Plötsligt händer det. Ett sedan länge glömt föremål, manuskript eller konstverk upptäcks och kastar nytt ljus över vår historia. I artikelserien ”Fyndet” får du möta yrkespersoner som har fyndat på jobbet.
Vill du berätta om ett fynd du eller en kollega gjort på jobbet? Kontakta redaktion@magasink.se
Året är 1900. Nanna Maria Kristina Beskow, Maja kallad, är 23 år och nyexaminerad lärare i teckning och välskrivning. Nu har hon rest med båt från Stockholm till Umeå för att påbörja ett vikariat på stadens högre allmänna läroverk.
I Umeå ska hon sätta stort avtryck som pedagog och kulturpersonlighet. Efter att ha sökt och fått dispens från kungen, Oscar II, får hon som första kvinna fast lärartjänst på läroverket. På ett för tiden ovanligt icke-auktoritärt och vänskapligt sätt utbildar hon många elever. Flera av dem blir sedan konstnärer. Formgivaren och illustratören Stig Lindberg är kanske den mest kände. I skolan har han det tufft och teckning är det enda ämne han får bra betyg i. Senare i livet säger han att det var Maja Beskow som lärde honom att måla.
Hon engagerar sig även mycket för de kvinnliga eleverna, som först 1923 får fritt tillträde till läroverket.
I stadens kultur- och föreningsliv blir Maja Beskow en välkänd profil. På fritiden är hon aktiv inom kyrkan, scouterna och i flera andra föreningar. Hon målar också akvareller och fotograferar.
Och under hela livet bär hon i sitt hjärta en stor hemlighet.
När hon dör, 1964, köper Västerbottens museum delar av hennes dödsbo.
Personarkivet, drygt fyra hyllmeter, överförs till Folkrörelsearkivet. 25 år senare levereras ytterligare en låda. Eftersom arkivarien just då råkar vara tjänstledig ställs lådan på en hylla och glöms bort – i nästan 30 år.
Maja Beskow vid sitt skrivbord.
Foto: Beskows samling/Västerbottens museum.
När Karin Holmgren, förste arkivarie på Folkrörelsearkivet i Västerbotten, en dag öppnar kartongen är det mest av en slump. Hon ska hålla ett föredrag om Maja Beskow på ett bibliotek, vill förbereda sig och ser i databasen att det finns en låda som ska innehålla ”böcker”. Troligen bara gamla läroböcker, tänker hon, men gör en notering om att kolla lådan senare. Månader går innan hon lyfter ner kartongen. Den är förseglad med brun packtejp.
– Man förstår att ingen har rört den tidigare. Bara det gör ju att pulsen stiger. När jag öppnar den ser jag direkt att det är dagböcker. Och den inre världen är ju alltid spännande, särskilt om dagböckerna skrivits av en person som det finns en nyfikenhet kring, säger Karin Holmgren.
Snart hittar hon de noteringar som sannolikt är orsaken till att Maja Beskow på äldre dagar gett lådan till en nära vän – och att den först långt efter hennes död landat i arkivet. I dagböcker och på lösa blad finns en stark kärlekshistoria beskriven. ”Den största lycka och den största smärta”, som Maja Beskow själv sammanfattar den. Att hennes känslor rör en annan kvinna, Anna Åfeldt, gör inte historien mindre intressant.
– Kärleksberättelser är inget vi brukar hitta i vårt arkiv. Och när det handlar om samkönade relationer är det ytterst ovanligt. Det är också något man i dag eftersöker. Det finns ett behov av att kunna känna igen sig i historien.
Homosexualitet är olagligt fram till 1944 och klassas 1964, när Maja Beskow går bort, som en sjukdom. 1989, när lådan med dagböckerna landar i arkivet och glöms bort, hänger fortfarande många fördomar kvar.
– Det känns som fyndet gjordes i rätt tid, säger Karin Holmgren, som numera kan komplettera sina föredrag om Maja Beskow med den hemliga historien om stark, stolt och förbjuden kärlek.
