder av svarta. Den diskussionen fanns redan 2012. Men än i dag har de flesta av folkbiblioteken fortfarande den boken på barnavdelningarna. Det kanske är majoritetsvenskarna som placerat den där. De förstår inte hur skadligt det är.
I barnkonventionen, som Sverige ratificerade 2020, finns en paragraf om att barn ska slippa bli diskriminerade. Men det har man, anser Mattias Järvi, inte arbetat så aktivt med i biblioteksbranschen.
– Vi vet att det finns mycket rasism i skolan. Rasistisk mobbning är den vanligaste förekommande formen av mobbning i skolan i dag. Då ska man inte exponera barn för rasism på biblioteket också. Tintin i Kongo ska vara på vuxenavdelningen. Vuxna kan reflektera, prata om det. Annars är det ansvarslöst.
Mattias Järvi föreläser regelbundet på universitet och högskolor och deltar ofta i panel- och författarsamtal om den svenska kolonialhistorien, rasism och afrofobi.
Foto: Namn Efternamn
För att biblioteken ska avkoloniseras krävs ett gediget arbete, att man är uppriktig och att man rannsakar systemet, säger Mattias Järvi. Det kan handla om att lägga in ämnesord eller att förtydliga dem, att skriva svart rasism i stället för bara rasism. Att tänka mer kring vilka samlingar som lyfts fram, vilka språk, hur böcker placeras.
För även om Tintin i Kongo i dag är försedd med ett förord som förklarar den koloniala kontext som albumet ritades i katalogiseras inte boken med relevanta ämnesord, tillägger han.
Till skillnad från andra länder, som USA, England, Belgien och Nederländerna, är det här en ganska ny diskussion i Sverige, säger Mattias Järvi. Att Sverige inte kommit längre tror han beror på att man sällan pratat om hela bilden, utan i stället lyft olika delar.
– Avkolonisering är egentligen svaret på mycket i det förebyggande arbetet. Om avkolonisering är som en tårta, så är antirasism är en delmetod och mångfaldsarbete en annan.
Så om man pratar om mångfald måste man också prata om rasism?
– Ja, precis. Man måste prata om Sveriges roll som kolonisatör, Sveriges del av den transatlantiska slavhandeln, om rasbiologiska institutet. Det lever kvar i våra strukturer och våra system än i dag. Det gäller att få syn på det.
Mest är det forskare och studenter som besöker MKC:s bibliotek, som är specialiserat på områden som migration, etnicitet, integration och kulturell mångfald.
Foto: Jonas Eng
Det skulle dröja till sena tjugoårsåldern innan Mattias Järvi insåg att det var bibliotekarie som han ville bli. Som barn var biblioteket ingen självklar plats och hans första drömjobb var som bagare. Men under studierna i Uppsala, i historia och medie- och kommunikationsvetenskap, gick han gärna till Nordiska Afrikainstitutets bibliotek, som då låg centralt på Kungsgatan och som var något av en mötesplats för afrosvenskar.
– Man gick dit för att prata, för att diskutera politik. Det var en mötesplats för diasporan, för eritreaner, somalier. Biblioteket fyllde ett behov såg jag, av att få träffas, att få vara på ett ställe som inte kostade pengar. Det finns ju annars nästan inte.
Hur det biblioteket fungerade som mötesplats blev ämnet för hans magisteruppsats och han tog examen 2007. Sedan började han söka jobb, precis som sina kursare från bibliotekarieutbildningen. De fick fasta jobb. Men för Mattias Järvi tog det stopp.
– Det är klart att jag var införstådd med diskrimineringen som finns på arbetsmarknaden. Men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle vara så svårt.
Mattias Järvi tystnar, fäster blicken på den gröna slänten utanför, som vetter mot Albysjön.
– Jag älskar att vara bibliotekarie, men jag skulle aldrig rekommendera någon det. Sedan förstår jag att de flesta inte har samma resa, utan att man får jobb direkt. Men utifrån den resan som jag har gjort, så är det inte värt det. Det tog femton år innan jag fick fast jobb. Det tar på en psykiskt, att man aldrig får komma in. Det är jobbigt mentalt, enormt jobbigt. Det man kallar minoritetstress.
”Det är klart att jag var införstådd med diskrimineringen som finns på arbetsmarknaden. Men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle vara så svårt.”
Han arbetade såklart, för att försörja sig, efter examen. Som ledsagare, som lastare, som insamlare.
– För mig har det aldrig varit ett problem, jag gillar att jobba. Men det är slöseri när man har pluggat – och så ska man gå på låglöneyrken.
