– Museilagen säger att vi ska bidra till samhället och dess utveckling genom att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning, och det är precis vad vi försöker göra här. Vi vill vara en arena för en konstruktiv framtidsdiskussion.
Tre trappor upp på Nordiska museet, i ett litet tornrum med höga bokhyllor sammanfattar Jörgen Löwenfeldt kärnan i den senaste digitala insamlingen som han projektleder.
Vid det runda bordet sitter även hans chef, Sven Rentzhog, som fram tills nyligen ansvarade för museets avdelning för digital interaktion. Nu har den upplösts och flyttat ut i museets olika verksamheter, och Sven Rentzhog har nyss fått en ny titel. Som chef för framtidsfrågor i den nya organisationen ansvarar han för museets övergripande digitala strategi- och utvecklingsarbete, med ett särskilt fokus på digital samlingsutveckling.
– Vi vill inspirera människor att tänka långsiktigt, både bakåt och framåt. Politikerna tänker kortsiktigt och har fokus på nästa val, allt har en sådan stress. Många lever med gasen i botten, men vår expertis på museerna är att sätta det som händer i samhället i ett längre tidsperspektiv. Kan vi få folk att lyfta blicken öppnar det för kreativitet, att våga tänka visionärt, säger Sven Rentzhog som är kulturhistoriker i botten och tidigare ansvarade för Riksantikvarieämbetets digitalisering av kulturarvet.
Från början hette avdelningen han ledde på Nordiska museet Nya medier. Vid starten 2011 skrev de strategier och handlingsplaner, bland annat för hur museets kunskapsbank skulle kommuniceras digitalt och för publicering via andras arenor. Gruppen skulle också omvärldsbevaka och förmedla den kunskapen.
Fem år senare bytte avdelningen namn till Digital interaktion, eftersom det då stod klart att besökarnas behov av att kunna påverka museiupplevelsen och medskapa i samlingarna hade ökat markant. Som flest var de fem medarbetare i teamet.
Vi var en utvecklingsbaserad avdelning som skulle jobba laborativt och innovativt med nya metoder och samarbeten.
– Vi var en utvecklingsbaserad avdelning som skulle jobba laborativt och innovativt med nya metoder och samarbeten för att utveckla museiverksamheten. Ett huvudfokus låg på att få publiken mer nyfiken på våra samlingar och att de skulle vilja bidra med sina egna erfarenheter och kunskaper, eftersom vår kärnverksamhet är att dokumentera vanliga människors liv och arbete, säger Sven Rentzhog.
Men vid årsskiftet 2023 flyttade alltså slutligen stora delar av arbetet ut i verksamheten, en rörelse som pågått en tid. Kommunikationsenheten har nu hela ansvaret för webb och sociala medier, utställningsavdelningen för de interaktiva lösningarna, den publika avdelningen för den distansbaserade pedagogiken och den kulturhistoriska avdelningen för de digitala ingångarna till samlingarna.
Kvar under paraplyet framtidsfrågor finns ansvaret för digitala strategier och den stora överblicken över vad Sven Rentzhog kallar det publika ekosystemet. Kvar på sitt bord har han och Jörgen Löwenfeldt också digital dokumentation och insamling, vilket på Nordiska museet inte är något litet område.
Jörgen Löwenfeldt och Sven Rentzhog sitter i samma kontorslandskap som Nordiska museets kommunikationsenhet, den publika avdelningen och personal som arbetar inom IT.
Foto: Rebecka Gordan
Nordiska museet har berättat om människors vardagsliv sedan det grundandes av Artur och Sofi Hazelius 1873. Staben med meddelare, som via brev besvarat frågor om sina liv över generationer, inrättades 1928. Med start 2009 började museet testa olika metoder för digital insamling, men det var först 2015 som initiativet togs till att börja bygga upp den samnordiska plattformen Minnen, där man började samla in mer systematiskt.
I början kretsade mycket av arbetet kring olika pilotstudier som genomfördes inom ramen för större forskningsprojekt. Bland annat genomfördes insamlingar kopplat till Metoo och terrordådet på Drottninggatan i Stockholm.
När Jörgen Löwenfeldt kom in för tre år sedan var det med en lång karriär som journalist och därefter verksamhetsansvarig på Internetmuseet i ryggen. Han säger att jobbet med digital dokumentation och insamling på Nordiska museet var det enda på hans önskelista.
– Jag såg att här fanns det en möjlighet att utifrån ett samhällsperspektiv och ett internetperspektiv genom Minnen skapa en plattform som hade potential att nå alla människor i Sverige och få dem att berätta om vad som händer här och nu. För det gör stor skillnad om man ställer frågor om pandemin just när den inträffar, inte två år senare, säger han.
När pandemin slog till startade Nordiska museet en storskalig digital insamling. Gensvaret var stort.
Vi som jobbade med att hantera anstormningen arbetade i princip dygnet runt i några månader.
