Folkbiblioteken figurerar i debatten igen.
Som vanligt mestadels i egenskap av slagträ och som en närmast mytologisk arena för Det Stora Kulturkriget. Som vanligt är det inte branschens röster vi hör.
Hur många gånger ska biblioteksanställda behöva berätta att oron som uppstår på bibliotek är komplex och strukturell? Hur ofta ska vi behöva säga att stöket är summan av många olika sorters social oro hos flera olika grupper människor och att det inte sällan förvärras av bibliotekens resursbrist? Och hur många vittnesmål om hat, hot och försök till påverkan från yttersta politiska högerkanten måste vi samla innan vi får en debatt om detta istället för om dragshow?
Som det är nu diskuterar vi hårdare tag, tillträdesförbud mot stöket, angiverilagar mot skuggsamhället. På ett webbinarium om just hat och hot mot offentliganställda anordnat av DIK och SSR antydde regeringens representant att den nuvarande politiska kursen, till skillnad från den förra, kommer leda till minskat stök.
Det kommer den naturligtvis inte.
De allra flesta som skapar oro på bibliotek gör det nämligen inte med uppsåt, de bara existerar i ett samhälle som inte har någon plats för dem. De tar droger på våra toaletter, sover i fåtöljerna på våra lugnare avdelningar och skriker ut sin ångest i våra lokaler. De kommer till oss för att de behöver hjälp att söka jobb, söka socialbidrag, söka bostad, förstå myndighetshandlingar, betala räkningar. De är stressade och oroliga, ibland arga, de har ingen annanstans att vända sig.
Så här ser det ut, biblioteken speglar det samhälle vi har skapat.
Hur många skolor i din kommun har skolbibliotek? Nästan inga. Hur många friskolor har lokaler anpassade för pluggande mellan lektionerna? Knappt några, det är inte lönsamt med lokaler. Hur många medborgarkontor, arbetsförmedlingar eller banker finns i din stadsdel eller glesbygd? Förmodligen inga. Det offentliga rummet är nedbantat, borteffektiviserat, utsålt. Men människorna finns kvar och de går till biblioteket.
Det offentliga rummet är nedbantat, borteffektiviserat, utsålt. Men människorna finns kvar och de går till biblioteket.
Det är de praktiska konsekvenserna av allt detta som gör att biblioteken utöver sin läsfrämjande verksamhet ibland agerar mer eller mindre kaotisk fritidsgård och värmestuga, IT-hjälp och jourhavande medmänniska. Biblioteket har förändrats för att samhället har gjort det. I sig inte nödvändigtvis ett problem men här krävs det, precis som DIK skriver, att man lyssnar på professionen, på facket, på forskningen. För lösningar på de arbetsmiljöproblem som uppstår finns. Många av dem stavas helt enkelt ökade resurser. Inte så slagfärdigt, förstås.
Åsa Eliasson, bibliotekarie.
Vad gäller hotbilden mot bibliotekens utåtriktade verksamhet måste vi tala klarspråk: det är inte i första hand de som stökar som hatar och hotar. Här hjälper inte hårdare tag mot migranter eller möjlighet att porta enstaka våldsamma besökare. Det är inte ungdomsgängen som i synkroniserade drev ger sig på bibliotekens verksamhet, Prideflaggor, sagostunder och urval av böcker. Det är inte gängkriminella som säger sig vilja rensa biblioteken på allt “opassande och sexualiserande material”. Det är inte heller dessa grupper som bidragit till att den tänkta armlängden som avstånd tycks minska, samtidigt som det alltmer utmålas som aktivism att som bibliotekarie stå upp för bibliotekslagens ord om demokratisk utveckling, fri åsiktsbildning och allas rätt till bibliotek.
Det duger faktiskt inte att beklaga den här utvecklingen om man är delaktig i att legitimera de krafter som allra mest använder våld och hot om våld mot sina meningsmotståndare.
Det duger inte heller att påstå sig värna trygga kultur- och läsfrämjande platser och samtidigt svälta ut den offentliga sektor som är en del av samma samhällsbygge som folkbiblioteket.
Folkbiblioteket är folkets. Det är inte folkets fel att samhället monterats ned omkring oss och bibliotekarier blir inte mindre hotade och hatade för att vi bryter vår lojalitet gentemot de medborgare och medmänniskor vi finns till för.
Åsa Eliasson, bibliotekarie
