Johan Alvehus och Gustaf Kastberg Weichselberger beskriver i en debattartikel (DN, 4/2, 2023) det de uppfattar som en uppblåst administration på en högre nivå inom den offentliga sektorn. Hans Ellegren hakar på (DN, 5/2, 2023) och utmålar denna tänkta administrativa bubbla som ett hot mot den svenska forskningens internationella konkurrenskraft.
Exakt vad man menar med administration är dock något luddigt, men tycks omfatta diverse kompetenser som denna trio tycks anse allmänt överflödiga. Alvehus och Kastberg Weichselberger anger dock några konkreta exempel och bland dem finns – som alltid – kommunikatörerna. Det fick även Lars Emmelin att kasta sig ut i debatten och helt sonika stämpla kommunikatörer som parasiter. Detta är både oinformerat och dumt.
Fackförbundet DIK organiserar kommunikatörer i Sverige. Vi kan konstatera att det blivit en trend att försöka lösa problem genom att kasta offentliganställda kommunikatörer under bussen. Det är en trend som gång på gång visat sig felaktig, så även denna gång. I ursprungsartikeln och dess två repliker beskrivs en situation där expertkompetens saknar basalt administrativt stöd, samtidigt som det strategiska administrativa stödet på högre nivå har ökat. Det stämmer, men att dra slutsatser av det utan att också ställa den i relation till omvärldens utveckling är naivt.
Vad det gäller just kommunikatörer så har omvärldens krav förändrats drastiskt. I dag måste alla verksamheter kommunicera aktivt med samhället runt omkring. Antalet kommunikationskanaler har ökat och människor förväntar sig nu information dygnet runt, på olika språk och utifrån de egna personliga förutsättningarna. Till detta kan läggas ökade krav på mer välfungerande internkommunikation. Detta är arbete som inte gör sig självt. Det är inte heller något som låter sig göras av vem som helst mellan kaffekokning och hantering av andras reseräkningar. Det kräver kommunikatörernas unika expertkompetens.
”Arbetet låter sig inte göras av vem som helst mellan kaffekokning och hantering av andras reseräkningar. Det kräver kommunikatörernas unika expertkompetens.”
Bristen på basalt administrationsstöd är dock, som artikel- och replikförfattarna påpekar, ett reellt problem i offentlig sektor. Det är viktigt att i största möjliga mån frigöra tid, så att var och en kan ägna så mycket av arbetsdagen som möjligt åt att göra det hen gör bäst. Sverige har inte råd att slösa bort expertkompetens. En läkare bör i största möjliga utsträckning få ägna sig åt sina patienter och en kommunikatör åt kommunikation. Enkla administrativa uppgifter bör någon annan utföra.
Dessa båda behov – en modern kommunikation och basalt administrativt stöd – är inte motsatser. Det går att ha båda, men det kräver naturligtvis resurser och det är det som är pudelns kärna: bristande resurser. För att en verksamhet ska fungera väl måste det finnas tillräckliga resurser till alla dess delar och det är naturligtvis det man borde kräva i stället för kommunikatörernas avskaffande. Visst kan man plocka bort ett hjul om man inte har råd att tanka bilen, men om man tror att det löser problemet med att ta sig från A till B, så har man faktiskt helt fel.
Anna Troberg, förbundsordförande i DIK