Mattias Järvi tillägger att det i dag finns forskning om den situation som han mötte, som Stockholms länsstyrelses rapport Antisvart rasism och diskriminering på arbetsmarknaden från 2018. Som bland annat visar att afrosvenskar måste ha en forskarutbildning för att få samma lön som en majoritetssvensk med treårig gymnasieutbildning.
– Man får inte avkastning för sin utbildning och det känner jag igen, precis så är det. Att man inte tjänar på att utbilda sig.
Vid den här tiden inleddes något av en afrosvensk renässans, som han själv uttrycker det, där aktivister och nystartade organisationer pratade om rasism, segregation och diskriminering på arbetsmarknaden.
Själv startade han två nätverk. Det blågula glashuset som fokuserade på strukturell diskriminering i arbetslivet, precis som den statliga utredningen från 2005 med samma namn. Det andra nätverket, Fokus afrofobi, tog ett bredare grepp och lyfte särskilt antisvart rasism och afrofobi. Mattias Järvi började skriva debattartiklar om rasism och främlingsfientlighet, intervjuades i radio, bjöds in till paneler och samtal.
– Många aktivister dök upp under den tiden, jag kände att vi fick gehör, att det var ett stort intresse för frågorna. Att dela upplevelserna var också väldigt terapeutiskt, att kunna prata med andra har verkligen stärkt mig.
Samtidigt, säger han, ville han som de flesta andra aktivister prata om den strukturella diskrimineringen, den som präglade skola och arbetsmarknad, om större frågor.
– Men ofta hamnade man i stället i n-bollsdiskussioner, eller anklagades för att vara lättkränkt.
Hur skulle du beskriva samtalsklimatet, som det var då?
– Det var mer intolerant, hätskt. Jag hade aldrig varit debattör tidigare. Många fick hat och hot, men jag fick inte ta emot så mycket. Jag klarade mig bra. Det kom på Facebook och Twitter men jag fick aldrig något skickat hem till mig.
Det låter obehagligt i alla fall?
– Ja, det är klart, det var obehagligt i alla fall.
"Det spelar roll hur vi bibliotekarier ser ut, vilka erfarenheter vi har och vilka språk vi pratar", säger Mattias Järvi.
Foto: Jonas Eng
I dag upplever Mattas Järvi att det offentliga samtalet blivit mer tolerant. Visst finns det fortfarande mycket hat och hot, inte minst om man inte bara är afrosvensk utan också till exempel muslim och kvinna.
– Då är man mer utsatt. Då blir man dubbeldiskriminerad, mer av ett mål. Det som kallas intersektionalitet.
När det kommer till biblioteksbranschen tycker han att det har skett en viss förbättring. Att det finns ett större intresse för frågorna, att man pratar om representation. Samtidigt talar statistiken över andelen utrikes födda bibliotekarier och arkivarier, som Magasin K tog fram för drygt ett år sedan, sitt tydliga språk anser Mattias Järvi:
– Vi har fortfarande kvar den här stereotypen av en bibliotekarie, av en äldre kvinna som hyschar. Den skaver för andra människor, som inte ser ut som majoriteten. Som får känna att de inte har kompetens när folk inte kommer fram och frågar dig, utan ställer sig i kö bredvid till din kollega.
Till saken hör, fortsätter han, att bibliotekarierna, som många andra yrkesgrupper, inte är tillräckligt självreflekterande. Att många i stället går i försvarsposition.
– Vi är ju den barmhärtiga samariten, vi bibliotekarier hjälper ju andra, vi har ju språkkafé. Men rasism är någonting man gör och som man måste förstå.
Problemet handlar alltså inte bara om rekryteringen, till landets utbildningar och till utlysta tjänster. För när rasifierade minoritetssvenskar väl är på plats och möter rasism från kollegor och besökare, så finns sällan upparbetade rutiner för att ta tag i det, säger Mattias Järvi.
– Och då borde det egentligen vara facket som lyfter frågorna, men ofta blir det man själv. Men när man gör det blir man gaslightad, då får man höra att ”det var ju inget farligt”. Och då blir man tyst eller lämnar. För det är ju uppenbarligen ingen karriärfrämjare att prata om det.
Samtidigt, när det kommer till facket, vill Mattias Järvi lyfta att DIK länge förespråkat och använt jämlikhetsdata, en metod baserad på självidentifiering för att mäta strukturella skillnader och diskriminering, samt att förbundet på senare år tagit fram rapporter inom området.
