På sista tiden har jag uppmärksammat att bibliotekarier med annan härkomst än svensk söker arbeten som de är kvalificerade för men blir inte ens kallade till intervju. De har kompetensen och erfarenhet som skulle göra skillnad för lokalinvånarna. I annonserna står det att biblioteket söker medarbetare som kan leda och stärka bibliotekets samhällsresurs i området. Som har ett intresse av inkludering, mångfald och mångkultur och erfarenhet av mångspråksarbete och programverksamhet.
Det kan även stå att biblioteket har fokus på språkutvecklande aktiviteter och ett inkluderande arbetssätt. Oftast ligger biblioteket eller kulturhuset i ett socioekonomiskt utsatt område med människor från hela världen. De söker bibliotekarier som pratar andra språk än svenska. De ser mångfald som en styrka som berikar deras verksamhet och välkomnar sökande med olika bakgrund.
Men i slutrekryteringen slutar det alltid att just de sökande som de efterfrågar gallras bort. Får inte ens komma på en intervju.
Biblioteksprofessionen har uppmärksammats för att vara en enhetlig kår, som inte längre speglar befolkningen i Sverige, skriver Pamela Schultz Nybacka, Milia Rahman Olsson och Barakat Aldammad i artikeln ”Prata om orättvisa på bibliotek?
De diskuterar representation på bibliotek. Samtidigt som det finns en förståelse för att nå prioriterade grupper som har annat modersmål än svenska, diskuteras det sällan hur biblioteken ska spegla befolkningen och ha medarbetare som representerar samhällsmedborgarna. Det får konsekvenser för relationerna och bemötandet mellan medarbetare, liksom mellan medarbetare och besökare, skriver artikelförfattarna. Bibliotekarier med utomeuropeisk bakgrund har berättat om erfarenheter av särbehandling och diskriminering som bottnar i strukturell och institutionell rasism. Det i sin tur får långtgående påverkan på rekrytering, till utbildningar såväl som till bibliotekarietjänster.
Soledad Cartagena är bibliotekarie.
I essän ”Vad tycks om bibliotekariens kunskap?” publicerad i Biblioteksbladet, skriver Ola Pilerot, professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Högskolan i Borås, om att frågan om vad den som jobbar på bibliotek bör kunna ställs konstant. Men för att tala om nödvändig kompetens måste verksamheten ses i relation till generella samhällsströmningar. Han är förvånad att språklig och kulturell kompetens är helt frånvarande när diskussionerna om vad dagens och framtidens bibliotekarier ska kunna. Vilket är märkligt idag, ”då biblioteken besöks av mängder av människor med andra kulturella bakgrunder och andra språk än svenska”.
”Jag ser ser sökande som gallras bort för att de har utländsk bakgrund eller icke-svenskklingande namn.”
Jag har lång erfarenhet av att arbeta på bibliotek. När jag ser tillbaka har jag oftast reflekterat över att vara den enda rasifierade i personalstyrkan. Inte bara en gång utan alltid. Med andra ord är det ett strukturellt problem. Vissa gånger har jag förstått att cheferna är stolta att ha mig som anställd ”titta, ser ni, vi ser inte färg, vi har ju Soledad. Vad goda vi är”. Andra gånger har jag sökt tjänster och inte fått dem. Men erbjudits ett vikariat. För att sedan, efter att ha bevisat att jag kan mitt jobb, bli erbjuden en tillsvidareanställning. Och på senare tid har jag hört bibliotekschefer som menar att vi har inte tillräckligt kompetenta medarbetare med utomeuropeisk bakgrund som söker de tjänster vi lägger ut. Det låter underligt då jag gång på gång, vid rekryteringar på arbetsplatser som jag har arbetat på, ser sökande som gallras bort för att de har utländsk bakgrund eller icke-svenskklingande namn.
Jag ska leda ett samtal med forskarna Pamela Schultz Nybacka och Ola Pilerot på Bokmässan i Göteborg om representation på bibliotek. En fråga som går på repeat i mitt huvud som jag vill ställa till dem är: När tror de att inkludering, mångfald och mångkultur blir realitet och inte bara klichéer i en annons?
Soledad Cartagena, bibliotekarie
