När Svensk curatorförening startade för drygt två år sedan var det mot bakgrunden att landets curatorer inte kan söka offentliga bidrag i samma omfattning som konstnärer (som de arbetar med) och andra motsvarande yrkesgrupper (som regissörer, koreografer och dirigenter), vilket Magasin K tidigare berättat om.
Förra vintern genomförde föreningen en enkät med syftet att ge en första bild av curatorernas arbetsvillkor och förutsättningar på arbetsmarknaden. En viktig slutsats när svaren från de 108 curatorerna i kartläggningen sammanställts är också att de konstnärliga bidragen som finns till stor del missar yrkesgruppen.
– Jag skulle säga att läget är ganska prekärt, inte minst om man är frilansande curator, eftersom det inte finns tillräckliga stödstrukturer att falla tillbaka på, säger Karin Bähler Lavér, verksamhetsutvecklare på Svensk curatorförening samt konstnärlig ledare för Skene, ett rum för samtida konst i Malmö.
Karin Bähler Lavér understryker att bildkonstfältet är det mest marginaliserade på ett redan utsatt kulturfält, vilket leder till att institutionerna varken har råd att anställa eller ge uppdrag till fristående curatorer. Det får i sin tur ytterligare effekter.
– Om man talar om breddad rekrytering, om olika sociala och kulturella bakgrunder, leder de svåra villkoren till att det blir ganska homogent – eftersom alla inte kan välja den här yrkesvägen. Och det ger avtryck på vilken konst som visas, säger Karin Bähler Lavér.
I samband med rapportsläppet ordnade Svensk curatorförening ett panelsamtal på Bonniers konsthall.
Foto: Rebecka Gordan
I rapporten framkommer också att en frilansande curator tjänar drygt hälften av en anställd curator, vilket betyder att de flesta frilansande curatorer måste ha ett annat arbete vid sidan om för att klara uppehället. För de anställda curatorerna är den största utmaningen den höga arbetsbördan.
– Det här leder till en situation där man som frilansare tvingas konkurrera med sina kollegor i stället för att dela på resurser och kunskap och att många inte mäktar med i det långa loppet. Samtidigt vågar kanske inte den som är anställd ta risken att flytta på sig, vilket gör att det inte blir tillfällen för nya att komma in, säger Karin Bähler Lavér.
Det här handlar om ett erkännande av vårt yrke som en konstnärlig profession, att ta fasta på att vi existerar och att vi spelar roll för kulturen i stort.
Svensk curatorförening har också jämfört situationen med den i Nederländerna och i de nordiska grannländerna där curatorerna bland annat har tillgång till research- och resestipendier samt residens – vilket inte existerar i Sverige.
– Att det finns utrymme för fortbildning och kompetensutveckling är en jätteviktig sak för att driva fältet framåt. Det här handlar om ett erkännande av vårt yrke som en konstnärlig profession, att ta fasta på att vi existerar och att vi spelar roll för kulturen i stort, säger Karin Bähler Lavér.
Om rapporten
- För konsten till publiken – curatorernas arbetsvillkor i Sverige baseras på en webbaserad enkät som genomfördes vintern 2022-2023 och som riktade sig till professionella curatorer med minst hälften av sin verksamhet i Sverige.
- 108 personer svarade på enkäten, där majoriteten är anställda, oftast vid en offentlig institution, och cirka 40 procent är frilansare. Curatorer vid institutioner kontaktades direkt, utöver det spreds enkäten brett i föreningens olika kanaler. Ett utskick gjordes även via DIK.
- Rapportförfattare är Tanja von Brünken, fristående konsult och tidigare kansliråd på Kulturdepartementet med ansvar för bildkonst och konstmuseer. Enkäten utfördes av Sarah Rodrigues som en del av en magisteruppsats vid Internationellt masterprogram i curating vid Stockholms universitet i nära samråd med Svensk curatorförening.
