Plötsligt händer det. Ett sedan länge glömt föremål, manuskript eller konstverk upptäcks och kastar nytt ljus över vår historia. I artikelserien ”Fyndet” får du möta yrkespersoner som har fyndat på jobbet.
Vill du berätta om ett fynd du eller en kollega gjort på jobbet? Kontakta redaktion@magasink.se
Den syns redan på långt håll, tronar mäktigt över det omgivande landskapet. Oavsett om du kommer över slätten till fots eller i båt över Vättern går den inte att undgå – en byggnad större och ståtligare än allting annat runt omkring.
Året är 823 e.Kr. och du har just fått syn på mjödhallen i Aska. Du närmar dig och ser hirdmän, hantverkare, pigor och trälar som rör sig bland stugor, bodar, lador och dass.
Men det är byggnaden på den tre meter höga plattformen som har fångat din uppmärksamhet. Ett långhus med brant tak, nästan 50 meter långt och 14 meter brett med fyra ingångar. Det är byggt kring kraftiga stolpar med utvändiga stöttor som håller väggarna på plats.
Du har kommit till högsätet för en östgötsk kung som styr över det omgivande landskapet. Detta är hans bostad, vardagsrum, matsal, hedniska tempel, konferensrum och platsen där segrar firas och minnet av förluster dränks i mjöd.
Under de tidigare och kommande hundra åren är detta allaktivitetshus centralplats för den östgötska eliten. Men plötsligt händer någonting. Vid mitten av 900-talet rivs byggnaden och marklagret sopas prydligt ner i stolphålen.
Varför detta abrupta slut? Några säkra svar finns inte, men väl ett par teorier. Det kan ha med Svearikets tillkomst att göra – att det inte längre var önskvärt med en östgötsk småkungaätt. Det kan också hänga ihop med att Östergötlands första kristna kyrka byggs bara en kilometer bort varpå den gamla ordningen med sin asatro får maka på sig.
Därefter används plattformen förmodligen som tingsplats under en tid, sedan bleknar minnena av de fornstora dagarna. Snart förvandlas den till en gåtfull och svårförklarad kulle i den östgötska byn Aska.
En gravhög, lyder den vanligaste uppfattningen genom seklerna. 1973 hävdar en geolog att kullen är en naturbildning och den klassas som drumlin, en moränbacke som skapats under istiden.
En dansk rekonstruktion av ett långhus. Ungefär så här såg hallbyggnaden i Aska ut.
Det är här arkeologen Martin Rundkvist, forskningslektor vid universitetet i Lodz, kommer in i bilden. I sin bok Mead-Halls of the Eastern Geats (Östgötarnas mjödhallar) från 2011 pekar han ut områden i Östergötland där det är rimligt att tänka sig att ännu oupptäckta hallbyggnader har stått.
– Det finns en rad indikatorer som tyder på att eliten under vendel- och vikingatid har hållit till på en viss plats. Till exempel om det finns ädelmetaller, runstenar och vapengravar. I boken pekade jag ut nio socknar, varav Hagebyhöga där Aska ligger var en. Där fanns en konstig plattform som kunde var en husgrund, berättar Martin Rundkvist.
I Aska utanför Vadstena i Östergötland fanns en märklig plattform som ansågs vara en gravhög. Arkeologen Martin Rundkvist anade att den kunde vara en husgrund.
Foto: Kristina Ekero Eriksson
När han och kollegan Andreas Viberg två år senare gick med markradar över högen visade sig misstankarna stämma. På bilderna trädde hallens grundplan tydligt fram med takbärande stolphålspar och vägglinjer.
– Det var egentligen ingen överraskning, men jag blev ändå väldigt lycklig. Så fort vi såg bilderna visste vi att detta var den största byggnaden i Östergötland innan domkyrkan i Linköping stod färdig. Beowulfkvädet från 700-talet nämner höga hallar som glänser i solen. Så bör mjödhallen i Aska sett ut, säger Martin Rundkvist.
”Det var egentligen ingen överraskning, men jag blev ändå väldigt lycklig.”
Somrarna 2020 och 2021 var det dags för nästa steg. Tillsammans med en grupp arkeologistudenter öppnade han schakt på cirka 200 kvadratmeter. Marklagret hade sopats ner i stolphålen och det var där de främsta fynden gjordes.
– Vi hittade guldgubbar, som låg i ett av de mindre stolphålen och verkade höra ihop med hallens tron. Sammanlagt 30 stycken, hela och i delar, vilket är den största koncentrationen som hittats inom det medeltida Sverige, säger Martin Rundkvist.
Det handlar om små guldbleckrutor, stora som en fingernagel. De föreställer oftast en man och en kvinna, antagligen asagudar eller tidens kungligheter, som håller om varandra. Hur de användes och vad de symboliserar är dock fortfarande oklart.
– Guldgubbarna kan ha tillverkats för att fästas på en takstolpe där den mäktigaste personen hade sin tron, men det är egentligen bara en gissning.
Puss! En av guldgubbarna som hittades i Aska. Vilken funktion de fyllde är oklart.
Foto: Björn Falkevik
Så vad betyder upptäckten av mjödhallen i Aska i ett större perspektiv? Östergötland hade länge varit en vit fläck på kartan över maktens platser i Norden under vendel- och viktingatid. Så är det inte längre.
För Martin Rundkvists egen del är hallen en milstolpe i karriären. Ett vackert exempel där kunskap och ihärdighet fick honom att se samband och dra slutsatser som ingen före honom hade lyckats med.
– Mjödhallen i Aska är nog det jag kommer att bli ihågkommen för. Dessutom skrev jag nyligen en artikel om fyndet som hamnade på omslaget av den internationella arkeologitidskriften Antiquity. Det är svårslaget, som att göra en låt som blir listetta i USA, säger han.
Stor som tre tennisplaner
- Hallbyggnaden i Aska stod på en tre meter hög plattform, 80 meter lång och 18 meter bred.
- Själva byggnaden var 48 meter lång, 14 meter bred och hade fyra ingångar. Golvytan var 600 kvadratmeter, vilket motsvarar tre tennisbanor.
- Kol-14-analyser visar att den byggdes mellan 650 och 680 e.Kr. och att revs under 900-talet.
- Byggnaden hade dubbla väggar och taket bars upp av sex par bärande stolpar.
- Likheten är stor med hallbyggnaden i Gamla Uppsala. Planlösningarna tyder på nära kontakter mellan de båda platserna.
- Vid undersökningar 2020 och 2021 hittades sammanlagt 30 så kallade guldgubbar. Det är små tunt hamrade guldbleck som väger i genomsnitt 0,1 gram och avbildar ett par som står mitt emot varandra – till synes pussandes.
- Tidigare fynd från gravar i närheten – ett Frejasmycke och ett hängsmycke som föreställer en vikingatida krigare – bekräftar bilden av Aska som ett kungligt maktcentrum.
