Kritik mot gratisarbete för museerna

Ett exempel som kommer upp flera gånger är Sjöfartsmuseet i Göteborg, som våren 2021 sökte formgivare för tre nya basutställningar. Till en början skulle de som lämnade anbud skissa förslag, utan arvode. För Malvin Karlsson, utställningsformgivare, blev det droppen. Istället för att bara strunta i att lämna anbud, lyfte han frågan på ett forum med andra verksamma inom branschen.

Uppslutningen gjorde att egenföretagarna bildade ett nätverk med fokus på frågan. Det ledde också till att upphandlingensenheten på Göteborgs stad tog bort skisskravet.

–  Att man ändrar kraven har aldrig hänt förut. Samtidigt har ifrågasättandet aldrig heller varit så starkt. Det var fint att de tog till sig det, all heder åt dem, säger Malvin Karlsson.

Maja Björk Lindahl, utställningsproducent på Sjöfartsmuseet, kom in i processen senare. Hon tror att anledningen till att man först efterfrågade skisser förmodligen var att öka chanserna för att nya formgivare i branschen skulle kunna komma in.

– Men de som var kritiska satte verkligen ner foten. Då lyssnade vi och ändrade. Många blev glada, men vi fick höra av andra att de inte fick en chans att visa vad de kunde. För vissa är det ju synd.

Kritiken gäller att skissarbetet är gratis. Kan man inte ha ett skissarbete man får betalt för?

– Ibland har vi råd med det. I så fall väljer man ett fåtal som får betalt och då är det många som inte får chansen att lämna anbud alls.

För de företagare som Magasin K talar med är just det ett stort problem, att det hela tiden kommer in nya i branschen som accepterar villkoren. Samtidigt understryker Amanda Creutzer att upphandlingarna delvis är till för just det.

– Köp med offentliga medel är reglerade i lagen. För att skydda leverantörer och för att formgivare ska veta vad det finns för uppdrag måste man annonsera öppet, och ska man jobba mot det offentliga måste man förstå att det finns regler – det går inte att någon får alla uppdrag för att man är tjenis med varandra. Öppnar vi inte upp kommer inga nya in och vi fortsätter ha en homogen konstvärld.

Amanda Creutzer säger att det finns undantag till lagen, som många beställare gärna vill lära sig mer om. Hon säger också att okunskapen, motviljan och kanske i viss mån rädslan inför regelverket är stor både bland de som upphandlar och de som blir upphandlade.

–Många vill inte annonsera utan kunna välja direkt, och det gör man i stor utsträckning. I vissa fall har man lagen på sin sida, i andra inte.

Amanda Creutzer tycker också att egenföretagarna själva har ett ansvar att sätta sig in i regelverket.

– Jag fattar att det är jobbigt, handen upp alla i kultursektorn som är sugna på att lära sig LOU. Men vill man navigera i det här behöver man baskunskap.

På Sjöfartsmuseet i Göteborg säger utställningsproducenten Maja Björk Lindahl att det är stor skillnad i synen på hur man får uppdrag i olika branscher.

– Vad är gratisarbete? Att vara formgivare innebär till viss del att söka nya jobb. Reklambranschen är van att lägga pitchar för att få jobb. De flesta företag räknar fram sin timpeng så att den också täcker kostnader för säljarbete och administration.

De vi pratat med vill få betalt också för skissarbetet.

– Då ser jag två vägar, antingen att det ligger en peng för att lämna in anbud eller att formgivare har timpriser med utrymme att lämna skissuppdrag.

Själv brukar Maja Björk Lindahl inte be om skisser utan istället prata med referenser och efterfråga exempel på tidigare uppdrag.

– Vi vill hitta ett sätt att upphandla som känns schysst för alla. Det finns en lag med tydliga krav, men det är inte samma sak att upphandla lagerhyllor med ett visst mått och pris som att upphandla någon man har ett jättebra samarbete med. Att det ska möta det här jättefyrkantiga, det blir såklart gnissel i den krocken.

Utställningsformgivaren Lina Sporrong finner tröst och hopp i nätverket som skapats.

– En del av problematiken har att göra med att vi är en liten yrkesgrupp med människor från olika bakgrunder. Det känns jättepositivt att vi börjat prata om det.