Plötsligt händer det. Ett sedan länge glömt föremål, manuskript eller konstverk upptäcks och kastar nytt ljus över vår historia. I artikelserien ”Fyndet” får du möta yrkespersoner som har fyndat på jobbet.
Vill du berätta om ett fynd du eller en kollega gjort på jobbet? Kontakta redaktion@magasink.se
Året är 1857 och barkskeppet Isola Bella hissar segel och lämnar Helsingborgs hamn. Fyra kanonskott signalerar att resan mot slutdestinationen Ostindien har påbörjats.
Sågade trävaror ska till Marseille, därefter ska järnhaltig mineral lastas i Newport i södra Wales och lossas i Bombay. På resan tillbaka till Helsingborg kommer lastrummet vara packat med rissäckar.
Kapten på skutan är Frans Joseph Jepsson och även hans hustru sedan sju månader, Eleonora Jepson, är med ombord. Under denna och ytterligare en resa för hon en detaljerad dagbok om livet till havs och i hamn. Om stiltje och tristess, stormar och dramatik och storslagna caféer i Marseille och mäktiga pagoder i Rangoon.
Dagböckerna och breven till och från släkten där hemma är Eleonoras livlina. Här berättar hon om vardagen ombord, om kärleken till sin kapten och om längtan att snart återförenas med släkt och vänner i sin älskade hemstad.
Eleonora och Joseph mönstrar av Isola Bella 1862. Precis som hon har önskat får de leva resten av sina liv tillsammans på ”den kära landbacken”, i en präktig lägenhet på Drottninggatan 14 i Helsingborg med utsikt över Öresund.
När det barnlösa paret dör tar Elis Wadstein, Eleonoras systerson, hand om dagböckerna, breven, fotografierna och föremålen från det gemensamma hemmet. När han dör 1942 hamnar sakerna i Helsingborgs museums magasin där långt ifrån allt katalogiseras.
Eleonora Jepsons lätt framåtlutande handstil speglar ofta tillfället då hon skrev, hastigt nedtecknade rader vid svår väderlek.
Foto: Anna Bank
Nästan 60 år senare år senare letade antikvarien Birgitta Witting runt i museets samlingar. Året var 2001 och hon var på jakt efter föremål till den stadshistoriska utställningen Fragment och gick igenom olika arkivmaterial.
Där hittade hon några vackra kärleksbrev från 1850-talet mellan en viss Eleonora Scherber och Frans Joseph Jepson. Intill låg en röd skrivbok med slitna pärmar som var svår att motstå.
– Jag leddes jag rakt in i en stjärnklar natt med valar och delfiner som simmade omkring ett fartyg ute på öppet hav. Jag renskrev ett lite stycke och minns att jag tänkte – åh, det här borde publiceras, berättar Birgitta Witting.
Men andra arbetsuppgifter kom emellan. Åren gick och minnet av den stoiska kaptenshustrun sjönk undan. Det var först 18 år senare när en kollega berättade att hon hittat Eleonora Jepsons resedagbok som bokprojektet fick styrfart igen.
Först trodde Birgitta Witting att det rörde sig om samma röda, slitna skrivbok som hon själv hittat 2001, men det visade sig vara en annan dagbok. Först då insåg hon att Eleonora hade gjort två resor över världshaven med Isola Bella.
– Då drabbades jag av den där passionen och kände att jag ville ge ut hennes dagböcker. Min chef tyckte om idén och Helsingborgs museiförening tog på sig att bekosta utgivningen och så var vi i gång.
”Just som jag står där i god ro och kavlar ut min deg, kommer min rara Gubbe och säger ’Kom! Skall du få se Cap Verdeöarna.’ Jag ville knappt tro det, men till min stora förvåning såg jag att det verkligen var så.” Den 5 maj 1860.
Foto: Helsingborgs museum
Det är ett imponerande bokprojekt som Birgitta Witting nu har rott i land. Tillsammans med ett redaktionsråd och formgivare har hon skapat en fullmatad coffee table-bok med fotografier, brev, teckningar, kartor och faktarutor om allt från hur man fastställer longituden med en kronometer till varför stiltjebälten bildas kring ekvatorn.
I centrum står dock de två dagböckerna. Här öppnas en dörr till livet på och under däck på den tremastade barken Isola Bella. En människa av kött och blod träder fram ur dagboksanteckningarna.
– Som läsare kommer man Eleonora väldigt nära. Hon svettas gruvligt, har tandvärk och oroar sig för vädret och släktingarna där hemma i Helsingborg och är väldigt kär i sin Frans.
Då och då möter de ett fartyg ute till havs och stämmer av varandras longituder. Har de tur vajar den blågula flaggan i akterstaget. Då händer det att en burk lingonsylt byter båt.
Annars är det mest vardagsliv ombord; saker lagas, degar kavlas, regnvatten samlas in och kläder tvättas, stryks och torkas. Och mycket väntan; på att vinden ska återvända eller stormen bedarra.
– Det finns många skildringar av männens arbete till havs, men kvinnorna är ofta osynliga. Här får vi möta en kvinna från det förflutna och det känns som att man kommer henne väldigt nära, säger Birgitta Witting.
