Det var under Almedalsveckan i Visby förra sommaren som Johanna Lindell och Caroline Thunved började fundera på en gemensam bok. Som ledare för DIK och Sveriges Kommunikatörer hade de gång på gång fått svara på debattinlägg som misstänkliggjort offentliganställda kommunikatörer, som menat att yrkesgruppen egentligen inte behövs.
– Utgångspunkten var en frustration över att det uppenbarligen är många människor som inte vet vad kommunikatörer gör. Vi ville kliva bort från den defensiva scenen och istället ge konkreta exempel på värdet kommunikation adderar. Vi ville ge röst åt doldisen, säger Johanna Lindell.
Ett och ett halvt år senare är intervjuboken redo för lansering. Genom att låta företrädare för yrket berätta om sina utmaningar och hur de ser på sitt uppdrag hoppas författarna skapa en större förståelse för professionen, inte minst den press som många upplever i dag.
– Att man blir så ifrågasatt tror vi påverkar arbetsmiljön. För det leder till en känsla av att man hela tiden måste överleverera. Stress gör oss sjuka, men en kvalificerad gissning är att de höga sjuktalen i yrket också handlar om otydliga krav och förväntningar i kombination med ifrågasättandet, säger Johanna Lindell.
En annan viktig slutsats har för henne varit att kommunikation inte längre kan ses som en stödfunktion, utan att kommunikatörerna numera är en del av kärnverksamheten och är med och utvecklar den.
– Att alla som är sjuka inte längre sitter i väntrummet på vårdcentralen utan istället hittar vad de ska göra på 1177, den förändringen i synen på vårdapparaten, det är ett initiativ från kommunikatörer. Det finns många fler exempel, och något jag tror att vi kommer få se mer av framåt.
Du ska själv inte synas och det tror jag påverkar att man är obekväm att ta debatten.
Den här doldisen du nämnde, som ni ville ge röst åt – har kommunikatörerna varit för tillbakadragna?
– Jag tror det behövs att man diskuterar den egna rollen. Om jag jämför med journalister, den redaktionella miljön, där är min bild att man diskuterar mer vad man kunde gjort bättre, publicistiska beslut, den egna yrkesrollen.
– Det här är något man behöver rusta sig för under utbildningen. Och som vi som fackförbund kan bidra mer till, till exempel med uppdaterade yrkesetiska riktlinjer, som vi förhoppningsvis har klara snart.
– När kommunikatörer har ifrågasatts, då har vi på DIK och Sveriges Kommunikatörer stått för en motbild, men inte många andra. Och de kommunikatörer som hörs, de är ofta före detta journalister. Det tycker jag är intressant.
Vad tror du det beror på?
– Jag tror att man är van vid att jaget inte ska synas. Som kommunikatör jobbar du med ett uttryck som är arbetsplatsens, du jobbar med att få ut dina talespersoner – att hitta din talespersons röst när du skriver tal. Du ska själv inte synas och det tror jag påverkar att man är obekväm att ta debatten.
