De utväxlar en snabb blick och nickar. Det är ingen tvekan.
Den vanligaste frågan de får av studenter, museibesökare och bekanta är: hur lång tid tar det att fixa till något som legat i jorden i flera hundra år?
– Svaret är att det är extremt olika. Det beror på vad det är för typ av material och i vilket skick fyndet är när det plockas upp ur jorden. Det kan vara sprucket och ha massor av skador som måste limmas, säger Maria Jensen, som arbetar som konservator av arkeologiska fynd på Historiska museet i Lund. Museet har elva miljoner föremål i sitt magasin.
Hennes kollega Nadine Huth håller med. Hon är specialiserad på måleri och konstföremål och tror att folks nyfikenhet är betydelsefull.
– Det är spännande att möta människor, att höra deras frågor och vad de tänker. Det blir ett tillfälle att berätta vad en konservator gör. Därmed förstår de också varför det är viktigt att det finns konservatorer, att vi behövs för att bevara ting, säger hon.
Det är lätt att häpna över det arbete som lagts ner på vissa fynd.
Som Völundbeslaget från utgrävningarna i Uppåkra. Det tog nio veckor att frilägga från en ärgig klump till det exklusiva förgyllda beslag det är i dag. Det var Lovisa Dahl, en kollega till Maria Jensen och Nadine Huth, som mödosamt rengjorde och konserverade föremålet.
Glasskålen med lotusblomma från samma plats tog 1300 timmar att preparera fram och konsolidera.
– Arbetet kan vara tålamodsprövande, det kan man lugnt säga. Men egentligen är det inte så komplicerat när man väl lärt sig tekniken – vilket i och för sig kan ta lång tid, säger Maria Jensen.
Beslaget och skålen från Uppåkra finns att se på Historiska museet. Föremålen lockar besökare från både när och fjärran. Kommande år väntas utgrävningarna i Uppåkra ge många nya fynd och det är arkeologerna som avgör vilka som ska införlivas i samlingarna.
Nadine Huth kontrollerar skicket på en solfjäder som ska vara med på en kommande utställning.
Foto: Julia Lindemalm
Men intresset för vad som händer ”behind the scenes” på museet är också stort. Köerna ringlar långa de gånger besökarna får komma in i verkstäderna och träffa konservatorerna. Därför kommer museet att satsa särskilt på att visa arbetet bakom kulisserna i den nya fasta utställning om Uppåkra som ska byggas de kommande åren. En utställning som blivit möjlig tack vare en stor donation från Crafoordska stiftelsen.
– Det verkar vara lite av en trend att lyfta fram vårt arbete. Jag läste om ett museum som skulle bygga in en jättestor glasvägg så att besökarna kunde se in till konservatorerna. Det låter roligt, men jag hoppas att det också finns gardiner som man kan dra för ibland, säger Maria Jensen och skrattar.
Nadine Huth arbetar just nu med utställningen ”Skatter från fem kontinenter” som öppnar på Historiska museet efter sommaren. Den ska visa etnografiska och kulturhistoriska föremål från hela världen.
Hon lyfter upp en solfjäder från 1700-talet ur en låda. Solfjädern är trasig på sina ställen. I en annan låda ligger ett långt horn, ett instrument, som förmodligen är av elfenben. Sprickan i det går det inte att göra så mycket åt. Däremot ska Nadine Huth tillverka en upphängning så att hornet balanseras rätt och inte går sönder helt och hållet.
– Det finns olika syn i olika länder på hur man restaurerar. Vi i Norden anser att man inte ska restaurera och retuschera för mycket, så att man förvanskar föremålet. Om man gör det ska man dokumentera det och tydligt visa vad som är nytt och vad som är gammalt. Om en staty saknar en hand ska man inte sätta dit en ny, utan att tydligt berätta det, säger Nadine Huth.
Syftet är att bevara fynden så som de hittades.
– Det viktiga är att förhindra vidare nedbrytning. Det är huvudmålet med konserveringen, säger Maria Jensen.
De har ofta besök av studenter och delar med sig av sina kunskaper. Själv utbildade Maria Jensen sig i Göteborg och praktiserade i London och Rom.
– Jag ville först bli arkeolog, men så blev jag mer och mer intresserad av själva materialet. Att ta fram originalytor och former som kan underlätta datering av fynden eller ge inblick i hur föremålen var tillverkade. Konserveringen handlar därför inte bara om att bevara, utan är också en viktig del i att förstå fynden bättre, säger Maria Jensen.
– Det är mycket hantverk inblandat samtidigt som man måste kunna mycket om kulturhistoria, säger Nadine Huth som utbildade sig i Tyskland.
Hon provade under en period att driva eget företag.
– Det var mycket fokus på att konservera. Jag tyckte att det blev lite enformigt till slut, som ett löpande band. När man jobbar på museum som konservator är uppdraget bredare, med utställningar, dokumentation och möjlighet att fördjupa sig, säger Nadine Huth.
Yrket har förändrats och blivit mer professionaliserat, tekniken har utvecklats och det sker hela tiden ett kunskapsutbyte på ett nationellt och internationellt plan.
– Idag finns större möjligheter till att forska som konservator, vilket det inte fanns förr i samma utsträckning, säger Maria Jensen.
Men lönen har inte hängt med lika bra, tycker Nadine Huth.
–Som konservator har man en ganska lång utbildning och väldigt mycket kompetens. Jag tycker att vi tjänar för dåligt, säger hon.
