Hon glömmer inte den morgonen. Den i maj 2020 när mängder av levande ljus hade placerats utanför jobbets entré. Tanken som svepte genom huvudet: Är det säkert för mig att vistas här? Senare ser hon människor med plakat utanför labbet, det som ligger på andra sidan vägen, där presskonferenserna hålls. Arga, förtvivlade människor. Är det samma personer som skriver i kommentarsfälten? Hon står i mataffären, köper lunch och undrar: Är det någon av dem?
När Åsa Sundin publicerade det där första inlägget om ett nytt virus som hittats i Kina hade hon varit på Folkhälsomyndigheten i drygt två år. Facebooksidan, som hon varit med och startat upp, hade omkring 8 000 följare. I dag är de 270 000.
– Det var väldigt annorlunda, innan pandemin. Vi hade oftast några enstaka kommentarer på våra inlägg, vilket inte var något problem för mig att hantera som jobbade ensam med det. Skrev vi om vaccinationer, kanske något om mässlingen, hörde fler av sig. Då var det kanske hundra kommentarer. Det tyckte vi var jättemycket då, säger Åsa Sundin.
Men efter inlägget om det nya viruset i Kina började kommentarsfälten bubbla. Först var det mest frågor, men när media tog upp tråden eskalerade det, blev en hårdare ton. Ordet som kommer till Åsa Sundin när hon tänker på de där veckorna: surrealistiskt.
– Det blev en rädsla och osäkerhet i samhället. Och är man orolig för egen del, eller för sin familj, det är klart att det blir en frustration. Sociala medier blev en lina in till myndigheten.
Det togs också ett ledningsbeslut om att de skulle vara aktiva i sociala medier. För att svara på frågor, för att möta allmänheten och för att leda besökarna vidare till informationen som samlades på hemsidan.
– Vi märkte att vi nådde ut organiskt till två miljoner personer. Det är väldigt mycket för Facebook och vi bedömde att det var en viktig kanal, säger Åsa Sundin.
För att nå yngre personer gjorde de kampanjer på Instagram. På Linkedin var det bara enstaka kommentarer. När det kom till Twitter tog de beslutet att den kanalen inte gick att hantera på samma sätt som Facebook.
I dag arbetar Åsa Sundin som kommunikatör med ett bredare fokus.
Foto: Jonas Eng
Men även om Åsa Sundins uppgifter fanns i den digitala världen fortsatte hon att arbeta fysiskt på plats där i gränslandet mellan Stockholm och Solna, i kvarteren intill Karolinska sjukhuset. Hon minns öde gator, nästan helt tomma bussar.
– Jag behövde bolla med pressenheten och stämma av med några av de andra kommunikatörerna. Och det har vi pratat om i efterhand, att det gjorde mycket för vår psykiska hälsa att vi kunde ses och ventilera.
Men även om kollegorna fanns där, i samma beigetonade kontorslandskap på sjätte våningen i den nyrenoverade tegelbyggnaden, satt Åsa Sundin fortfarande ensam med kommentarsfälten. Ensam med alla frågor, med all oro.
– Det var ett par jobbiga veckor, när jag var själv. Det snurrade så mycket och jag kände ett stort ansvar för att hålla det levande. Vi på myndigheten och på vår enhet är ett lag som hjälps åt, det synsättet hängde med mig när det var tufft och det gjorde att jag inte hade något problem att jobba kväll eller helg. Men det var slitsamt, inte minst för att jag inte visste hur länge det skulle hålla på, säger Åsa Sundin.
Efter ett par veckor bad hon om hjälp, internt. Redan morgonen därpå fanns en kollega där som stöd. Och inte långt därefter togs beslutet att ta hjälp av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, och deras resursbank med personal. Snart fanns också de på plats, svarade i presstelefonen, hjälpte till att moderera.
Tack vare MSB:s personal kunde de sätta ihop den sociala medieredaktion som fanns på plats under den mest intensiva perioden under pandemin, där de turades om att hantera kommentarsfälten.
– Det var ett viktigt steg. För man blir ganska knäckt när man möts av hårda ord under hela arbetsdagen, säger Åsa Sundin.
I Folkhälsomyndighetens entré hänger modeller av coronavirus som förskolebarn har pysslat.
Foto: Jonas Eng
Vid samma tidpunkt, där under vårvintern 2020, letade Linnéa Linderholm jobb. Efter examen hade hon arbetat som kommunikatör på ett idrottsförbund i Småland, men hade nu flyttat till Stockholm. Att vara arbetssökande mitt under brinnande pandemi, det kändes som en verkligt dålig tajming. Men sen såg hon annonsen om en visstidsanställning på Folkhälsomyndigheten.
