I egenskap av myndighetschef och överintendent för Statens försvarshistoriska museer är Helene Rånlund den som är ytterst ansvarig för arbetsmiljön på Armémuseum. Magasin K ber därför om en intervju för att hon ska få möjlighet att ge sin bild av situationen på arbetsplatsen, hur utställningen Korsvägar tagits fram och hur samverkan med de fackliga parterna fungerat.
En trappa upp i den östra flygeln i det 1600-talskomplex som Armémuseum delar med SFHM:s centrala funktioner möter Helene Rånlund upp på sitt kontor tillsammans med kommunikationschefen Sara Krüger.
Magasin K:s första fråga handlar om det uppsagda samverkansavtalet och dialogen mellan fack och arbetsgivare. Helene Rånlund säger att ledningen upplevt att samverkan fungerat bra och att de blev ”väldigt överraskade” när avtalet sades upp.
– Vi har försökt få fram konkreta orsaker till detta och vi har inte fått det. Vi beklagar verkligen att avtalet sagts upp och vi har en annan bild än de lokala parterna. Vi menar att dialog är det som är det viktiga.
Vi har fått information om att ett skäl till att samverkansavtalet sagts upp är att protokollen som arbetsgivaren skrivit inte stämt överens med det som sagts på samverkansmötena.
– Det var helt ny information. Det är HR-chefen som är med och skriver protokoll och vi har alltid en process att skicka fram och tillbaka och justera tillsammans. Så det känner jag inte igen. Vi har varit noga med att protokollen speglar diskussionen.
Vy från utställningen Korsvägar. I montern ses bland annat en grön dräkt som har tillhört Paraska Apostol.
Foto: Jonas Eng
Vi har uppgifter på att du som överintendent pressat fram utställningen Korsvägar, vilket lett till att museala etiska riktlinjer och vetenskaplighet inte kunnat följas. Vad säger du om det?
– Vi har varit tre samarbetsparter i det här. SFHM, som myndighet, genom Armémuseum. Det har varit Riksarkivet och vår samarbetspart, War museum i Kiev. Det har varit ett gemensamt projekt, det har varit gemensamma beslut kring allting. Det är inte jag som har pressat fram något särskilt.
På frågan huruvida utställningen tagits fram på kortare tid än normalt svarar Helene Rånlund att det säkert kan finnas ”olika uppfattningar om det”.
– Vi började för ett år sedan, sedan har arbetet av olika skäl påverkat tidplanen. Vi valde att hålla fast vid den eftersom vi ingått de här överenskommelserna. Det är en enorm planering och det går inte att backa helt plötsligt. Sedan kan man alltid önska att man ska ha mer tid. Det har handlat om att göra det vi har åtagit oss.
Uppfattningen att utställningen inte skulle följa museala etiska riktlinjer ställer hon sig frågande till:
– Vi är lite överraskade av frågan – vad är det konkret som vi inte skulle ha uppfyllt?
En sak är föremålshanteringen till exempel?
– Det har inte kommit fram något sådant. Vi har verkligen försökt göra det här på ett sätt så att inga föremål ska komma till skada. Enligt min vetskap så har vi inte äventyrat någonting.
Hon tillägger att de anlitat utomstående experter som faktagranskat innehållet i utställningen ”för att det inte ska finnas något som kan uppfattas som vinklat på något sätt”.
Har du förtroende för din personal och deras expertkompetens?
– På vilket sätt?
När det gäller att sätta ihop en utställning.
– Ja. Men vi måste också kunna göra det i samarbete med andra. Och det är kanske där som det finns olika uppfattningar. Det har handlat om att faktiskt alla parter ska vara med i detta, det har inte bara varit Armémuseums utställning, säger Helene Rånlund.
Foto: Jonas Eng
Vi har uppgifter på att du har anklagat anställda för att vara infiltratörer, att de står under påverkan, att de skulle vara en säkerhetsrisk.
– Det har jag aldrig sagt. Aldrig någonsin.
Och det uppfattades då som att du menade ryska infiltratörer.
– Jag har aldrig sagt något sådant, aldrig.
Kan du förstå var det kommer från?
– Nej.
Helene Rånlund tystnar, fortsätter:
– Vi har en utredning om kränkande särbehandling som handlar om just ett möte där det finns en anmälan om att jag ska ha sagt saker. Den utredningen pågår och jag kan inte kommentera den.
