Drygt hälften av alla Sveriges skolelever ska snart få ett bibliotek eller tillgång till en skolbibliotekarie för första gången. Samtidigt kommer befintliga skolbibliotek behöva ses över för att leva upp till de nya lagändringarnas kriterier. Men för att få till en framgångsrik verksamhet, som kan bidra till att vända den nationella läskrisen, behövs kunskap och nyfikenhet, det säger skolbibliotekarien Jonna Bruce som nyligen släppte Skolbibliotek nu! ihop med rektorn och skoldebattören Linnea Lindqvist.
– Bara för att en skola har en skolbibliotekarie är det inte säkert att verksamheten används på rätt sätt. Min erfarenhet är snarare att det ligger väldigt mycket ansvar på den enskilda skolbibliotekarien, att gången inte är krattad från ledningen, säger Jonna Bruce till Magasin K i samband med släppet av den nya boken.
Ni riktar er primärt till landets skolledare, är det därför?
– Ja, när inte verksamheten är framgångsrik eller att skolbibliotekariens kompetens inte används på rätt sätt handlar det oftast om att det inte finns kunskap hos skolledaren. Sedan hade jag definitivt inte blivit ledsen om några politiker läste den också.
Vad är er viktigaste poäng i boken?
– I samhället och bland politiker pratas det om att vi har en läskris – men här på Hammarkullsskolan omges eleverna med litteratur, vi pratar om litteratur och det finns stöd för lärarna i litteratur. När jag pratar med andra skolbibliotekarier säger många samma sak: Vadå läskris? Så det viktigaste är att våga satsa på att anställa skolbibliotekarier. Man kommer se en skillnad.
Magasin K:s genomgång visar att det inte finns tillräckligt många skolbibliotekarier för att täcka behoven. Vad är ditt råd till den om är nyfiken på din inriktning?
– Jag hävdar ju att skolbiblioteket bör vara en pedagogisk funktion på skolan, så man ska vilja undervisa. Man får inte vara rädd att gå in och ta ett klassrum och att utbilda lärare i sådant som de inte känner till. Att ha boksamtal, textsamtal och förklara hur olika genrer är uppbyggda.
Du vill se en specialiseringsutbildning för skolbibliotekarier, hur skulle den kunna se ut?
– Jag tänker att precis som man väljer inriktning på vissa andra högskoleutbildningar skulle man år tre kunna välja skolbibliotekarieinriktade kurser. Bibliotekarieutbildningen handlar mycket om att ordna upp bestånd, men vi skulle också behöva praktiska verktyg för att arbeta med elever och prata samma språk som lärarna när det gäller didaktik och pedagogik. Jag tror att det hade gynnat oss som yrkeskår.
Jag tänker att man ska vända på det och fråga hur ledningen tänker säkerställa att lärarlaget är med på tåget. Man får vara lite tuff.
I boken skriver du också att dynamiken på anställningsintervjun borde förändras.
– Ja, när jag suttit i intervjuer har jag ofta fått frågan om hur jag ska marknadsföra skolbiblioteket till lärarna. Jag tänker att man ska vända på det och fråga hur ledningen tänker säkerställa att lärarlaget är med på tåget. Man får vara lite tuff.
Och när man väl är på plats, hur kan man som skolbibliotekarie argumentera för att biblioteket integreras i undervisningen?
– Jag tycker att det som varit mest framgångsrikt för mig är att jag fick ha en fortbildningsdag för lärarna. Att prata om skillnaden mellan folkbibliotek och skolbibliotek, vilka lagar vi lyder under, och vad som är rektors, lärarnas och skolbibliotekariens ansvar. Prata om vart vi vill, vad jag som bibliotekarie anser och vad lärarna anser att eleverna behöver. Och vad rektorn behöver göra för att möjliggöra allt det.
Skolbibliotekarierna har några av de sämsta lönerna bland DIK:s yrkesgrupper – tror du det kan ändras nu?
– Linnea skriver att hon tycker att det viktigt att skolbibliotekarien lönesätts i paritet med lärarna, eftersom vår utbildning i många fall är lika lång eller längre. Nu känns det som att vi tar de jobb som finns med den lön som erbjuds. Men förhoppningsvis kommer vi att få vi en annan ställning, där vi kan ställa lite krav.