– De sökte folk som kunde stötta med deras sociala medier och jag tyckte att det verkade spännande att jobba så specialiserat. Sedan var det ju ett superaktuellt ämne. Och så erbjöd de bra arbetsvillkor, det var viktigt för mig, säger Linnéa Linderholm.
När hon anställdes var Folkhälsomyndighetens sociala medier inne i ett intensivt skede. Med ungefär 1 000 kommentarer per inlägg. Vid det här laget, det var i början av maj, hade det utarbetats ett schema där kvällar och helger täcktes in. Linnéa Linderholm minns att det var mycket att göra, men aldrig så tufft att hon inte mäktade med. Och att det var arbetskamraternas förtjänst.
– Vi hade god stämning på kontoret, vi var ett team. Annars hade det varit otroligt tungt att hantera. Den stormen av kritik, alla de hårda orden, det var kanske inte mot oss personligen, men det var mot myndigheten. Och då var det så skönt att ha kollegor som hade modet uppe, säger Linnéa Linderholm.
Deras förhållningssätt, berättar Åsa Sundin, var att snälltolka kommentarerna. Alltså att tänka att personen som skriver med största sannolikhet är rädd, kanske orolig för sin gamla mormor.
– Man får ta med sig det och ignorera de hårda orden. Komma ihåg att det är viktigt att inte svara i affekt, utan att alltid ha en vänlig och neutral ton.
Tidigt fick de också ta beslutet att inte tillåta länkar, eftersom tiden inte fanns att kolla deras innehåll. De fick också ett modereringsverktyg, som gjorde att de kunde vara inne flera tillsammans och se vad kollegorna svarade på i realtid. Men även om rutinerna började falla på plats var det många gånger svårt att veta hur de skulle svara. För inte ens Folkhälsomyndigheten satt på alla svaren, så var det ju.
– Det var frustrerande. Vi fick hjälp internt av våra experter, men de hade också mycket att göra, så deras svar kunde dröja, säger Linnéa Linderholm.
Numera är det bara Linnéa Linderholm som har sociala medier som huvudsaklig arbetsuppgift.
Foto: Jonas Eng
När sommaren led mot sitt slut kunde teamets schema för kvällar och helger tas bort. Men att ta hand om alla frågor och tankar från allmänheten kring covid-19 skulle komma att bli deras huvudsakliga arbetsuppgift i många månader framåt.
När de tänker tillbaka känner de stolthet över insatsen de gjorde. Att deras arbete fyllde en viktig funktion under pandemin, att det blev en länk in till Folkhälsomyndigheten, men också en plats där de kunde bemöta desinformation.
– Vanligtvis är det professionen som vi riktar oss till med våra budskap, men här var det allmänheten som var målgruppen, säger Åsa Sundin.
Att de läste alla kommentarer och strävade efter att svara på alla frågor, att de såg till att inget som skrevs var vilseledande, det behövdes helt enkelt då. Och att de orkade – att de fortfarande jobbar kvar i dag – berodde också på att de hade bra och trygga chefer, som hela tiden fanns där, som tog sig tiden.
– Det var det som gjorde att vi pallade. Sedan hade det varit väldigt tungt om vi inte haft en bra arbetsgrupp. Och vi hade hela tiden en dialog med HR, så att vi skulle få tillräckligt med vila, säger Åsa Sundin.
Kuratorn fick oss att inse hur vana vi var vid att ha hög puls, och att det är viktigt att ta pauser. Det var en tankeställare.
När hösten kom bad hon att de skulle få träffa en kurator via Företagshälsovården.
– Vi pratade om hur man hanterar hård arbetsbelastning, men också kritik och hat. Om hur emotionellt jobbigt det varit periodvis. Kuratorn fick oss att inse hur vana vi var vid att ha hög puls, och att det är viktigt att ta pauser. Det var en tankeställare, säger Åsa Sundin.
Att en av tre offentliganställda kommunikatörer uppger att deras arbetsplats utsatts för hot de senaste två åren är priset de får betala för att vara tillgängliga för allmänheten, så ser de på saken.
– Vi har fått mycket uppskattning för att vi har funnits där, säger Linnéa Linderholm.
Åsa Sundin nickar.
– Man får tycka att vi gör fel, det var vi noga med – så länge det inte är hot eller kränkningar mot anställda.
Men hoten och kränkningarna, de har fortsatt komma. På senare tid framför allt när de skriver om vaccin. Senaste inlägget om påfyllnadsdosen för alla över 80 år, i mars 2023: över 1 500 kommentarer.
– Så fort vi skriver om vaccinationer och covid-19 blir det en samlingspunkt för folk som tycker att vi gjorde fel under pandemin, som inte tycker att det är rätt med vaccinationer. Men över lag är det mycket lugnare i dag, säger Linnéa Linderholm.
