Just nu pågår en räddningsundersökning av den gamla rödrockagraven i Ligga, invid Lule älv och drygt två mil norr om Jokkmokk, som riskerar att erodera och helt försvinna. Det är ett tämligen vanligt problem längs Sveriges reglerade älvar. För att styra hur mycket vatten som släpps ut ur kraftverkens magasin höjs och sänks vattennivån i älven. Det bidrar till att strandkanterna eroderar, framför allt på de platser där det är sandigt och kanten redan är mjuk, och det drabbar de fornlämningar som finns. I kombination med klimatförändringarnas påverkan på området riskerar problemet att bli ännu större i framtiden.
– Det handlar om att rädda det som räddas kan. Och det är bråttom för det rinner ut tusenårig kunskap om livet i norra Sverige. Det tycker jag är helt ohyggligt, säger Malin Brännström.
”Det rinner ut tusenårig kunskap om livet i norra Sverige.”
Kanske handlar det om ett tusental lämningar – spår av boplatser, eldade hällar samt avslag från pilspetsar och liknande – men ingen vet exakt eftersom det aldrig har gjorts någon fullständig inventering i norra Sverige.
Fornlämningar är enligt kulturmiljölagen skyddade, men de tillstånd som gavs när vattenkraften byggdes gäller än i dag. Efter ett EU-direktiv ska vattenkraften nu miljöprövas för att få moderna miljökrav, och enligt EU bör man förutom skyddet av bland annat ekosystemet även ta hänsyn till skyddet av kulturmiljö. Miljöprövningarna pausades i vintras, men kommer att starta igen under 2024 och pågå i runt 20 år för hela Sverige. Ett omfattande jobb, där frågan om kulturmiljö bara är en liten del.
– Det finns ju jättemånga miljöfrågor runt vattenkraften, och det är lätt att den här frågan hamnar i skuggan. Men kom ihåg att man i hållbarhetsmålen pekar på att vi inte kommer hitta en hållbar lösning om vi inte har kulturvärdena med oss, så jag tycker att myndigheter och företag måste ta även kulturmiljöfrågan på allvar, säger Malin Brännström.
Porsi vattenkraftverk ligger i Lule älv i Vuollerim, Jokkmokks kommun.
Foto: Johanna Lundeberg
Vilka åtgärder miljöprövningarna kan leda till när det gäller kulturmiljön är ännu oklart. Att till exempel begränsa hur vattnet regleras blir svårt, eftersom det är många andra faktorer inblandade. Malin Brännström tycker att man bör kartlägga vilka områden som löper störst risk att erodera och utifrån det ha en långsiktig plan för att årligen undersöka miljön, när vattenflödena tillåter det.
– Ibland är vattnet så högt att du inte ser någonting av det som finns under, och det är bara under begränsad tid som man kan inventera. Då måste man ha arkeologer som finns tillgängliga och kan dokumentera och studera lämningarna och även ha personal som kan jobba förebyggande för att minska erosionen.
I takt med att krig och klimatförändringar hotar både miljö och kulturarv världen över har det internationella juridiska skyddet blivit starkare och frågan har fått ett allt större utrymme. Men, säger Malin Brännström, i Sverige är det fortfarande en liten bifråga:
– Vi måste få i gång en diskussion om hur vi kan skydda det som faktiskt är mänsklighetens kulturarv samtidigt som vi ställer om för klimatet. Där har både företagen och staten ett stort ansvar.
Just nu pågår en förstudie för att se om det är möjligt att öka kapaciteten för några av vattenkraftverken i Ume älv och Lule älv, och från Skellefteå och vidare norrut sker flera andra stora industrietableringar. Malin Brännström tycker att det parallellt med utbyggnaden är viktigt att kultursektorn tar ett gemensamt ansvar för frågor som rör just kulturarv och tydligt visar dess betydelse för såväl tidigare som kommande generationer.
– När det handlar om frågor som rör politik, ekonomi och teknik så glömmer man ofta bort de humanistiska perspektiven. Därför måste vi vara med i planeringsprocesserna och belysa vad kulturarvet har för värde, hur viktigt det är för människor och för att vårt samhälle ska bli hållbart, säger hon.
