– Vi behöver debatter, respektfulla dialoger om svåra ämnen, kanske till och med bråka lite om saker och ting. Först då kan vi gå vidare som samhälle.
Efter åtta år som museiassistent och intendent i Moskva och nyss avslutade doktorandstudier i Norrköping har Olga Zabalueva bilden klar för sig. Museer är den bästa plattformen för känsliga frågor, de som väcker starka reaktioner i samhället. Det handlar om en slags mjuk makt, en trovärdighet som museerna måste våga använda. Annars väntar tystnad. Men den fick Olga Zabalueva nog av för länge sedan.
En båge tillbaka i tiden. Olga Zabalueva och hennes föräldrar, båda ingenjörer, går på museum tillsammans nästan varje helg. Moskva har flera hundra museer, besöken är vardag för en stor del av stadens invånare. Själv förälskar hon sig i museivärlden, rummen som iscensätter det förflutna, materialiteten i föremålen, visningarna som blir till äventyr.
Åren går och hon tar sin magister i museologi, får jobb på ett museum med avstamp i Moskvas 1700-tal. Därefter arbetar hon sig framåt i tiden, blir intendent, ordnar konferenser, ansvarar för tillfälliga utställningar.
En central del i Olga Zabaluevas avhandling är skillnaden mellan politikers påverkan och att museer tar egna initiativ till att diskutera politik.
Foto: Jonas Eng
Hennes sista museijobb i Ryssland är på Statens centrala museum för samtidshistoria. Det är 2012 och hon deltar i ett projekt som ska dokumentera de politiska protester som nyligen ägt rum i Moskva.
– Det här var en tid då det inte var så mycket propaganda i det ryska medie- och kulturlandskapet som ett par år senare. Ändå var det som att man hade en särskild föreställning om hur vi skulle berätta historien om de här protesterna, säger Olga Zabalueva.
Till exempel fick de inte fokusera på oppositionens protester, utan var tvungna att lyfta majoritetspartierna, de som var viktiga för staten, i samma grad.
– Det kändes som att uppdraget att dokumentera samtiden var mycket styrt av… jag ska inte säga rädsla, men en slags ångest. Om vi gör något fel innebär det konsekvenser för museet: ekonomiska konsekvenser, politiska konsekvenser, vilka som helst. Ingen sade det högt, men det var en jobbig atmosfär.
Jag såg med egna ögon hur politiskt styrda museer är. Det blev en början på mitt intresse för de här frågorna.
Olga Zabalueva ser upplevelsen som sin brytpunkt. Efteråt kunde hon inte sluta fundera över museers koppling till politiken – vad som samlas, vad som berättas, vilka narrativ som en museiadministration anser är rätt.
– Jag såg med egna ögon hur politiskt styrda museer är. Det blev en början på mitt intresse för de här frågorna.
När hon blickar tillbaka uppfattar hon en utveckling som startade kring åren 2007 till 2011, där debatter och ställningstaganden blev mer och mer sällsynta. Samtidigt var det fortfarande ett friare klimat.
– Jag tror att en del i det var att politikerna inte brydde sig om kulturen och museivärlden. Det var en underfinansierad sektor, där vi kunde göra lite som vi ville.
Efter ett tag, berättar Olga Zabalueva, kom en ny statlig kulturpolitik, statliga kulturella strategier som sade att museerna skulle fokusera på nationalstaten och dess kulturarv.
– Det blev en väldigt oroande retorik som dök upp utifrån dessa riktlinjer och strategier.
Vid den här tiden blev det allt mer komplicerat för Olga Zabaluevas sambo, som är människorättsjurist, att verka i Ryssland. Men att de två kvinnorna inte längre kände sig trygga var inte den enda anledningen till att de kom till Sverige hösten 2015.
– Det kändes också som att det var dags att försöka bidra med våra yrken, att göra något mer än att bara sitta tyst och säga ingenting. Jag identifierar mig inte som aktivist, men det finns särskilda frågor som jag brinner för – som jämställdhet, rättvisa och demokrati, säger Olga Zabalueva.
Som nyanländ i Sverige visade det sig vara svårt att få jobb inom museisektorn, vilket hon i dag säger att hon inser gäller även för de som är uppväxta här. Hennes sambo hade fått stipendium av Svenska Institutet för att studera i Lund, själv läste hon in master i tillämpad kulturanalys och sökte därefter en doktorandtjänst vid Linköpings universitet, förlagd i Norrköping.
