I mars lämnade Theodor Ringborg ledarskapet för välrenommerade Bonniers konsthall mitt i Stockholm och tillträdde sitt nya jobb i Tornedalen.
– En stark anledning till det var att det är väldigt få förunnat i mitt yrke att få bygga upp någonting från grunden, något helt nytt, säger han.
Det är en utmaning som heter duga, att förverkliga grundaren Gunhild Stensmyrs planer på en fullödig konsthall i en by där det bor 63 personer.
– Det gör det hela spännande för mig. Och intresset för konsthallen är stort, förväntningarna höga.
Deras avstånd till storstadsregionerna får de använda till sin fördel, menar han och säger att besökarna kommer investera i restid, det gör att deras engagemang när de väl är på plats kan öka.
– Det är kanske intressantare att komma till oss än att slentrianmässigt svänga förbi en vernissage på något av de stora ställena i Stockholm och knappt titta på konsten.
Sedan ligger inte konsthallen – som ännu inte är färdigbyggd och inte har slagit upp sina portar – så avlägset som folk kanske tror.
– Det finns tre flygplatser att välja på inom två timmars bilresa och vi ligger längs 99:an som är farleden här.
En privatperson kom med ett intressant förslag, apropå avstånd – att de borde göra en ljudguide för dem som reser längre sträckor.
– På det sättet kan våra besökare få en slags introduktion redan på vägen hit.
Men det är inte i första hand storstadsborna som konsthallen vill locka till sig, utan de som lever i närområdet.
– Det finns ingen liknande institution på många mils avstånd, så vårt uppdrag gentemot den lokala publiken är viktigast.
Tanken är att det ska bli gallerier, butik, restaurang och ett hotell där långväga besökare kan övernatta, därtill trädgård med odlingar. Exakt när de ska öppna är inget som Theodor Ringborg tänker avslöja, men det handlar om en period på ett till fem år.
– I den bästa av världar hade vi byggt konsthallen i hemlighet och berättat för folk om detta först när vi kan öppna.
Riskerna med ett sådant här bygge är oerhörda, påpekar han, det kan till exempel bli försenat. Nu har de möjlighet att utan tidspress ”skapa den plats som folk förtjänar”. Fram tills dess försöker de bygga relationer med en kommande publik genom att erbjuda en mindre verksamhet i samarbeten med andra aktörer. Som till exempel med teater- och performacegruppen Institutet, som också huserar i Vitsaniemi. Konsthallen har även en väderstation dit de bjuder in konstnärer att bo och skapa kreativa ”väderleksrapporter”. Och Theodor Ringborg håller för närvarande i en samtalsserie där han talar med olika konstnärer med lokal anknytning om deras resa in i kulturvärlden.
Vi vill visa att Norrbotten har en rik kultur- och konsthistoria och att detta landskap har inspirerat många konstnärer.
Framöver önskar han arbeta både med fasta utställningar på plats och med sådana som turnerar, alltså uppsökande verksamhet. I deras utställningar vill han tillgängliggöra kända historiska konstverk som skildrar denna region men som inte har kunnat visas där tidigare. Dessa ömtåliga verk kräver klimatanpassade lokaler, något som konsthallen ska investera i.
– Vi vill visa att Norrbotten har en rik kultur- och konsthistoria och att detta landskap har inspirerat många konstnärer, som Helmer Osslund och Anna Boberg.
De kommer också ställa ut samtida konst på platser utanför själva konsthallen, exempelvis i deras väderstation eller utomhus.
Vad gäller finansieringen prövar de att stå på tre ben: söka offentliga medel från kommunen, kulturstöd från kulturlivet och sponsorpengar från det lokala näringslivet. Glesbygdskommunerna har ofta ansträngd ekonomi och kan sällan själva bekosta en plats som denna, konstaterar Theodor Ringborg.
– Man får hitta andra sätt. Om vi får till det här kan det skapa en ny modell för hur man kan finansiera kulturverksamhet och även för vilka arbetssätt som funkar i glesbygd.
Han tycker det har varit svårt ibland att hålla sig lugn, med tanke på allt som kan gå fel.
– Jag försöker våga lita på att det också kan gå bra. Det vore roligt. Då kan vi hjälpa andra kulturaktörer, visa dem vägen.
