Soldaten Nils Grahn bor med sin fru Karna i ett torp. Samtidigt inleder han ett förhållande med grannens dotter, Botilla. Botillas mamma tycks tycka att det är en bra idé, och de börjar alla tre fundera på hur de ska bli av med Karna. En kvinna med vagt magiska krafter, som bor på ett fattighus i närheten, anlitas för att förgifta Nils fru. Hon tar emot pengarna men låtsas bara ge Karna något som faktiskt skulle kunna ta livet av henne. Då anlitas en känd tjuv i trakten för att rånmörda Karna i stället, vilket han gör, inför Nils och Karnas båda gemensamma barn. Nils själv håller sig däremot undan den natten då brottet begås. Den diaboliska planen fallerar. Tingsrätten finner tjuven, Nils, Botilla, hennes mamma och kvinnan på fattighuset skyldiga till brottet och dömer dem alla till döden.
Petra Nyberg fick nys om den här historien, som utspelade sig i Skåne under 1850-talet, genom ett möjligen lite makabert men i grunden oskyldigt fritidsintresse. Hon var inne på ”Rötter”, ett forum för släktforskare, och letade under rubriken: ”Avrättade”.
– Det här hade hänt precis i närheten av där jag jobbar, och jag hade aldrig ens hört talas om det!
Det fanns inte mycket information i den ursprungliga notisen på forumet, men Petra Nyberg jobbar som arkivarie på Riksarkivet i Lund, så hon hade ju originalkällorna precis utanför kontorsdörren. Hon letade vidare i dödboken i Revinge, husförhörslängden, tidningsarkiv, historiska kartor på Lantmäteriets hemsida och transkriberade fångrullor som hon hittade på nätet. När hon kom till Torna härads dombok var hon så exalterad att hon fotade av varje sida i boken och tog hem bilderna för att transkribera allt hemma vid köksbordet på sin fritid.
– Jag känner igen en bra historia. Känslan var, har detta verkligen hänt? Varför vet ingen om det?!
Där någonstans föddes tanken på att hon måste skriva en roman. Historien var ju redan perfekt true crime. Hon började skriva på helger och kvällar.
– Jag fick lite svårt att koncentrera mig på andra saker ett tag, det här tog över.
Petra Nybergs roman "Missgärningar" utspelar sig delvis på Arkivcentrum Syd.
Foto: Julia Lindemalm
Petra Nyberg har alltid fascinerats av historia. När hon var liten såg hon helst på historiska tv-program och som nioåring åkte hon ofta själv in till storstaden för att gå på Malmö museum.
– Det kändes som en annan värld, med historiens vingslag och alla uppstoppade djur…
Efter att ha pluggat etnologi började hon på kulturvetarlinjen i Lund, tanken var att hon själv skulle börja jobba på museum efteråt. Det gjorde hon också, men hon upptäckte snart att det var väldigt svårt att få något stabilt jobb på museum. Hon sökte i hela Sverige, från Trelleborg till Jokkmokk, men hon fick inget varaktigt utan bara kortare projekt. Arkivariejobb var enklare att få, så hon sökte sig i stället till ett kart- och ritningsprojekt i Lund, som mest gick ut på att registrera material som kommit in.
– Jättetråkigt tänkte jag, och sökte.
– Och det var också tråkigt och mekaniskt till en början. Men det var roligare än att diska på vårdhem, som jag gjorde under gymnasietiden.
Men Petra Nyberg såg också till att få friare tyglar efter hand, och öppnade upp arkivdepån, som låg ute i ett industriområde, för besökare. Med tiden flyttade mer och mer av landsarkivet i Lunds material ut till industriområdet och det som i dag är Arkivcentrum Syd växte fram. Sedan tio år tillbaka är hela Landsarkivets verksamhet placerad i Arkivcentrum Syd.
Där utspelar sig också en del av hennes roman ”Missgärningar”. Den bygger på den hemska historien om familjen Grahn och deras grannar, men har också en parallell berättelse i nutid där huvudpersonen är arkivarie och påminner en del om Petra Nyberg själv. Med den ramberättelsen, om en skånsk arkivarie och hennes olika fynd av bortglömda brott i arkiven, tänker hon nu bygga en hel trilogi. Uppföljaren ”Edsvurna” är redan på gång, om hon kan hitta ett förlag som vill samarbeta om att ge ut den.
Petra Nyberg jobbar mycket med tillgängliggörande av historiska källor, också på sitt vanliga jobb. Bland annat har hon byggt upp en webbresurs som heter ”Möt källorna” och som riktar sig till gymnasieelever i hela landet. Den bygger precis som hennes skrivande på verkliga personers öden i historien.
– Och genom dem får man möta händelser och företeelser i historien som de personerna speglar.
Vad är det bästa med ditt jobb?
– Det är att det är så varierat. Man kan få hjälpa en släktforskare som kört fast att komma vidare, få ta reda på vilka dikningar som skedde i ett område på 40-talet och göra en släktutredning om människor som levde för över hundra år sedan, för att få fram vilka som är arvsberättigade efter ett dödsfall i år.
– Så man utmanas i att försöka lösa många olika problem, det tycker jag om.
Vad är det sämsta då?
– På senare tid har det blivit mer centralstyrt.
Som ett exempel säger Petra Nyberg att hon och kollegor från andra avdelningar inom Riksarkivet tidigare jobbade tillsammans inom sociala medier
– Sedan blev vi bortkopplade och ledningen gav uppdraget till centrala kommunikatörer i stället.
Hur gick det i historien med Nils Grahn och Botilla då? Nils var den enda som faktiskt avrättades, han blev halshuggen på en offentlig tillställning i Dalby. Tjuven som rånmördat Karna hade då redan hunnit ta livet av sig i häktet. Botilla, hennes mamma och den vagt magiska kvinnan i fattighuset benådades men fick i stället livstid på Norrköpings spinnhus. Det var ett fängelse där alla livstidsdömda kvinnor i Sverige hamnade på den här tiden. Deras arbete behövdes i stadens spirande textilindustrier. Botilla släpptes till sist när hon var i 40-årsåldern. Då hade de båda andra kvinnorna redan dött.
