Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska främja litteraturens ställning och intresset för bildning, upplysning, utbildning och forskning samt kulturell verksamhet i övrigt.
Jag har alltid hatälskat ”kulturell verksamhet i övrigt”. Formuleringen ställer en hel del krav på bibliotekarierna som jobbat med kultur. Inte så många riktlinjer ges, vilket är bra om man utgår från tanken om att kulturen ska vara en fri och oberoende kraft. Den bygger på ett ideal som vi ska värna om, att konst och kultur ska reflektera fria kreativa processer och värderas utifrån sina konstnärliga kvaliteter. Man har förstått att kulturen kan bli ett maktmedel och grunden för vår kulturpolitik är yttrandefriheten. Därför bör politiker och staten hålla sig så långt borta från påverkan som möjligt. Den fria kulturens motsats är propagandan vi ser i stagnerade och slutna samhället. Så här långt är vi nästan alla överens.
På vårt bibliotek så tolkar vi frågan om kulturarvet (som då och då kommer upp) som en del av vår verksamhets kulturuppdrag. Ofta handlar det om objekt (eller text) när man talar om kulturarv men ibland snuddar det in på kultur, inte minst när viss kultur ifrågasätts och man ställer sig frågade till om man inte skulle lägga resurserna på att göra tillgängliggöra kulturarvet.
I brist på egen kommunal kulturplan så använder vi oss av definitionen i kulturplanen i Region Västerbotten som jag tycker är ganska bra, men om man ska vara ärlig, ganska bred: ”Kulturarv omfattar alla materiella och immateriella uttryck av mänsklig aktivitet genom tiderna.”
Detta är bokstavligt talat i princip allt.
Än en gång jag tycker att det är bra, det ställer lite högre krav på mig om jag ska vara en del av urvalsprocessen än vad gemene man kanske föreställer sig, men ok. Jag utgår ifrån att ingen förväntar sig att jag ska bevara allt?
Enligt min ringa mening så kan man ha två olika ställningstaganden. Antingen är kulturarvet det vi ärvt som danat oss både på gott och ont. Den som jobbar med det måste inte bara göra ett urval, denne måste också sätta kulturarvet i någon sorts kontext.
Eller så är det vi ärvt som är positivt och som vi vill lyfta fram och här tycker jag att urvalsprocessen blir lite knepigare. För vem bestämmer vad vi ska lyfta fram och i vilket syfte? Är syftet att utbilda eller är det kopplat till identitet? Det senare är problematiskt då kulturarvet då precis som kulturen kan bli ett maktmedel. Vem bestämmer egentligen vilka vi är? Och finns det något ”rätt” kulturarv?
För mig är svaret en bred definition på kulturarvet där man, precis som på biblioteket, tar med allt på gott och ont – men sätter det i en kontext.
I boken ”Den föreställda gemenskapen” av Benedict Anderson argumenterar författaren för att när våra grupper blir så stora att vi inte personligen känner flertalet av folkmedlemmarna så måste man föreställa sig en gemenskap. Vi hittar på när vår flock blir för stor och det var bara möjligt när kommunikationen tillät (folkspråket och tryckkonsten). Tanken att våra mediavanor och globaliseringen skapar oreda i vår gemensamma flock är kanske inte helt ologisk men hur förhåller vi oss till en urvalsprocess till något som, även om man till fullo inte håller med Andersson, är väldigt, väldigt flytande och i värsta fall påhittat?
För mig är svaret en bred definition på kulturarvet där man, precis som på biblioteket, tar med allt på gott och ont – men sätter det i en kontext. Vi har jobbat mycket med Västerbottniska sagor som givetvis är berättade i en viss kontext där vissa rasistiska inslag kan förekomma, men det kan sättas i kontext. Gärna med samiska sagor från samma tidsperiod.
Lösningen på hur vi ska bevara, använda och utveckla kulturarvet blir att arbeta med det på samma sätt som övrig kultur. På armlängds avstånd där man litar på tjänstemän med kunskap om samtiden och lokalsamhället samt uppfattningen om kulturarvet och dess plats i det förflutna.
Tommy Bildström, bibliotekschef Nordmaling.
