Det lokala styret i Norrköping, som precis som regeringen utgörs av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, har hastigt och olustigt – utan offentlig förankring eller debatt – beslutat att slita itu kultur- och fritidsförvaltningen. Det är ett effektivt sätt att devalvera och underminera kulturen. När man läser Sophia Jarls (M) kommentar framstår beslutet närmast som ett kliniskt skalpellsnitt ämnat att skära bort kommunens dökött “kultureliten”.
Jarl frustar förakt över kulturen och de människor som arbetar med den, kompetenta och erfarna människor som fackförbundet DIK stolt organiserar. Jarls språkbruk och världsbild tycks hämtad från Flashback och högerextrema forum. Ett sorgligt facit på vad som händer när den liberala och moraliska kompassen sviktar och ger vika för ren villfarelse och populism. Men, nej. Det finns ingen bortskämd kulturelit som klamrar sig fast vid privilegier på skattebetalarnas bekostnad – varken i Norrköping eller någon annanstans i Sverige. Det är trams.
DIK:s medlemmar arbetar inom kultur, kommunikation och kreativ sektor. De har hög akademisk utbildning, löjligt låga löner och en ofta tuff arbetsmiljö. Här är ett par konkreta exempel: En bibliotekarie tjänar i dag så dåligt att utbildningen är en ekonomisk förlustaffär, om hen inte helt byter yrke. Många museianställda tvingas stapla korta, otrygga och taskigt betalda anställningar på varandra för att gå runt. Det ser inte bättre ut för andra yrkesgrupper inom sektorn. Jarl borde slå upp ordet ”privilegierad” i Svenska Akademiens ordlista.
”Kultursektorns alla delar kämpar sedan länge mot ständig underfinansiering.”
Kultursektorns alla delar – lokalt, regionalt och nationellt – kämpar sedan länge mot ständig underfinansiering och politisk klåfingrighet. Bibliotek och museer går på knäna och går bara med nöd och näppe runt för att personalen gör långt mer än vad den får betalt för. Kulturbudgetarna står och stampar, inte år ut och år in, utan årtionde ut och årtionde in. Läget för kulturen är faktiskt så akut att till och med landets Nationalmuseum kan tvingas slå igen dörrarna om de ekonomiska förutsättningarna inte omgående förbättras.
Kultur och kreativitet är inte bara förströelse som man kan ha och mista. Via dem lär vi känna både oss själva och vår omgivning bättre. Vi hittar sammanhang och utforskar nya, vidare tankehorisonter. Utan dem blir både samhället och vi själva betydligt torftigare och mer odemokratiska. Demokrati handlar nämligen inte bara om att få rösta vart fjärde år. Demokrati förutsätter möjligheter att utveckla sitt fria tänkande och förmågan att på olika sätt uttrycka sin åsikt. Kväser man den möjligheten, kväser man på sikt demokratin.
”Det är onekligen också väl magstarkt att beskylla kulturen i allmänhet och en enskild stackars symfoniorkester i synnerhet för att dränera kommunens resurser.”
Det är onekligen också väl magstarkt att beskylla kulturen i allmänhet och en enskild stackars symfoniorkester i synnerhet för att dränera kommunens resurser. Kulturbudgeten i Norrköping är, som i princip alla kommuner – tyvärr – en av de allra minsta budgetposterna. Det finns helt enkelt inte mycket att hämta där ur ekonomisk synpunkt. Det väcker allvarliga frågor kring det lokala styrets bevekelsegrund för att rulla ut sin kulturskymning över staden.
Den politiska attacken mot kulturen i Norrköping visar att Jarl och hennes kolleger antingen inte alls förstår kulturens centrala roll i människors liv. Eller, vilket är troligare, att man förstår precis, men är livrädda för det fria tankeutrymme kulturen erbjuder. De borde skämmas!
Anna Troberg, förbundsordförande i DIK