Under hösten har Olga Zabalueva arbetat som forskningsassistent.
Foto: Jonas Eng
Tanken var undersöka hur kulturen kan ta sig an svåra frågor i den nära historien med utgångspunkt i Rörelsernas museum, ett statligt demokrati- och migrationsmuseum som var aktivt som försöksverksamhet mellan 2017 och 2020 i Malmö.
– Jag tyckte det var ett bra exempel på hur museum kan skapas från scratch utifrån en väldigt tydlig politisk vilja som kom från Malmö stad, samtidigt som diskussioner bland lokala aktörer och inom civilsamhället innebar en gräsrotsnivå i museiskapandet.
Mitt under arbetet med avhandlingen kom beskedet att pilotprojektet skulle avslutas. Utöver svåra ekonomiska omständigheter till följd av pandemin, lämnades ingen klar motivering till beslutet, vilket Olga Zabalueva ser som problematiskt.
– Museet både skapades och avvecklades på politiskt initiativ. Att man inte gav någon tydlig förklaring till avslutet bidrog till ångest och oro, en känsla av att inte kunna föreställa sig vilka risker och konsekvenser som finns.
Mina viktigaste resultat handlar om institutionell reflexivitet, att museerna måste fundera kring historien bakom de egna samlingarna, över upplägget av museet, sitt varför.
En central del i Olga Zabaluevas avhandling är att lyfta fram skillnaden mellan politikers påverkan på museer – och att museer själva tar initiativ till att diskutera politik.
– Mina viktigaste resultat handlar om institutionell reflexivitet, att museerna måste fundera kring historien bakom de egna samlingarna, över upplägget av museet, sitt varför. För museer är politiska institutioner. De påverkas av politiken och de kan påverka politiken. Och det är det sista som är viktigast att komma ihåg.
Hon tar debatten om ICOM:s förslag på en ny museidefinition år 2019 som exempel, hur den ansågs för politisk i den globala museivärlden. Men också begreppet Museum activism, som myntades kring 2015, och hashtagen #MuseumsAreNotNeutral, som fick stor betydelse för museum globalt och där tanken var att visa att museer som institutioner faktiskt kan diskutera samtidsfrågor, ta upp svåra politiska historier om kolonialism och förtryck och prata om varför det är relevant i dag.
Olga Zabalueva har tagit tydlig ställning mot Rysslands krig i Ukraina och mot den ryska statens politik, vilket gör att hon – precis som många andra ryssar – inte känner att hon längre kan besöka eller återvända till Moskva.
Foto: Jonas Eng
Du säger att museer har en slags mjuk makt, en trovärdighet som de måste våga använda för att diskutera ämnen som är känsliga i samhället. Om de därmed påverkar politiken – underminerats inte trovärdigheten då?
– Nej, inte om man är tydlig och transparent. Det är därför reflexivitet är så viktigt. Man måste vara modig och prata öppet om sina institutionella rötter, om sin ställning, sin plats i världen och om svåra saker. Det är tystnad som underminerar trovärdighet och kunskapsproduktion. Det är jag övertygad om.
Sedan flytten till Sverige har Olga Zabalueva behållit kontakten med tidigare kollegor och forskare inom den ryska museivärlden. De vittnar om att det blir allt stummare i den. Drömprojektet, att åka till Moskva och forska om den ryska minneskulturen i relation till samtiden, känns avlägset. Samtidigt ser hon en liknande utveckling i Sverige. Det oroar henne.
– Kanske är det vad min avhandling handlar om, att när politiken kommer till museerna är det inte samma sak som att museerna blir medvetna om att de är en del av politik. Att det finns en skillnad mellan politiskt styre och politisk agens.
Föreläser i Malmö
Olga Zabalueva disputerade med avhandlingen Not All Museums: Memory, politics and museum activism on the move i augusti 2023 vid Institutionen för kultur och samhälle på Linköpings universitet. I samband med Förbjuden kulturvecka i Malmö kommer hon att berätta om sin avhandling och bland annat diskutera hur museer hanterar samtidshistoria och politiskt känsliga ämnen med exempel både från Sverige och globalt.
