Rapporten, som omfattar Dalarna, Gävleborg, Jönköpings län, Norrbotten, Sörmland, Uppsala, Västernorrland och Västmanland, visar att regionernas kulturplaner har blivit mer översiktliga och strategiskt formulerade på senare år.
Enligt Carl Liungman, regionalpolitisk strateg på KLYS, innebär det här en risk i och med att det blir svårare för kulturorganisationer och regionala aktörer att få insyn i regionernas konkreta kulturutvecklingsarbete.
– Därför är det ytterst viktigt att dessa planer tas fram i dialog med företrädare för kulturlivets olika aktörer, inte minst kulturskaparna själva, säger Carl Liungman.
Kulturplanerna går ut på remiss hos olika aktörer. Och om de är mer strategiskt utformade, med mindre konkretion, så minskar alltså möjligheten att bemöta sakfrågor i remitteringen, enligt Carl Liungman.
– Om regionerna i stället tar fram årliga detaljplaner för kultursatsningar, planer som inte går ut på remiss, så minskar insynen i resursfördelning av kulturmedel i regionerna. Det kan tendera att verksamhetsplanerna blir mer en sorts tjänstemannaprodukter som godkänns av politiken, utan branschens synpunkter eller påverkansmöjligheter.
Carl Liungman, regionalpolitisk strateg KLYS. Foto: Thron Ullberg.
KLYS har även tittat på hur och i vilken omfattning regionerna lyfter principen om armlängds avstånd. Region Gävleborg, som på senaste tiden varit mitt i debatten om principen, får ett positivt betyg av KLYS då man i ett eget avsnitt i kulturplanen fokuserar på åsiktsfrihet, yttrandefrihet och konstnärlig frihet”. Dessutom inkluderar man tjänstepersoner vid sidan om politiker som viktiga att hålla utanför detaljstyrning av kulturverksamheternas innehåll.
KLYS anser dock att Gävleborgs övergripande utvecklingsområde hållbarhet, som ska genomsyra kulturaktörernas verksamheter i regionen, kan tolkas som ett slags styrning av innehållet och därför inte är förenligt med principen om armlängds avstånd.
Alla de undersökta regionerna har skrivelser om armlängds avstånd i sina kulturplaner, men KLYS noterar att regionerna över lag knappt skriver något om hur principen används.
– Regionerna bör i sina kulturplaner redogöra för hur de beslutar om vilka kulturprojekt och kulturskapare som ska få stöd. Hur görs processen bakom besluten? Vilka bestämmer? Använder regionen sig av referensgrupper, jurys, eller sakkunniga för att avgöra vilka som ska få stöd? Några få regioner är tydliga kring detta, men desto fler är det tyvärr inte, säger Carl Liungman.