– Med coronainsamlingen var vi inte riktigt rustade, vi fick enormt mycket bidrag och vi hade ingen färdig struktur för hur vi skulle agera när så många lämnade sina berättelser eller när medier från hela världen hörde av sig och ville veta mer om projektet. Vi som jobbade med att hantera anstormningen arbetade i princip dygnet runt i några månader, berättar Jörgen Löwenfeldt.
Han säger att det var otroligt glädjande hur många berättelser som kom in, och fortfarande gör det.
– Museet hade här en uppgift som var samhällsbärande. Ingen annan dokumenterade på det här viset. Det var en viktig insikt också för hur vi planerat arbetet framåt, säger Jörgen Löwenfeldt.
Jörgen Löwenfeldts motto, paragraf två i Nordiska museets stadgar, hänger över skrivbordet.
Foto: Rebecka Gordan
En stor skillnad mot förr är hur tillgängligt materialet som samlas in har blivit. Fram till 2016 lades berättelserna som kom in till arkivet och var på så vis ganska osynliga. Mest var det enstaka forskare, samt förstås museet självt, som använde materialet. I dag, när berättelserna samlas in för öppen ridå i realtid, når de ut på ett helt annat vis.
– Det har lett till att forskningen kommer in mycket snabbare. När vår coronainsamling hade pågått i fem månader vände sig till exempel Karolinska institutet till oss och ville använda vårt material medan insamlingen pågick. Det var jättespännande, säger Sven Rentzhog.
Coronainsamligen följdes två år senare av en insamling med grund i kriget i Ukraina. Men ingen av dessa insamlingar har presenterats på ett tillräckligt ”museimässigt” vis, som Nordiska normalt gör med sina fysiska samlingar, tycker Jörgen Löwenfeldt. Han säger att materialet de fått in är gripande och rikt, men att de tidigare inte haft tid eller resurser att bygga upp plattformarna som krävs.
– Vi vill ju att så många som möjligt ska bidra, och då måste det vara paketerat för att väcka lusten till att vilja utforska, att folk ska bli nyfikna, kommenterar Sven Rentzhog.
Dessa tankar, i kombination med att Nordiska museet fyller 150 år hösten 2023, blev fröet till satsningen som lanserades härom veckan: Vår framtid – en spaning mot Norden 2173, som är en utställning och insamling i ett där museet blickar bakåt och riktar blicken mot de kommande 150 åren.
– Vår framtid är ett smakprov på hur museiarbete kan bedrivas i en digital tid. Där människor inte enbart vill hamna i ett arkiv utan även delta i ett pågående samtal. Meddelarna ser varandra nu. Vanligt för internet – men lite mer ovanligt för museer, konstaterar Jörgen Löwenfeldt.
4 X Jörgen Löwenfeldts digitala inspiration
Storycorps – amerikansk ideell organisation som samlar in, bevarar och delar berättelser från människors med alla bakgrunder och övertygelser.
Dollar street – projekt av svenska stiftelsen Gapminder som hittills dokumenterat 264 hem i femtio länder. I varje hem fotas vardagsobjekt, bilderna taggas med namn och inkomst.
Memoar – norsk ideell organisation som Nordiska museet nu knutit till sitt Vår framtid-projekt. Samlar människors muntliga berättelser.
Brev till mig själv – en podd om Postmuseum satsning från 1994 där 20 000 personer i alla åldrar skrev brev till sig själva.
Tanken är att Nordiska, i egenskap av ett museum, ska upplevas som en trygg och inkluderande plats på internet där man som privatperson ska våga dela med sig av sina tankar, visioner och drömmar om framtiden.
– För att kunna samla på människors liv och arbete måste vi jobba med det digitalt födda. För folk skriver inte på papper längre, de lämnar inte efter sig analoga fotoalbum, säger Sven Rentzhog.
Det gör att Nordiska museet måste bygga upp robusta digitala infrastrukturer för det analoga som digitaliserats och det som skapats digitalt. Samtidigt kommer museet fortsätta att samla in fysiska föremål, det i en tid när det blir allt dyrare att ha saker i stora säkra magasin och arkiv.
– Det här dubbla uppdraget, med ansvar för både analoga och digitala samlingar, är en stor utmaning. För museerna i dag har inte bara fysiska arenor, de ska även nå ut med sin kunskap och sina samlingar på nätet och engagera breda grupper, fortsätter Sven Rentzhog och tillägger:
– Lägger man ihop det är hela museibranschen underfinansierad, och det är ännu svårare i det tuffa ekonomiska läge som vi är i nu.
Digitala insamlingar på Nordiska
De senaste tre åren har Nordiska museet gjort flera digitala insamlingar. De största är den med fokus på coronaviruset, med 4431 bidrag, och skolinsamlingen Mitt liv, med 3911 bidrag. Även insamlingar om vaccinet mot coronaviruset och kriget i Ukraina har gjorts, med både digitala och analoga insatser, som intervjuer med läkare och insamling av ukrainska barns teckningar och texter. De digitala insamlingarna äger rum på plattformen Minnen. Insamlingen Vår framtid – en spaning mot Norden 2173 startade 24 januari och är den första som presenteras med en egen webbplats.