– Det är viktigt att uppmärksamma, belysa och motarbeta den diskriminering som är kopplad till hudfärg för att skapa ett jämlikare arbetsliv. Det gläder mig att DIK arbetar med det här.
Vad har du för tankar om biblioteksbranschen i stort, vad skulle behöva göras – från din horisont? Vad skulle spela roll?
– Att man gör upp med den här bilden som vi pratade om – framförallt kring rekryteringen. Att man pratar om homosocialitet och hur hierarkier reproduceras, att majoritetssvenskar väljer varandra, att man har bias. Att man föredrar sina egna grupper, att det sitter så djupt. Det behöver de som jobbar med rekrytering förstå, att det kanske inte är den som ser ut som dig som är mest kompetent, säger Mattias Järvi, och tillägger:
– Att jag själv som är etniskt svensk, som är adopterad, sållas bort på grund av det här. Och flera med mig, på grund av biasen. Det är ett samhällsproblem.
”Vi har fortfarande kvar den här stereotypen av en bibliotekarie, av en äldre kvinna som hyschar. Den skaver för andra människor, som inte ser ut som majoriteten.”
Efter praktik på Nordiska Afrikainstitutets bibliotek, sex år som timanställd på biblioteken i Uppsala och ett årslångt skolbibliotekarievikariat i Enköping fick Mattias Järvi sin första fasta bibliotekarietjänst i september 2022, på Mångkulturellt centrums, MKC:s, bibliotek. Att komma hit, säger han, kändes som att hitta hem.
– Jag har pratat varmt om de här frågorna länge. Att komma hit har varit väldigt kul. Det är en roll där jag kan utvecklas, vara med och påverka. Även om det kan bli lite ensamt ibland, eftersom jag är den enda bibliotekarien.
Parallellt föreläser han, sedan länge på Uppsala universitet om afrofobi, vithet och kolonialism och för biblioteksstudenterna vid Södertörn, bland annat om mångfald och avkolonisering. Han deltar i samtal och debatter i olika litterära sammanhang, ofta för svenska PEN, och sitter i styrelsen för Stora retorikpriset.
Sedan några veckor jobbar han också som folkbibliotekarie med fokus på nationella minoriteter på Tumba bibliotek, eftersom MKC har ansträngd ekonomi och behövt skära ner på flera tjänster inklusive hans. Mattias Järvi trivs på den temporära tjänsten i Tumba, men hoppas samtidigt snart kunna gå upp i tid på MKC igen.
– Genom tjänsten här har jag möjlighet att skapa förändring. Och det vill jag göra.
Vi har suttit över timme vid det avlånga bordet i det ljusa biblioteket. På hyllorna står nypublicerade böcker om Sveriges roll under förintelsen, internationell adoption och flerspråkighet inom förskolan. Mattias Järvi ska precis resa sig upp, men ångrar sig, säger att vi missat att prata om en väldigt viktig sak – vad representation betyder för alla de barn och unga som besöker biblioteken.
– Speglingen är viktig, den kan inte viftas bort. Det spelar roll hur vi bibliotekarier ser ut, vilka erfarenheter vi har och vilka språk vi pratar. När jag var ung fanns det inte så många svarta förebilder, utan jag fick söka mig till USA. Som barn behöver man förebilder. Kan han eller hon, så kan jag.
Har sprungit flera maraton
Gör: Bibliotekarie på Mångkulturellt centrum i Fittja, folkbibliotekarie med fokus på nationella minoriteter i Tumba.
Uppdrag, i urval: Föreläser om kolonialism och afrofobi vid Uppsala universitet och Södertörns högskola, sitter i styrelsen för Stora retorikpriset, grundare av nätverken Fokus afrofobi och Blågula glashuset.
Viktigast för mig som bibliotekarie: ”Att skapa förändring i yrket, så att det blir mer öppet och mer pluralistiskt”.
Född: I Addis Abeba, uppväxt i Dals-Ed.
Familj: Fru.
Min fritid, då gör jag helst: Löpning. ”Gärna långt, jag har sprungit fyra, fem maraton”.
Författare jag återkommer till: Toni Morrison. ”Allt hon säger är så klockrent och jag känner igen mig i mycket av det hon skriver.”
Förebild: Nelson Mandela. ”För hans mod, ödmjukhet och samarbetsvilja”.
Nya bra böcker: Jonas Hassen Khemiris Systrarna. ”Han är duktig, den är rolig”. Nicolas Lunabbas Blir du ledsen om jag dör? ”Väldigt aktuell, bra och fin”.