Hon tillägger att myndigheten har nolltolerans för kränkande behandling och att de har en skyldighet att utreda när någon säger sig ha upplevt någonting, vilket de också gjort genom en extern part.
Angående den fackliga förhandling som Saco-S initierat säger Helene Rånlund att det inte funnits några ”konkreta, substantiella saker så att vi förstår vad det handlar om”.
– Det har inte funnits några yrkanden i den här förhandlingen. Därför meddelade vi som arbetsgivare att vi avsåg att frånträda förhandlingen, om det inte tillkom några yrkanden som vi kan förhandla.
Många anställda vittnar om en dålig arbetsmiljö just nu och de senaste månaderna, vad är din kommentar till det?
– Jag är ytterst ansvarig och så har vi ett delegerat arbetsmiljöansvar. Jag har fullt förtroende för att Fabian (Fabian Arnheim, Armémuseums chef, reds. anm.) och hans museiledning jobbar med arbetsmiljön på det sätt som behövs.
Helene Rånlund säger sedan att det funnits en arbetsmiljörelaterad problematik på Armémuseum långt före att hon blev överintendent och att arbetsgivaren gjort flera insatser tillsammans med företagshälsovården.
Arbetsmiljöproblematiken har, enligt Helene Rånlund, gällt ”kulturen” och att de olika arbetsgrupperna ”behöver ha respekt för allas roller i en organisation, inte bara de som är experter inom det museala”.
– Det handlar mycket om hur vi kommunicerar och är med varandra. Det ska vara en arbetsmiljö där alla kan göra sitt jobb på ett bra sätt. Både medarbetare, men också chefer.
Helene Rånlund berättar att arbetsgivaren regelbundet gör så kallade ”temperaturmätningar” av arbetsmiljön och att de ”gått ner lite grann” den senaste månaden på Armémuseum – men att man inte sett några stora avvikelser.
– Med tanke på artiklar och så är det inte så konstigt. Någonting är det ju, och vi jobbar med det.
Samtidigt betonar hon att hon själv var med på den senaste skyddskommittén, det formella möte där representanter från arbetsgivaren och arbetstagarna planerar arbetsmiljöarbetet, och att hon då, i slutet av januari, inte fick några signaler om problem med arbetsmiljön.
En uppfattning, som flera personer vittnat om, är att det finns ett stort avstånd mellan personal och ledning. När Magasin K frågar Helene Rånlund om det säger hon att hon förstått att den uppfattningen finns.
– Det är ett påstående som vi försöker förstå vad det handlar om. Vi har varit inne i ett förändringsarbete under fyra, fem år. Det handlar om inriktningen och vår färdplan. Vi har jobbat med stora projekt, en magasinsflytt – det har också påverkat arbetsmiljön. Som har gjort att det kanske varit svårt att känna en framåtanda, det har jag full respekt för.
Apropå avståndet mellan ledning och anställda, vi har fått höra ord som toppstyrning och hemlighetsmakeri från ledningshåll. Vad är din kommentar till det?
– Vi jobbar inte så, säger Helene Rånlund och tillägger:
– Vi jobbar inkluderande. Sedan kanske inte alla tycker om de beslut som fattas.
Som sista fråga vill Magasin K veta hur Helene Rånlund ser på kritiken att SFHM skulle ha en politisk agenda, där man vill höja försvarsviljan, där man står på Ukrainas sida. Men det tycker hon inte är några konstigheter.
– Det gör ju hela Sverige – stödjer de demokratiska nationer som finns. Det gör alla museimyndigheter, det gör Riksantikvarieämbetet, det gör Nordiska museet. Vi ingår också i totalförsvaret och ska bidra till att upprätthålla och bygga upp och höja vår kapacitet. Det här är den inriktning som vi jobbar med i kulturarvssektorn: att skydda vårt kulturarv, att lära oss av Ukraina, att också stötta dem. Det är helt enligt museilagen. Vi har alla i uppgift att stödja dem som är utsatta i ett anfallskrig.
Tillägg till intervjun 2/4 2024: Efter artiklarnas publicering har Helene Rånlund via kommunikationschefen Sara Krüger hört av sig och vill bemöta uppgiften om att föremål placerats i montrar inom fyra veckor efter de målats:
”SFHM efterlever alltid ICOM:s etiska riktlinjer. Föremålshantering har varit korrekt – montrar har inte varit målade, utan klädda i tyg. En monter har målade sidor och den levererades över en månad innan föremålet sattes in. I övriga utställningsrummet använde vi genomgående en färg som inte emitterar.”