Ett par rena hot har de fått polisanmäla under åren som gått. Och även om hatet framför allt riktades mot talespersonerna på pressträffarna, nådde det även Linnéa Linderholm och Åsa Sundin.
– I början svarade vi med förnamn för att ge en mer personlig känsla, säger Linnéa Linderholm och tillägger att det ibland också blev just så som de tänkt, att människor fick en tankeställare när de märkte att det fanns någon där, att de lugnade sig, att det hände att folk bad om ursäkt.
Men att skriva ut förnamnen visade sig också få motsatt effekt, med kommentarer som riktade sig direkt till kommunikatörerna.
– När man skrev sitt förnamn, och blev tilltalad direkt, det blev obehagligt. Det tog mer, säger Åsa Sundin.
När hennes bild fanns på hemsidan, och hon svarade på inlägg med sitt namn, när kritiken var som hårdast – då kunde hon ibland undra om det verkligen var säkert kring hennes arbetsplats. Det var också då, i början av maj 2020, som alla ljusen placerats utanför jobbet den där morgonen. Vissa av dem gravljus.
– Dödstalen var höga där en tid, så kopplingen till gravljusen kändes tydlig, säger Åsa Sundin, och tillägger:
– När man blev påmind om att allmänheten är utanför dörren, då kändes det bra att vår chef sedan länge haft stort fokus på säkerhetsfrågor.
Så planerar du för krisen – Åsas och Linnéas råd
- Öva på olika scenarios, fundera över vad som kan hända. Vad gör ni om det blir en kritikstorm? Vad har ni för rutiner då, hur tar ni fram svar och talepunkter?
- Tänk över vilka personer som ska göra vad. Har ni kompetensen för att snabbt ta fram underlag och material? Och är ni tillräckligt många?
- Sitt aldrig ensam och läs kritik, det blir för tungt. Se till att ha en grupp att prata med, hjälp varandra och se till att skratta åt annat.
- Ta pauser, det kan vara en kvart, en kort promenad.
- Låt arbetsuppgifterna cirkulera. Ni kommer ha olika mycket ork olika dagar, ta hänsyn till det. Ibland kommer kritiken vara jättejobbig, ibland rinna av er.
- Får ni 1 500 kommentarer – ta hjälp.
”Jag hoppas att ni som jobbar med det här och alla era nära kommer få covid-19 och dö.” Den kommentaren minns Linnéa Linderholm särskilt, så väl att hon kan den utantill.
Även Åsa Sundin kommer ihåg.
– Den var riktad till oss som svarade. Att de blandade in ens familj, det var obehagligt.
Linnéa Linderholm nickar.
– Allt går så snabbt i dag. Du kan ha sett ett nyhetsinslag på tv, du ser vår logotyp och blir provocerad. Och sociala medier är bara ett knapptryck bort.
I dag tänker Linnéa Linderholm att de kanske fick en bild av att kritiken mot dem var större än den faktiskt var. Att majoriteten av befolkningen antingen var neutral eller positiv till Folkhälsomyndighetens arbete, men att det var det negativa som nådde fram.
– Jag minns när man träffade nya personer, att man inte ville säga vad man jobbade med. Att jag drog mig för det, för att det fanns ju de som tyckte att vi gjorde dåliga saker. Men också för att man kunde få en miljard frågor.
Åsa Sundin håller med, fyller i:
– Och det orkade man inte, för huvudet var fullt av det på jobbet.
Jag minns när man träffade nya personer, att man inte ville säga vad man jobbade med. Att jag drog mig för det, för att det fanns ju de som tyckte att vi gjorde dåliga saker.
Att Åsa Sundin hamnade just på Folkhälsomyndigheten är ingen slump. Hon kom från en kommunikatörstjänst på Riksantikvarieämbetet, tyckte om att jobba statligt.
– Det kändes välordnat, med schyssta villkor, skyddsnät och bra rutiner. Sedan tyckte jag att folkhälsa var ett intressant område, på ett personligt plan. Och jag är stolt över den statliga värdegrunden, att vi tror på forskningen, på våra experter.
För något år sedan började hon som vanlig kommunikatör – det är hennes egen benämning – där hon stöttar sakområden. Att det blev så har att göra med att hon ville bredda sig, men hon är fortfarande en del av Folkhälsomyndighetens sociala medieredaktion. Men av de fem på redaktionen, där fyra är kommunikatörer och en är grafisk formgivare, är det i dag bara Linnéa Linderholm som har sociala medier som sin huvudsakliga arbetsuppgift:
– Jag känner att jag gör nytta. Jag tycker det är roligt att svara på frågor och har lärt mig mycket. Även om pandemin i sig var väldigt mörk.
