De senaste åren har det pågått en allt intensivare diskussion på Stadsmuseet i Stockholm om var det material som medarbetarna skapar, som fotografier och intervjuer, ska arkiveras. När Magasin K möter upp samlingsarkivarien Petra Nygård tillsammans med Johanna Karlsson, enhetschef för museets samlingar, blir det tydligt att frågan är komplex.
– Utåt kanske det inte märks, om det är en bild som är som är tagen i tjänst eller en del av en samling. Men det påverkar förvaltandet och hur vi publicerar, säger Petra Nygård.
Bland museets cirka nittio anställda är hon den enda utbildade arkivarien, en tjänst som funnits på museet sedan slutet av 1990-talet. Som ordförande för Mabbas, föreningen för museernas arkiv- biblioteks- och bildarkivaställda, är Petra Nygård van att argumentera för arkivets och arkivariens nödvändiga roll. Samtidigt säger hon att situationen i mångt och mycket är en annan än den i mitten av 1980-talet då föreningen bildades, då museiarkivet inte hade samma status som samlingen av föremål.
– Vi har kommit väldigt långt, i dag finns det ett stort intresse för materialet. Även om jag skulle vilja påstå att vi arkivarier är ganska underbemannade på museerna.
Nej, det är inte intresset som är problemet numera, utan det faktum att digitaliseringen i kombination med museernas allt större fokus på samtidsdokumentation kommit att riskera något av en dragkamp inom det offentliga. En dragkamp om vilka handlingar som ska tillhöra samlingsarkivet och vilka som, i fallet med Stockholm, ska tillhöra ämbetsarkivet, alltså det arkiv dit handlingar och dokument som upprättas inom verksamheten hör.
– Som museum vill vi curera, göra en berättelse, bygga ett sammanhang utifrån källmaterialet. Vi har en lång tradition av att göra intervjuer och ta fotografier och koppla ihop det med föremål. Risken, som jag ser det, är att de nu rycks ur sitt sammanhang, säger samlingschefen Johanna Karlsson.
Kanske, fortsätter hon, när vi lämnat museets läsesal och slagit oss ner i hennes trånga arbetsrum i den pampiga 1600-talsbyggnaden vid Slussen, är de onödigt oroliga, men då får det vara så.
– Om vi inte lyckas med vår gränsdragning underminerar vi museets framtid. För om vi lägger de här berättelserna som vi hämtat in i tjänsten i ämbetsarkivet, om vi separerar datan, kommer vi få svårare att berätta om allsidiga och komplexa samhällsskeenden.
Stockholms stadsmuseums arkiv
Stadsmuseet i Stockholm är ett kulturhistoriskt kommunalt museum som organisatoriskt ligger under stadens kulturförvaltning, med flera ämbetsarkiv (däribland Stadsmuseets) och en anställd arkivarie. Stadsmuseet i Stockholm har ett samlingsarkiv med en anställd arkivarie och ett bildarkiv. Arkiven förvaras i en och samma arkivlokal i ett magasin i Frihamnen i norra Stockholm.
I museets ämbetsarkiv finns dess verksamhet dokumenterad, som utställningar, remissvar i byggnadslovs- och kulturmiljövårdsärenden, byggnadsinventeringar och arkeologiska rapporter. Arkiven omfattar cirka 1 000 hyllmeter och rymmer också teater- och nöjeshistoriskt material, enskilda arkiv, uppteckningar, minnesskildringar, kartor och ritningar. Fotografisamlingen omfattar cirka 4 miljoner bilder.
Källa: Stadsmuseet i Stockholm
Visserligen skulle stadsmuseet teoretiskt sett kunna begära ut materialet som de själva skapat från ett ämbetsarkiv, eftersom det är offentlig handling. Problemet är bara, som Petra Nygård och Johanna Karlsson ser det, att material som till exempel intervjuer många gånger kan vara känsligt, vilket skulle kunna innebära att de inte får tillgång till vad de själva skapat. En annan risk, som de ser det, är att ett ämbetsarkiv skulle kunna göra andra bedömningar när det gäller rensning och gallring än ett samlingsarkiv.
Om man ska hårdra det – arkivlagen kontra museilagen – där blir museet förloraren. Vi vill lyfta den här frågan.
– Om man ska hårdra det – arkivlagen kontra museilagen – där blir museet förloraren. Vi vill lyfta den här frågan. Problemet kanske inte verkar stort, men jag tror verkligen att vi behöver prata om det. För om vi inte får förvalta våra insamlade berättelser och fotografier, då skulle det kunna leda till att museets samling enbart beskriver framtiden utifrån gåvor och föremål, säger Johanna Karlsson.
Petra Nygård nickar. Understryker att offentlighetsprincipen är det mest fantastiska vi har, men att det här ytterst handlar om de verkligen kan utföra uppdraget att samla och förvalta trots att de är ett kommunalt museum:
– Just nu är det där vi är. Vårt uppdrag är att samla, samtidigt krockar det med arkivregler som styr.
Föreläser om problematiken
I dag släpps förstudien till den stora kartläggning av enskilda arkiv som Svenska arkivförbundet initierat och där museerna är en av de viktigaste målgrupperna. Anledningen är det i våra nordiska grannländer inte bara visat sig att museiarkiven många gånger varit otillgängliga för forskare, haft undermåliga lokaler eller varit dåligt förtecknade. Utan det har också blivit uppenbart att museernas arkiv kommit i skymundan – eller haft motsatta intressen – gentemot museets huvudsakliga verksamhet.
I samband med att förstudien presenteras av Svenska arkivförbundets generalsekreterare Amanda Vesterlund på ett seminarium 21 februari i Riksantikvarieämbetets regi kommer Petra Nygård och Johanna Karlsson berätta om Stadsmuseet i Stockholms arbete med arkivfrågor. Medverkar gör även Susanne Nickel och Susanne Granlund från Eskilstuna stadsmuseum.
