Hållbara utställningar stor utmaning för museisektorn

Det finns olika sätt att bidra till en hållbar utställning – i allt från innehåll, forskningssamarbeten, social hållbarhet och materialanvändning. Sofie Öberg på Statens museer för världskultur tror att alldeles oavsett är tiden en viktig faktor att ta hänsyn till om man vill arbeta med hållbara utställningar.
– Det man ofta gör fel är att man lägger på ett hållbarhetsraster och förväntar sig att produktionstiden ska vara densamma, men tidsparametern måste in från början, säger hon.
När det kommer till inköp och användning av material måste hållbarhetsperspektivet vara anpassat för den kontext man verkar i.
– Är det en tillfällig utställning kanske fokus ska vara att använda lätt nedbrytbart material. Om utställningen däremot ska stå länge behöver man kunna byta ut enskilda delar för att behålla aktualitet. Då kanske klimatavtrycket får vara lite större när det kommer till hur det bryts ner, men att man istället använder material som står många år, resonerar Sofie Öberg.

Transport av det material man köper in är också en viktig pusselbit, särskilt när det gäller vandrande eller föremålsintensiva utställningar. Exempel på krav som kan ställas när föremålstransporter ska upphandlas är att leverantören har en miljöpolicy, att de eventuella förarna är utbildade i ecodriving och att man mäter sina utsläpp samt redogör för hur de ska minskas. 

Men det verkar vara mer komplicerat än man kan tro. En italiensk produktion hade till exempel mätt klimatavtrycket från en utställning och kommit fram till att kurirerna var de som hade det största miljöavtrycket.
– Där finns ju nya lösningar som delvis har utvecklats under pandemin. Man kanske inte behöver ha en fysisk person som reser med förmålen? säger Sofie Öberg.

Precis som inom näringslivet och industrin är även livscykelperspektivet, det vill säga produktens hela livslängd, uppe för diskussion i museisektorn. Vid inköp kan man själv reglera hur en produkt ska användas och tas omhand när den är uttjänt. Går den att återanvända eller ska den förstöras – och i så fall hur?
Beroende på vad det är för typ av produkt, skiljer det sig åt var i kedjan klimatpåverkan är störst. Analysen är ofta komplicerad, Svenska miljöinstitutet har därför tagit fram en plattform för klimatanpassad upphandling. Det finns också ett internationellt system som jämför olika produkter.

– Går man in på detaljnivå är det väldigt komplext, men jag tror att man kan applicera perspektivet på större delar av en produktion, säger Sofie Öberg.

I museisammanhang ska den sociala hållbarheten också ingå i många områden.
– Man får säkerställa att de som kommer och utför arbetet har bra arbetsvillkor och arbetsförhållanden. Men man behöver också ha ett socialt hållbarhetsperspektiv i inköp, att de som tillverkat produkterna och materialet som används i produktionen har haft bra villkor, förklarar Sofie Öberg.

Avancerad teknik drar också mycket energi – men kan också minska behovet av trycksaker eller resor.

En hållbar utställning kan vara svår att separera från museifastighetens miljöpåverkan, som oftast är störst inom uppvärmning, ventilation och klimatkrav kopplade till föremålsförvaltning.
När det gäller val av energikällor är ett första steg att kontrollera om det går att förbättra elavtalet med krav på förnybara energikällor och att byta till en mer energieffektiv belysning, som LED, sensorer och dimbara lampor. Möjligheten finns också att föreslå ett så kallat grönt hyresavtal där fastighetsägare och hyresgäst gemensamt sätter upp mål och kommer överens om hur man tillsammans minskar klimatpåverkan.
Avancerad teknik drar också mycket energi – men kan också minska behovet av trycksaker eller resor. Och vad gäller elektronisk utrustning är det produkternas livslängd som har enskilt störst påverkan.

Världskulturmuseerna arbetar systematiskt för att minska sin negativa miljöpåverkan, och ser att siffrorna går ner för både energiförbrukning och utsläpp från kortare tjänsteresor.
– Resepolicyn är skärpt så att det tydligt framgår varför den aktuella resan inte kan ersättas med till exempel ett digitalt möte. Vid exempelvis återförande av föremål eller forskningsprojekt är det däremot svårt att säga att vi ska gå ner mot ett nollavtryck.
Men Världskulturmuseerna mäter inte sitt klimatavtryck, vilket Sofie Öberg tycker sätter fingret på att det saknas samsyn i branschen kring vad man innefattar i begreppet hållbarhet.
– Ett verktyg för att mäta klimatavtrycket på en utställning tror jag hade kunnat vara ett sätt att jobba framåt och få syn på vad det är som saknas för att öka takten i arbetet. Men då måste man veta hur man ska räkna.